Everest National Park / Island Peak
Reseberättelse från en längre rundvandring i Everest National Park, Nepal, gjord okt-nov 1996. Bestigningar av Gokyo, Chula Pass, Kala Pattar och Island Peak/Imjatse, 6 173 m. Berättelsen ingår som en av tre berättelser i en längre reseskildring.
Av: Rune Ahlström
Nedanstående är en reseberättelse från en längre rundvandring i Everest National Park, Nepal, gjord okt-nov 1996. Förutom bestigningar av Gokyo, Chula Pass och Kala Pattar kröntes resan av en bestigning av Island Peak/Imjatse, 6 173 m.
Alla foton av mig såvida inte annat anges.
Varsågoda och kommentera gärna!
_________________________
"Mig bekymrar inte vädret. Det är inte undergivenhet inför ödet utan övertygelsen att vi i morgon, hurdant vädret än är, skall nå toppen och sedan gå ner i den trygga dalen. Denna frid växer till en medvetet upplevd lyckokänsla. Ofta upplever människan lyckan, men hon känner inte igen den, hon får först senare klart för sig: den gången var du lycklig. Men här i vår bivack är jag lycklig. Och jag vet om det."
Heinrich Harrer, Den Vita Spindeln
Resan till Island Peak börjar hemma framför badrumsspegeln. Vill man finna sig själv är dock badrumsspeglar ingen bra plats att söka i, tro mig. Någon gång runt årsskiftet 94-95 får det vara nog med slikt sökande. Jag och min gode vän och arbetskamrat Thomas Karlsson bestämmer oss för att det bara finns en sak att göra. Vi måste resa tillbaka till Nepal. Vi har båda varit i Nepal tillsammans en gång tidigare, 1991, och upplevt både rafting, noshörningar och några av världens högsta berg och känner båda två att vi bara måste dit igen. Minnen bleknar med åren heter det men inte i det här fallet. Inte med Karlssons fryntliga uppsyn och dagliga kommentarer på jobbet typ:
- Minns du hotelltoaletten i Gurkha Rune?... där inte ens flugorna vågade sig in?... och elefantsafarin nere i Chitwan bland alla noshörningarna?... och jag kommer ihåg den där båtturen vi gjorde på sjön i Pokhara... med bergen i bakgrunden... och när vi badade i de där heta källorna i Tato Pani, på vägen till Dhaulagiri, och det växte apelsinträd fulla med mogen frukt runtomkring... och minns du när vi tältade ovanpå den där lagårn i den där lilla byhålan... vad hette den nu... minns du Rune?
- Käften Karlsson...
Tyvärr lyckades vi inte bestiga vårt huvudmål den gången, det 6 021 meter höga Thapa Peak i Dhaulagiri/Annapurna-området. Men trots det och trots minnen av smuts, kaos och diaréer vill vi ändå tillbaka. Det var så mycket annat som gjorde resan mödan värd den gången. Det var mötet med ett bedårande land, en massa trevliga människor och kanske framförallt att få dela ett äventyr tillsammans på behörigt avstånd från stämpelklockan. Kalla det gärna flykt om ni vill. Flykt från eller flykt till är dock frågan. Både och skulle jag vilja säga. I min badrumsspegel står i alla fall en skäggig, smutsig typ iklädd kängor om jag tittar efter noga. Ibland står han i shorts på någon av gatorna i Katmandu, iklädd en sådan där fånig färgglad nepalkeps, och jag kan nästan höra larmet av trafik och snattrande människor. Andra dagar står han pustande på någon stig, böjd under en ryggsäck och med hisnande berg i bakgrunden. Han ser ut att trivas också. Och en sak vet jag, och det är att min badrumsspegel inte ljuger. I alla fall inte så länge lampan är tänd.
