Ut i vilda västern

Foto: Melanie Haas

Vinden som möter oss på kvällen i den lilla staden Lysekil på Sveriges västkust drar i våra jackor, susar i våra öron och är så kraftig att vi knappt kan stå upp - det är som att den vill jaga tillbaka oss till bussen till Göteborg. Men Melanie, Victoria och jag är fast beslutna att inte bli skrämda av de ihållande vindbyarna. Vi är för nyfikna på det vandringsäventyr som ligger framför oss de kommande tre dagarna: längs några etapper av Kuststigen, en vandringsled som slingrar sig 376 kilometer från Göteborg till Strömstad, ska vi vandra längs dramatiska klippor, förtrollade skogar och rustika fiskelägen. 

Vår första utmaning är dock att trotsa det stormiga mottagandet och hitta till vårt boende med rufsigt hår framför ögonen och utan att höra ett ord av vad de andra försöker säga. När vi tillslut anländer till Strandflickornas Havshotell är vi mer än glada över att få slippa den härjande stormen för tillfället. Hotellet som vi ska använda som bas första dagen på Kuststigen är en charmig blandning av viktoriansk elegans och skandinavisk mysighet. Rummen är härligt nostalgiska – med antika möbler och maritima detaljer som tar dig tillbaka till svunna tider. I köket väntar en rejäl fisksoppa som vi äter med stor njutning. Utanför fortsätter vinden att dra i fönsterluckorna medan vi sitter inomhus med te och choklad och förbereder oss för de kommande dagarna.

Foto: Melanie Haas

Mellan hav, granit och mystiska legender

Nästa morgon är vi redo för vår första etapp – en vandring till Stångehuvuds naturreservat. Efter att vi ätit en rejäl frukost med nybakat bröd, ost, yoghurt och färska bär anländer vår följeslagare för idag, Anette. Hon är naturguide i Lysekil och kommer att berätta mer om reservatets geologi och unika flora och fauna.

– Stångehuvud är känd för sina klarröda granitklippor som bildades för nästan en miljard år sedan och som har trotsat elementen sedan dess, säger Anette när vi tar våra första steg tillsammans. 

Vinden har lagt sig och stranden vi nu passerar är så inbjudande att vi inte kan låta bli att ta ett uppfriskande höstdopp. Det svala vattnet väcker våra sömniga kroppar och vi sitter på den röda graniten en stund och njuter av utsikten över bukten och det pittoreska Lysekil som ligger framför oss. Måsar skriker i luften och vågorna slår outtröttligt mot stranden.

Foto: Melanie Haas

Foto: Melanie Haas

Kuststigen tar oss vidare genom ett mystiskt landskap av röd sten som bildades under den senaste istiden. Anette visar oss hur de motståndskraftiga växterna här har anpassat sig till det kärva kustlandskapet. Små färgglada blommor växer mellan bergsskrevorna och blommar för fullt trots kargheten. Vegetationen har utvecklat en otrolig överlevnadsförmåga – växter som stengröt och olika lavarter har anpassat sig till det salta, blåsiga kustklimatet och överlever på en plats där inte mycket annat växer. Nu går vi över klipporna, varav några fortfarande är så hala av nattens regn att vi måste akta oss för att inte halka och landa på rumpan.

Vi fokuserar på att ta oss fram ett steg i taget och Anette berättar om den gamla fyren Stångehuvud som vi nu närmar oss. Den här lilla, väderbitna fyren som en gång ledde sjömän säkert genom kustens stormiga vatten är nu mer en symbol för det förflutna. Men den har legender. En gammal historia säger att spöket av en förlorad sjöman dyker upp i fyrens stråle under stormiga nätter, som om han fortfarande letar efter sin hemmahamn. Det är en berättelse som ger rysningar när vi beger oss längre in i detta hårda, mytiska landskap. 

Foto: Melanie Haas

Foto: Melanie Haas

Kusten här är så vild att det nästan är svårt att föreställa sig hur människor en gång i tiden kämpade mot dessa naturkrafter i små båtar. Och det är i just det ögonblicket som naturen åter visar oss hur oförutsägbar den kan vara: när vi klättrar uppför en särskilt klurig del längs en stenig stig träffas Victoria plötsligt av en våg, lika hög som en människa, som gör henne genomblöt från topp till tå. Hennes förvånade rop följs av ett skrattanfall. Melanie och jag kan knappt stå rakt upp.

