Everest National Park / Island Peak

2-7 november

Återtåg

Jag antar att Sherpa Alpine Trekking Services i och med bestigningen av Island Peak i stort sett har fullgjort sina åtaganden gentemot oss. I stort sett, men inte helt. Det enda som återstår för Galgen nu är att eskortera oss tillbaka till Lukla och se till att vi kommer på en helikopter till Katmandu. Sedan förmodar jag att han, Tenzi och Nyema genast ser sig om efter nästa jobb. För det är ju det det är för dem, ett jobb. Ett sätt att försörja sig och sina familjer. Att som vi ta tjänstledigt från jobbet och åka på semesterresor till främmande länder kommer de förmodligen aldrig att kunna göra ens om tanken skulle slå dem. För oss är det nu back to bussiness som gäller medan det här för dem är bussiness.
     Men än har vi några dagar kvar.

Till min förvåning känns kroppen ganska fräsch när jag vaknar på morgonen den 2 november. Mentalt har jag däremot fått punktering. Den senaste tidens förväntningar och upplevelser har ersatts av en känsla av tomhet. Jag känner mig håglös och nere, något som tyvärr går ut över mina kamrater. Mitt humör blir heller inte bättre av att de andra verkar se fram emot att lämna Nepal och återvända till ett mörkt och bistert Sverige. Det skojas och skämtas om allt mellan himmel och jord, alltifrån minnen från våta studentfester på Stockholms Universitet till lumparminnen. Till och med Karlsson som verkligen har anledning att hänga med huvudet verkar pigg och glad. Till slut står det mig upp i halsen. Så medan Johan, Christer och Karlsson under de kommande dagarna går i glatt samspråk i täten av karavanen går jag för mig själv i kön. En viss tröst får jag ändå av Nyema som också går och hänger med huvudet och ser olycklig ut. Ja sådan herre sådan hund.

Återtåg. Strax ovanför Milingo passerade vi den här hängbron över Imja Khola.
     

Kvällen den 2 november bjuder dock på en uppiggande upplevelse. Vi har haft en lång etapp, först från Chukhung till Dingboche där vi har plockat upp Tenzi och kökspojkarna, och sedan vidare nedför Imjadalen ungefär 7 kilometer till Milingo. Vädret har varit fint hela dagen och de sista kilometerna längs Imjadalens sydsida har vi gått genom trollskog igen. Floden intill oss brusar och ångar och rhododendronträden är draperade i grågröna lavar. Väldigt stämningsfullt allting, i synnerhet när solen spelar mellan stammarna. Vi har slagit läger på en öppen äng invid en ensam lodge och ätit och druckit oss sömniga på en kanna te spetsad med Kukri Rum. Karlsson och jag har krupit ner i sovsäckarna, mörkret faller och trots det spetsade tet är jag fortfarande på dåligt humör.
     Som vanligt ligger våra jakar tjudrade vid långa rep i närheten. Vi har vant oss vid att ha dem omkring oss och deras ljud och rörelser brukar inte störa oss. Men plötsligt pinglar en jakskälla alldeles utanför tältet. Det omisskänliga ljudet från ett betande djur hörs från bara någon meters håll. Jag ligger stilla i min säck och väntar på att den skall avlägsna sig. Minuterna går. Jaken pinglar och grumsar. Det känns litet oroande att ha ett stort kreatur så nära tältet i mörkret och jag ligger på helspänn och stirrar rakt ut. Plötsligt går den tungt på en av tältlinorna så att hela tältet ruskar till. Karlsson och jag svarar genast med att ropa och shasa så som jakförarna brukar låta:
     – Ousch! Haijj!
     – Utsch! Ätsch! Försvinn! Öijj!
     I stället för att troppa av ställer sig fanstyget att urinera i gräset bredvid tältet. Det stänker högt på tältduken bara några decimeter från mitt ansikte. Ytterst osmakligt. Pinglandet fortsätter. Karlsson tänder sin MagLite och vi tittar oroligt på varandra. Tänk om djuret kommer indråsande i tältet och hamnar i knät på oss. Hu vale! Någon borde göra något. Gärna med en slaktmask. Än en gång smäller det till i en tältlina och hela tältet rister till. Men nu står jag inte ut längre. Jag flyger ur sovsäcken och vräker mig ut genom tältabsiden, vilt fäktande åt alla håll:
     – Haijj! Schas för helv...
     I samma ögonblick brinner en fotoblixt av mitt i ansiktet på mig och jag blir helt blind. Runt omkring mig hörs glada skratt. När jag återfår synen står Christer framför mig med rinnande ögon. I händerna håller han en jakskälla och en vattenflaska. Johan har en kamera runt halsen och kvider dubbelvikt. I bakgrunden skrattar resten av gänget hysteriskt utom Nyema som verkar ha drabbats av ett njurstensanfall. Det är ett lyckat skämt och jag känner mig ordentligt billig. För att spela med i charaden sprider jag några feta kötteder omkring mig och återvänder muttrande till sovsäcken. Men i mörkret kan jag inte låta bli att le. Efter detta kommer ljudet av en jakskälla alltid att framkalla stor munterhet hos alla i gänget. Nåja, hos nästan alla.
     Morgonen därpå serverar kökspojkarna frukost med stela grin och blottat tandkött. Till och med den alltid så belevade Tenzi ler skyggt åt mitt håll. Jag gör mitt bästa för att se helt oförstående ut men det är en fasad med sprickor. Innerst inne uppskattar jag skämtet, i synnerhet som det ger mig en anledning att fundera ut någon fasansfull bestialisk hämd. Upplivad av dessa tankar känner jag hur humöret återvänder, kanske inte helt och hållet men i alla fall till stor del.