Karlsson och jag är alltså överrens. Minnena från resan -91 skall upprepas, minus misstagen och besvikelsen från Thapa Peak. Men eftersom två personer är i minsta laget för vad vi har i tankarna behöver gruppen förstärkas. Hos mig själv dyker det alltid upp några självklara namn när sådana här saker kommer på tal och den här gången är inget undantag. Äldsta brorsan Håkan är alltid den förste. Blodsbanden har ingenting med saken att göra utan det är av helt andra skäl. För det första är han precis lika intresserad av berg och bergsbestigning som jag, bara med den skillnaden att Håkan är rena uppslagsverket när det gäller geografi. Om det mot förmodan skulle behövas slås ihjäl tid, och någon föreslår frågesport kan Håkan vara riktigt störande kunnig i geografi. Att vi skulle ha frågesport i något annat ämne än geografi är förstås uteslutet. Det ser Håkan till. En överdängare på kartor är han också. Sedan tycks han finna någon slags njutning i att sätta sig själv på hårda fysiska prov, i synnerhet om det inbegriper bärande av något tungt. Den där fäblessen har länge fått mig att misstänka en masochistisk läggning hos honom. Han är inte överdrivet förtjust i att sova heller. Jag antar också att jag känner någon slags återbetalningsskyldighet gentemot honom eftersom han så många gånger har lockat ut mig i framförallt den norska fjällvärlden, och det vore förbaskat kul att locka ut honom någonstans också för en gångs skull. Han är mycket speciell att campa med men samtidigt den som jag helst av allt skulle vilja ha i andra änden av ett rep. Och till sist antar jag att vi på något kärvt sätt älskar varandra som bara två bröder kan göra. Nåja, kanske att det ändå handlar litet grann om blodsband.
Den andre är Våfflan. Jag vet inte exakt hur länge Våfflan och jag har känt varandra men det är i alla fall så gott som hela livet. Vi började grundskolan i samma klass och det är högst troligt att vi lekte i samma sandlåda tillsammans redan i tre-fyraårsåldern även om jag inte minns det. Självklart bodde vi i samma höghus genom hela skoltiden. Våfflan var den kompis som jag en sommar tog med mig upp till en fjällvecka tillsammans med Håkan, en vecka som skulle följas av många. Det dröjde inte många somrar förrän vi tre betraktade oss som oskiljaktiga när det handlade om fjällturer, och något av experter på området strapatser. Fast på senare år har ju karriärer och barn börjat sätta käppar i hjulen så nu kan det gå flera somrar mellan tillfällena då vi träffas.
Håkan och Våfflan alltså. Men det är samtidigt en flyktig tanke. Jag vet bara alltför väl att varken Håkan eller Våfflan just nu har någon möjlighet att göra en sådan resa som Karlsson och jag står i begrepp att planera för. Och anledningen för båda är densamma. Familjeskäl i kombination med arbete omöjliggör längre ledigheter än någon eller möjligtvis några få veckor i taget.
Det är tur att jag har Karlsson i alla fall. En riktig klippa. Visserligen har han också skaffat flickvän, men de har inga barn som håller honom hemma i alla fall. Karlsson framkastar att han eventuellt skulle kunna fråga två killar som han känner och kommer att tänka på. Självklart, säger jag, fråga på bara. Själv känner jag inga fler tänkbara kandidater.
Karlssons kompisar är dels Christer Mellgren, kapten i det militära och dykinstruktör på fritiden. Född 1965, bor i Sollentuna strax utanför Stockholm. Friluftsmänniska.
Och Johan Dackner, född 1968 och boende i Täby norr om Stockholm. Född i Sverige men uppvuxen i England. Flyttade dock tillbaka till Sverige lagom till gymnasiet. Johan har sysslat med klättring, både inomhus och utomhus, sedan början av 90-talet. Språkbegåvning.
Både Christer och Johan känner varandra väl sedan de gick i samma klass på Tekniska Högskolan tillsammans med Karlssons äldre bror. Båda två är sociala och trevliga enligt Karlsson och i mina öron låter det som två killar med lämpliga egenskaper. Eftersom Karlsson känner båda två sedan tidigare och de verkar sugna på att följa med är saken ganska klar. Det enda som återstår är bara att träffas för att se om vi står ut med varandras sällskap.