– Det var mitt andra höstbad för idag, säger Victoria och vi fnissar när vi ger oss iväg igen.

Vi passerar flera färgglada fiskekojor och slår oss ner framför en av dem för att äta vår picknick och smutta på kaffet från våra termosar.

När vi sitter här blåser ett tyst regn fram över oss. Även om våra kläder är väl förberedda för regn bestämmer Victoria att hon inte vill bli blöt en tredje gång idag. Så vi rundar av för idag och beger oss tillbaka till vårt hotell för att spendera resten av kvällen med levande ljus, fiskburgare och läcker chokladmousse, samtidigt som vi lyssnar på regndropparna som smattrar på fönstret och samlar kraft till nästa dag.

Foto: Melanie Haas

Förtrollad av berg och fjordar

Efter ännu en skön natt på Strandflickornas Havshotell tar vi tidigt nästa morgon bussen till Brodalen. Idag står ytterligare en etapp av Kuststigen på agendan – leden upp till Sötorpsberget, den högsta punkten i Lysekils kommun. Stigen tar oss genom en skogsrik sagovärld som fängslar oss direkt. Stora, mossbeklädda stenblock ligger utspridda bland höga, knotiga träd och deras rötter sticker upp ur marken som gamla häxfingrar. Det verkar som om skogen härstammar från nordisk mytologi – tyst och full av hemligheter.

Steg för steg tar vi oss uppför Sötorpsberget. Efter ett tag tunnar skogen ut sig och framför oss breder en stor stenig platå ut sig. Utsikten från toppen kompenserar för den något ansträngande uppstigningen. Åbyfjorden, som skär djupt in i inlandet, breder ut sig under oss. Dess djupblå, glittrande vatten reflekterar solens strålar. Luften är frisk och klar, och när vi står där uppe känner vi oss som ett med denna råa natur som orubbligt trotsar alla väderförhållanden. 

Foto: Melanie Haas

Foto: Melanie Haas

Efter en paus med smörgåsar och te börjar vi nedstigningen, vilket inte alltid är mycket lättare. Våra knän är trötta men efter en titt på Melanies klocka inser vi att om vi skyndar oss kan vi fortfarande ta bussen till Nordens Ark, vår destination för natten. Även om Kuststigen går förbi djurparken, som även inrymmer ett hotell med restaurang, har himlen redan blivit hotfull igen och vi bestämmer oss för att inte gå de sista kilometrarna till fots. Vi skyndar oss tillbaka till busshållplatsen och hinner precis med bussen.

Vi är förtrollade av de senaste timmarnas vandring och pratar om våra upplevelser så euforiskt att vi inte märker att vi hoppat på fel buss. Irriterade tar vi oss ut vid nästa stopp och marscherar som en ankfamilj på rad längs skyddsräcket på den trafikerade vägen tillbaka till närmaste hållplats. Allt medan regnmolnet öppnar sig över oss. Även om vi är irriterade måste vi ändå le lite åt vårt missöde.

Foto: Melanie Haas

På kvällen kommer vi äntligen fram med rätt buss till djurparken Nordens ark. Nordens Ark grundades 1989 och syftar till att bevara hotade arter genom avelsprogram, forskning och utbildning. Det är hem för över 80 olika djurarter, inklusive snöleoparder, vargar och olika arter av fåglar och reptiler. Det enkla hotellet där vi ska övernatta idag ligger mitt i parken. Det bjuds på en utsökt trerättersmiddag och vi sitter länge tillsammans innan vi kryper ner i våra sängar.

Grottmålningar och en oväntad räddning

Nästa morgon tar vi ytterligare en promenad genom den stora djurparken och beundrar snöleoparder, vargar och lodjur innan vi tar våra ryggsäckar och beger oss tillbaka till Kuststigen. Idag tar vandringsleden oss ​​längre bort från kusten och mer inåt landet. Längs vägen upptäcker vi djupa raviner med bubblande bäckar och oväntade grottmålningar på en avlägsen klipphäll. De enkla figurerna som huggits in i stenen berättar om en svunnen tid då människor vistades i detta kärva landskap. Det är ett ögonblick som får oss att stanna upp och reflektera över hur djupt rotad våra förfäders historia är här.