Senare på dagen den 3 november passerar vi det berömda klostret Tengboche Gompa på leden ned mot Namche Bazar. Klostret ligger på        3 867 meters höjd på en mjukt böljande äng omgiven av täta rhododendron- och barrskogskullar. Här och där växer även små grupper av enbuskar och silvergran. Utsikten åt alla väderstreck domineras av vackra berg och enligt folktron är platsen känd för att ha helande egenskaper. Skrock eller inte, men faktum är att även jag känner mig upprymd och pigg på platsen som enligt många tillhör världens vackraste. Fast världens vackraste är kanske att ta i. Kanske när rhododendronskogen står i blom. I dag är panoramat bara fantastiskt.
     Klostret byggdes åren 1916-19 och är av rött tegel. Två gånger har det härjats av olyckor. En gång 1933 då en jordbävning lade platsen i ruiner och en andra gång 1989 då en brand förstörde större delen av byggnaden och merparten av dess ovärderliga konstskatter. Men likt en fågel Fenix har klostret nyligen återinvigts efter omfattande uppbyggnadsarbete och befinner sig nu återigen i originalskick. Och allehanda religiösa konstföremål har donerats från andra kloster, både nepalesiska och tibetanska, under de senaste åren som ersättning för allt som gick förlorat i branden. Dessutom är många av klostrets munkar själva konstnärer vilket ju borgar för hängivna arbetsinsatser. Självklart stannar vi till och tar en längre rast.

Vy nordost från Tengboche Gompa mot Ama Dablam. Fint.
     

Klostret Tengboche Gompa. 
     

Efter att ha flanerat runt och knäppt litet bilder på platsen där också några värdshus och ett kulturcenter ligger vill vi även gå in i själva klostret. Till skillnad från det stora hinduiska templet Pashupatinath i Katmandu är det tillåtet att besöka själva bönerummet i klostret här, även för oss smutsiga västerlänningar. Ett tillfälle vi inte vill missa. Men kängor och gymnastikskor är givetvis förbjudna. Ett anslag säger också att det inte är tillåtet att fotografera inne i klostrets bönerum. Och det förvånar mig inte. Så jag är inställd på att enbart tassa runt i mina Limburgerdoftande sockor och titta. Men då, som den naturligaste sak i världen, undrar Johan om inte Galgen kan höra sig för om det trots allt kan gå för sig att få knäppa några kort. Självklart skall vi ge ett generöst bidrag till kollektkassan. Och vara tysta och inte störa. Snälla Gyaljen?
     Galgen ser litet besvärad ut, jag också, men han lovar ändå att fråga. Och återkommer efter några minuter med beskedet att okej då, vi får ta några bilder på villkoret att vi inte använder blixt och att vi inte stör munkarna. Ja det där är typiskt Johan. Oförvägen, pang på rödbetan bara. Själv hade jag aldrig kommit på tanken att fråga en sådan sak. Hemma hade ett anslag om förbud inte ifrågasatts men jag tänkte inte på att vi befinner oss i Asien för tillfället. Att be om lov att få bryta mot ett förbud är antagligen inget konstigt alls här. Hur som helst, jag plockar upp min kamera ur dagsäcken och stoppar snabbt i en ny filmrulle.
     Vi öppnar en enkel trädörr och kliver över en hög tröskel in i ett rum med varm, dämpad belysning. Rummet är ganska stort, säg tio gånger tio meter, och tre-fyra meter i tak. Helt i trä och vackert målat i starka röda och orangea färger med inslag av grönt och guld. Vid motsatta väggen, huvudändan, tronar en stor Buddhafigur målad i guld med röda läppar, kastmärke och ett orange kläde draperat över vänster axel. Väggen bakom är rikt dekorerad av mindre figurer i starka färger. På golvet framför Buddhan står flera rader av enkla, låga mörka träbänkar. På några av dem ligger tjocka filtar i varma färger, på en annan ligger en trumma. I rummets ena hörn står ett litet bordsaltare fyllt av små skålar och brinnande ljus. Vid samma långvägg två mindre fönster med rödmålade fönsterkarmar. Från de grova, röda takbjälkarna hänger några nakna glödlampor och sprider ett svagt gult sken. Fönstren, ljusen och lamporna är de enda ljuskällorna och rummet ser nästan ut att glöda. Väldigt stämningsfullt. Det är inte lätt att få några bra bilder men genom att trycka kameran mot väggen eller en pelare, riktad ut mot rummet, hålla den still och välja en lång exponeringstid får jag i alla fall några stycken. Johans digitalkamera klarar dock inte av skumrasket. Men vi är glada att ha fått se det inre av Tengboche Gompa i alla fall. På vägen ut stoppar vi ner flera sedlar och mynt i en behållare för gåvor och allmosor.