Första mötet sker under en middag på Fridays vid Stureplan i Stockholm. Över varsin enorm hamburgare med alla tillbehör och ett antal öl ägnar vi oss åt litet vanligt socialt kallprat. Karlsson verkar tillfreds och ägnar sig mest åt berget av mat på sin tallrik medan jag antagligen är mer på min vakt. Dels känner jag ju inte Christer och Johan men mest är det nog bara en åldersnoja antar jag. Tur att det finns öl vid sådana här tillfällen. Vartefter timmarna går och bukarna fylls stiger atmosfären och när vi skiljs för kvällen råder det inte längre något tvivel. Gänget är formerat. Men det är tusan vad Johan snackar!
Och vilken känsla att äntligen få räcka lång näsa åt badrumsspegeln efteråt. Här skall minsann upplevas äventyr!
Ha ha, vänta du bara!
Nu börjar ett och ett halvt år av förberedelser. Den här tiden av förväntan och planering är en tid som jag verkligen gillar. Varje dag känns nästan som när man var en liten parvel dagen före dopparedagen. Skillnaden är väl bara att jag nu är min egen jultomte på något sätt.
Karlsson och jag är redan på det klara med att vi denna gång skall resa omedelbart efter monsuntiden i Nepal. 1991 reste vi i februari-mars vilket var ca tre månader före monsunen men vädret var alldeles för torrt och disigt den gången. Dessutom var vattenståndet i floderna lågt. Regnperioden brukar infalla mellan juni-september så följaktligen är det början av oktober som gäller för oss. Att vi inte skall kunna resa förrän tidigast hösten -96 står också klart eftersom vi räknar med minst ett år för att spara ihop till reskassan.
Nu skall utrustning inventeras och listor upprättas. Farbror doktorn måste kontaktas, chefen på jobbet likaså eftersom ledigheten måste ordnas i god tid. Men framförallt måste vi reda ut frågorna: Vad vill vi göra när vi kommer fram? Hur gör vi det? Hur lång tid kommer det att ta? Krävs det tillstånd och vad kommer alltsammans att kosta?
Vi försöker träffas regelbundet för att studera kartor och videofilmer från Himalaya, låna varandra böcker och artiklar. Samtidigt konsumerar vi en hel del middagar och öl vilket inte bara är trevligt utan ger oss också en anledning att lära känna varandra bättre. I grova drag ser planen ut så här: Ett: Se Everest. Två: Bestig en topp på minst 6 000 meter. Tre: Överlev. Knyt ihop planen med en omfattande rundvandring genom de södra och västra delarna av Everestområdet och krydda med hängbroar, höga pass och doftande jakar. För att i någon mån gardera oss mot otur, dåligt väder eller att någon skall drabbas av sjukdom bestämmer vi oss för att inte enbart satsa allt på ett enda berg. Vi väljer att börja med en bestigning av Gokyo Ridge på 5 400 meters höjd, 25 km väster om Everest. Därefter vill vi ta oss över Chula Pass på 5 420 meter på vägen till Kala Pattar på 5 545 meter, tre km från Everest Basecamp. Som grädde på moset vill vi bestiga Island Peak, 6 173 meter, alldeles söder om Lhotse på 8 516 meter. Vi räknar med att vandringen skall ta någonstans runt tre veckor, allt beroende på vädret givetvis, och bli ca 110 km lång genom klassiskt sherpaland. Ingen semester för benen alltså men upplägget bör ändå tillåta oss att drabbas av någon kortare period av sjukdom utan att för den sakens skull behöva gå miste om några fina toppbestigningar och extrema naturupplevelser. Att ha gott om tid och kunna lägga in vilodagar vid behov under vandringen känner vi redan tidigt är viktigt. Totalt planerar vi för att vara borta fem-sex veckor.