Foto: Melanie Haas

Foto: Melanie Haas

Vi fortsätter genom frodiga tallskogar och över vida ängar medan vi glatt småpratar om ditt och datt. Plötsligt slutar stigen på ett fält. Vi blir lite förvånade och tittar på kartan.

– Säg mig, var vi inte där för en halvtimme sedan?, spekulerar Melanie.

Faktum är att andra sidan av fältet ser misstänkt lik ut den väg som vi gick tidigare. Vi måste av misstag ha kommit av stigen och på något sätt gått i cirklar. Vi svär för oss själva, men samtidigt måste vi också skratta.

– Så, den kommande timmen ska vi inte prata utan bara fokusera på rutten, beordrar Victoria med ett leende. 

Tillbaka på Kuststigen, vars knutpunkt vi äntligen hittat igen, går vi över mjuka kullar med underbar utsikt över de djupgröna skogarna. Vi tar en paus, dricker kaffe och äter kanelbullar. Träden runt omkring oss verkar ha bytt ut sina gröna dräkter över natten mot varma gula, orange och röda nyanser. Ljuset från den redan låga solen pryder landskapet med ett gyllene skimmer. Vi tar många bilder och kan inte få nog av detta magiska färgspel. Vi vandrar vidare längs ängar och genom naturskogsområden. Även om det är samma vandringsled som för två dagar sedan är stormen och de dramatiska klipporna långt borta. Ju närmare vi kommer Bottna Inn, vårt sista vandrarhem på äventyret, desto lugnare och fridfullare blir landskapet. 

Foto: Melanie Haas

Vilse i sagoskogen

Vi tar en till lång paus på en kulle i skogen och låter höstsolen värma våra ansikten. Vi njuter av den fridfulla tystnaden som omger oss. Lite senare leder stigen åter oss genom den djupa, mörka sagoskogen. Vi skulle inte bli förvånade om vi stötte på rumpnissar och troll här. Solen har nu försvunnit bakom träden och det blir mörkare och mörkare. Sommaren är över och i mitten av oktober går solen ner strax efter 18. En titt på kartan visar att vi faktiskt inte är så nära Bottna Inn som vi trodde. Vi upptäcker att stigen tar oss längs en annan slinga uppför ett brant berg och bestämmer oss för att ringa Åsa, vår värdinna på Bottna Inn, och meddela att det dröjer innan vi kommer fram. Vi förlorade oss för mycket i det idylliska landskapet.

– Var är ni?! hörs en nästan förskräckt röst säga i luren.

– Ni måste vara hungriga, jag hämtar er, hör vi Åsa säga.

Foto: Melanie Haas

Istället för att fortsätta följa Kuststigen letar vi efter närmaste väg. Den når vi på tjugo minuter och Åsa väntar redan där i sin lilla röda bil. Vi hoppar tacksamt in.

– Många av mina gäster känner så, ler hon.

– Landskapet på Kuststigen är så magiskt att man lätt glömmer tiden.

Lite senare, i matsalen på Åsas vandrarhem, njuter vi av färsk fisk, blancherad spetskål och en härlig äppelpaj till efterrätt.

Vi recenserar vårt vandringsäventyr. Det var stormigt och ibland oförutsett. Kuststigen har kanske inte alltid gjort det lätt för oss, men är det inte det som ett äventyr handlar om? Men med den slapp vi helt vardagen, våra huvuden blåstes fria av vinden och våra själar berördes av de magiska vyerna och djupa skogarna. Det är också de små missödena, de oväntade upptäckterna och de ögonblick då naturen visade oss sin ohämmade kraft som gjorde denna vandring till ett oförglömligt äventyr. Det är inte sista gången som vi modiga och fulla av förväntan ger oss ut på de vilda och vackra vandringslederna i Västsverige.

Foto: Melanie Haas