Från det inre av Tengboche Gompa. Båda bilderna här ovanför är betydligt ljusare än vad det var i verkligheten. Men så är det ju med kameror. Dom försöker alltid suga åt sig så mycket ljus det bara går för att åstadkomma en välbalanserad exponering. Jag hade givetvis i efterhand lätt kunnat mörka ner dom men det vill jag inte eftersom man då missar hur rummet faktiskt såg ut. Så ni får helt enkelt själva föreställa er den där trolska, glödande stämningen. 
     

Senare samma eftermiddag traskar vi trötta men vid god vigör in i Namche Bazar igen. Att döma av blickarna vi får måste något ha inträffat med oss under de sista veckorna. Kanske är det våra flagnande, spruckna ansikten. Kanske är det skäggen eller de skitiga kläderna. Eller kanske är det helt enkelt något i våra blickar som säger att här kommer fyra trekkers som har varit med om en del. Hur som helst, turisterna tittar på oss. De bofasta däremot verkar inte bry sig. Vi beslutar oss för att ta en vilodag i Namche eftersom vårt plan från Lukla tillbaka till Katmandu inte skall gå förrän den 6 november. Att ägna en dag åt kroppsvård och att vaska upp litet kläder innan flygturen känns som ganska taktfullt också.

Sista kvällen i Namche Bazar blir minnesvärd. Vi har ockuperat ett långbord i en av lodgerna högt upp på sluttningen och på vår beställning har Tenzi trollat fram jakkött, potatis, grönsaker och en enorm chokladkaka. Och det må vara nära till bageriet här men självklart har Tenzi gjort tårtan själv. Han är inte bara kock vår gode Tenzi, utan konditor också. Tillsammans med naanbröd, ett knippe Carlsberg och caschewnötter blir det en värdig avslutning på vår vandring. Visserligen har vi två dagsetapper kvar till Lukla men för mig känns ändå återkomsten till Namche Bazar som slutet på den egentliga vandringen. Härifrån och till Lukla är det bara återtåg.
     En timme går och det blir mörkt. Någon matar kaminen. Bordet dukas av och Tenzi mottar leende vårt vanliga Mitho Tenzi! Mitho cha!
     – Canasta någon?, säger Karlsson.