Sakta men säkert kommer vi igång. Johan och Karlsson tillbringar en vintrig novemberhelg i tält på Sörmlandsleden. Alla fyra testar nya kängor, kök och ryggsäckar på Sörmlandsleden sommaren -96. Karlsson, jag och broder Håkan testar stegjärn och kläder i Okstindan i Norge i augusti. Vilket blir en pärs. De tre första dygnen är vidriga. I full storm och piskande slagregn tvingas vi lyssna till de vrålande elementen. Ibland tröttnar vi på det och vrålar tillbaka i skräck när tältet smäller och slår som värst. Att studera Håkans barometer gör inte vistelsen trevligare heller. Vi lär oss snart att plötsliga tryckfall - och jag menar verkligen riktiga störtdykningar - av lufttrycket förebådar en illtjutande vindby som kommer att slå tälttaket mot våra vilt stirrande ansikten och hota att vräka hela tältet och oss själva nedför berget. Den plötsliga komprimeringen av luften i tältet får trumhinnorna nästan att brista. Snart lär vi oss att ligga med ett grepp om näsan för att hinna tryckutjämna innan vindslaget och oväsendet kommer. Det är en verkligt obehaglig erfarenhet. Vi lär oss i alla fall att stormmattor är bra att ha och att Hilleberg gör fina tält. Och vi fick några fina dagar också.
De sista veckorna innan avresan ser min lägenhet ut som en miljö hämtad ur katastroffilmen Twister. Kläder, utrustning och proviant ligger utlagda huller om buller på golvet i alla rum och personalen på Tierra och Naturkompaniet börjar betrakta mig som en inventarie i deras butiker. De sista dagarna vet jag inte hur många gånger jag öppnar och tömmer mina packpåsar på golvet och prickar av innehållet mot mina listor. Till slut känns det ändå som det mesta är under kontroll.
Med en tung doft av lädersmorning infaller slutligen den 8 oktober. Med stubbade skallar och impregnerade packningar på ca 35 kg var intar vi avgångshallen på Arlanda. För att hålla nere vikten har vi vandringskängorna på oss och gympaskorna i handbagaget bland kameror, klätterrep, videon och alla batterier. Inledningsvis vilar nu ansvaret för expeditionens öde på Thai Airs axlar. Vi tar det som ett gott omen när incheckningspersonalen missar att ta betalt för övervikten. 20 kg är annars gränsen för vad man får ta med sig. Tack Thai.
Tärningen är kastad. Resan kan börja.
forts »»»
Läs mer
Forumdiskussioner
- Fjällvandring Det gamla Sarek
- Fjällvandring Gissa position
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Vandringsleder Bilder från din senaste tur (ej i fjällen)
- Fjällvandring Nammásj norrifrån?
- Allmänt om friluftsliv Knop
- Vandringsleder Gruvbergsleden, Bollnäs kommun
- Naturområden Tälta på Vens "inland"?
Fantastisk resa och fantastiskt bra skrivet!
Spännande och roligt. Kaos och diarré verkar inte som någon optimal kompination, men vi får väl se hur det går. Hoppas du lyckas få reseberättelsen publicerad i nån tidning, det är den definitivt värd.
En makalös berättelse. Nej, den föder ingen längtan dit - för mig - men jag känner en stor respekt för din vandring/klättring och tycker att den är mycket läsvärd till både innehåll och form.
Rune,
Vilken fantastiskt fin berättelse i dagboks-form du skrivit om er Nepalresa för 12 år sedan! Och vilka fina bilder du visar därifrån. Idag fyller Thomas, vår son, 39 år och jag kommer så väl ihåg hur vi i tankarna följde er på er Nepalresa. Nu får vi allt i ett närmare perspektiv. Mycket gripande och spännande och: Jättefint!
Anita och Lasse Karlsson
Superkul läsning, har själv bestigit Island Peak. Onödig fråga kanske, men är inte berget 6189 möh?
Enligt den engelska Wikipediasidan om Island Peak så har du rätt. Dock är den uppdaterad så sent som i november 2008, alltså i år.
Mountain Madness anger också toppen till 6.189 meter. Liksom World Expeditions.
Enligt Peakware - World Mountain Encyclopedia - är dock toppen 6.180 meter.
Namaste Adventure anger toppen till 6.169 meter. På andra håll finns det uppgifter som anger höjden till 6.160 meter. Men så lågt ska vi inte behöva gå.
Inte helt entydigt alltså.
När jag tittar på en del bilder tagna från toppen på senare tid slås jag också av hur svårt jag har att känna igen mig. På vissa bilder tycks toppdrivan ha veckats och sjunkit samman, på andra har den förvandlats till en platå.
Precis som fallet är med Kebnekaise består ju toppen inte av sten utan av is och snö. Att den därför fluktuerar en del över tiden är ju inte konstigt.
Den källa jag har använt när det gäller höjdangivelser i berättelsen är ett kartblad över Mount Everest som The National Geographic Society tagit fram i samarbete med The Museum of Science i Boston. Kartbladet togs fram efter mätningar gjorda av bland annat National Geographic Society, Swissair Photo and Surveys Ltd och Swiss Federal Institute of Typography. Att stöta på ordet swiss i sådana sammanhang skänker i alla fall mig en viss trovärdighet.
En second edition av kartbladet gavs ut 1991 och det är den utgåvan jag har stött mig på. På den kartan, som verkligen ser ut som en riktig schweizisk lantmäterikarta av god kvalitet, är Island Peaks höjd angiven till 6.173 meter.
Men jag är medveten om att underlaget inte är up to date. Resan gjordes ju för 12 år sedan och den här kartan plus vad jag kunde hitta på internet vid den tiden är ju av ännu äldre datum. Så skulle jag säga en siffra i dag så skulle det nog bli 6.189 meter. Men med reservationer. Himalaya smälter ju.
Vilken, ursäkta språket, förbannat bra berättelse! Och vilket äventyr! Planen är att själv vandra där inom ett par år. Nu lusläste jag inte allting i detalj, och visserligen var det ett antal år sedan ni genomförde resan, men frågan dök ändå upp; Vad kostade expeditionen per person i runda slängar?
Med vänliga hälsningar/ Kalle
Som det står i berättelsen betalade vi 960 dollar per person till Sherpa Alpine vilket inkluderade allting under vandringen. Helikoptertransport tur/retur Katmandu-Lukla, alla avgifter i nationalparken plus topptillståndet för Island Peak, dagliga frukostar, luncher och överdådiga middagar, ox- och jaktransport av all packning plus den ovärderliga hjälp det innebar att ha en personlig sherpaguide som dessutom var kunnig alpinist. Vi var dessutom frikostiga med dricks när vandringen var slut, något man inte bör glömma. Alltsammans värt vartenda korvöre.
Jag utgår från att de allra flesta nepalesiska trekkingfirmor som menar allvar med sin verksamhet idag har egna hemsidor där man kan få exakta besked om villkor och priser. Lägg ner litet tid på att jämföra några firmor litet extra.
Vad som sedan givetvis tillkommer är resan Sverige-Katmandu, fickpengar (plus en reserv för oförutsedda utgifter) och personlig utrustning. Ett reseapotek får ni inte glömma men den kostnaden kan ni ju dela på sinsemellan.
Totalt skulle jag vilja säga att 30.000 kr är ett bra riktmärke uppdelat på både fasta kostnader och rörliga. Men hur stor eller liten respektive del blir är ju individuellt. Viss begagnad utrustning som dunjackor, liggunderlag, klätterutrustning och tält tex, kan man ju också köpa till bra priser på plats. Eller hyra direkt av trekkingfirman man anlitar. Kostnaden på plats blir förstås då högre men man slipper å andra sidan investera i ny utrustning av dyra märkesbutiker på hemmaplan. Det där är en personlig avvägning. För egen del föredrar jag dock att i lugn och ro på hemmaplan prova, köpa och gå in den viktigaste utrustningen (underställ, sovsäck, kängor och dun- och vindkläder). I synnerhet sådant som handlar om personlig komfort.
Lycka till med planeringen och resan! ;-)