Den 5 november lämnar vi Namche Bazar, hasar nedför den beryktade backen och återvänder längs Dudh Kosi till Phakding. Vädret är fortfarande soligt och förutom de vackra vattenfallen och en och annan getantilop som dödsföraktande rör sig bland de branta stupen är dagen händelselös. Senare på eftermiddagen kopplar vi av vid en uteservering i Phakding och råkar i trevligt samspråk med ett par nyblivna pensionärer. De är från Kanada och har haft det goda omdömet att investera en del av sina livs besparingar i en resa jorden runt. Nu sitter de här, ekorrpigga, och skall se Everest. Sunda människor.
     Morgonen efter, den 6 november, snör jag på mig kängorna förhoppningsvis för sista gången. Efter dagens avslutande etapp till Lukla och helikoptern till Katmandu räknar jag med att tillbringa de avslutande dagarna i gymnastikskor.
     Men jag bedrar mig. Eller jag bedrar mina fötter kanske man skall säga. I Lukla är nämligen alla flygavgångar redan fullbokade. Spott och spe. Galgen ägnar flera timmar åt att försöka boka in oss på någon av dagens avgångar men meddelar till slut att vi tyvärr inte kommer att få några platser förrän nästa dag. Så vi gör det enda raka. Slår upp våra tält på vår gamla plats invid landningsbanan för ännu en natt i säcken. Och min rygg som hade sett fram emot en riktig säng ikväll. Typiskt.
     På kvällen efter middagen kallar vi in hela gänget i mässtältet. Galgen, Tenzi, Nyema och kökspojkarna. Vi ser litet hemlighetsfulla ut under skäggen och grabbarna radar upp sig vid ena kortsidan, nyfikna och spända. Vad har de här galningarna nu för sattyg på gång?, läser jag i deras ansikten. Sattyg eller inte, men var och en av oss håller i tur och ordning ett känslofyllt tal till någon av grabbarna för att uttrycka vår tacksamhet och hur nöjda vi är med all uppassning och service de har gett oss. Sedan delar vi ut presenter i form av pengar och kläder till alla fem. Självklart får alla rikligt med dricks för sina insatser, fattas bara annat. Själv håller jag ett tal till Nyema och ger honom en plastpåse innehållande mitt en gång vita angoraunderställ, några av mina varmaste sockor och min MagLite. Alla ger något till alla. Avslutningsvis stämmer vi gravallvarligt upp Hej Tomtegubbar ackompanjerade av Christer på jakskälla. Sedan bjuder vi alla på de sista whisky- och konjaksdropparna. Till och med Nyema - även om det sker med stor misstänksamhet - låter sig trugas den här gången. Det blir en glad sista kväll.

Och nästa dag kommer äntligen vår helikopter. Den här gången är det oåterkalleligt. Det är den 7 november och vandringen är definitivt slut. Inget mer tältliv. Inget mer sovande på marken. Inget mer frysande. Ingen törst, inga skavsår, inget tovigt, otvättat hår som ligger som en badmössa på skallen. Inga stinkande kläder och ingen tunn luft. Definitivt inga fler strapatser. I Katmandu väntar nu en veckas semester.

Och australienskorna!

Gänget. Översta raden: Rune Ahlström, Thomas Karlsson, Johan Dackner, Christer Mellgren. Understa raden: Gyalgen Sherpa, Tenzi Sherpa, Nyema Tamang, Raj Kumar, Ram Baradur.

 

 

Tillbaka till livet

En våtgrå kulen novembermorgon en vecka senare sitter jag på flygbussen mellan Arlanda och Klarabergsviadukten. Blöt asfalt, viltstängsel, industribyggnader, åkerfält och skog susar ljudlöst förbi. Trafiken är minimal och det slår mig att Sverige inte bara är platt och kallt. Sverige är också väldigt tyst. Åtminstone i november. Avsaknaden av igenproppande oxtransporter, ljudet av spruckna signalhorn, skenande vespor - mestadels mot trafiken -, tvättande kvinnor och flöjtspelande hippies mitt på E4:an är dramatisk efter en vecka i Katmandu. Den enda stimuli mina sinnen får är det svaga suset från bussens ventilationsanläggning och mönstret som det kalla regnet skapar på fönstret. Jag känner mig tom i huvudet. Tankarna finns på annat håll.
     Den sista veckan i Katmandu har vi inte gjort många knop. Förutom att njuta av hotellets duschar, mjuka sängar eller att bara sitta och studera stadens puls från någon uteservering ägnade vi dagarna mest åt att att ströva runt i gränderna och spendera våra sista pengar på souvenirer. Kort sagt, vi hade semester och uppträdde som turister.
     Några gånger gick vi ut och åt tillsammans med tjejerna från Australien. En kväll tog de med oss till Katmandus bästa pizzeria, Fire and Ice. Även med svenska mått mätt höll restaurangen hög klass. Pizzorna var stora som dasslock, degen smakade nästan som hemma och fyllningen var riklig och välkryddad, nästan het. Till efterrätt kunde man köpa stora portioner av riktig glass. På grund av ölen, den ljumma värmen och tjejernas rekommendationer släppte vi på försiktigheten. Vi frossade och njöt.

Bussen passerar en flod och jag tittar mekaniskt efter badande pilgrimer och likbål. Men javisstja. Floden är Karlbergskanalen och jag befinner mig i Stockholm. Det är dags att återgå till vardagen.
     Från Cityterminalen baxar jag min ryggsäck ner till Vasagatan och tar en taxi hem till söder. Betalar och kliver ur. Utanför mitt fönster står rönnbärsträdet kal och väntar håglöst på den första snön. På trottoaren ligger ett framdäck till en cykel fastkedjad runt en rostig parkeringsmätare.
     Jag är hemma igen.

_________________________

Andra berättelser av mig här på Utsidan:
Sydamerika - Aconcagua
Norge - Store Skagastölstind
Norge - Bessedörtind

Rune Ahlström