Everest National Park / Island Peak

28–30 oktober

Chukhungdalen

Vi går ner den sista biten mot Dingboche och kommer nästan direkt fram till ett stort nybygge. Huset är ännu inte helt färdigt men här gör vi halt. Huset visar sig vara en lodge som drivs av Galgens bror och svägerska. Brorsan är, precis som Galgen själv, ute och tjänar ihop till brödfödan men svägerskan plus två små glada kryllfoster är på plats. Åsynen av de små brorsbarnen får de tunga mungiporna som Galgen burit med sig från gravkullen nedanför Lobuche att inta tio-i-två-läge och allt är frid och fröjd igen. Även vi andra smittas av familjelyckan och humöret är på topp.
     Vid sidan av huset finns en smal terass och där sätter vi upp tälten och gör oss hemmastadda. Med utsikt över byn och allting. Perfekt. Eftersom vädret äntligen är soligt och varmt passar vi på att vädra ur både tält och sovsäckar medan vi pustar ut. Ur en trädgårdsslang intill rinner det vatten och eftersom det ser hyfsat rent ut tar jag tillfället i akt och vaskar av mig resdammet och ägnar sedan en timme åt sko- och fotvård. Litet senare på eftermiddagen tar Karlsson och jag en sväng genom byn för att försöka fylla på förrådet av expeditionswhisky. Tyvärr är det enda i spritväg vi hittar "Kukri Rum", en inhemsk rom vars målgrupp vi misstänker endast består av självplågare och bärsärkar. Men eftersom vi råkar tillhöra åtminstone en av kategorierna köper vi en liten flaska. Som decinfektionsmedel och tillsats i kvällstet duger det i alla fall. De få droppar whisky vi har kvar får vi spara till toppen på Island Peak. Vi traskar tillbaka till tälten, köper en öl i lodgen och slänger oss på liggunderlagen. På sluttningen i närheten bräker några getter, på avstånd hörs en tupp och på hustaken sitter en flock alpkajor och blänger. Och rakt i söder, på andra sidan byn, reser sig Ama Dablam. Där har vi ett berg som heter duga. Ja, här och nu känns det faktiskt litet som semester.

Vy sydväst från Dengboche på kvällen den 28 oktober. Nedanför byn fungerar den höga daltröskeln som ett effektivt skydd mot den kalla, råa luften som strömmar ner genom Imjadalen, skapad av Khumbuglaciären en dryg mil längre upp i högerkant. Men här i den nedre delen av Chukhungdalen är det förhållandevis torrt. 
     

Dagen därpå tar vi en rejäl sovmorgon. Det märks tydligt hur mycket bättre och tyngre - och högljuddare vissa av oss! - man sover på litet lägre höjd. Inte för att det har varit något större problem vare sig uppe i Gokyo eller i Gorak Shep men med facit i hand är det ändå en stor skillnad. Kroppen mår antagligen bara bra av att få komma ner och sova ut ordentligt så här då och då. Christer ser i alla fall betydligt piggare ut idag, även om han fortfarande hostar. Bara att kunna fläka ut sig på liggunderlaget mot en terassmur i solen i endast t-shirt och tunna uppkavlade byxor och lyssna till fåglars kraxande är underbart efter 10 dagar med nollgradig väderlek. Och tiden har satt sina spår på händer och ansikten. Huden börjar bli mörk och lätt läderartad på alla exponerade ytor och trots att luften här i Dingboche bara håller runt 10 grader känns det som rena värmeböljan.
     Men vilan blir inte långvarig. Efter tvagningen och frukosten morgonen därpå river vi tälten och gör oss klara att vandra upp till Chukhung fyra kilometer längre upp i dalen och sista anhalten före Island Peak. Här delar sig expeditionen för andra och förhoppningsvis sista gången. Tenzi och kökspojkarna stannar nämligen kvar här i Dingboche tills resten av gänget återvänder från Island Peak. Det är liksom inte läge för mäss- och latrintält och trerätters middagar nu utan vi försöker hålla packningen så lätt som möjligt tills vi är tillbaka. Det kommer ju att bli litet klättring av också. Två fräscha jakar, en inte fullt lika fräsch jakförare och Nyema och Galgen, det är allt. Resten är upp till oss själva. Och äntligen är det dags att plocka fram vår egen klätterutrustning. Det är i och för sig inte så mycket, men ändå helt nödvändiga saker. Det är ett rep förstås. Ja ett räcker eftersom Galgen själv har ett extralångt rep. Stegjärn, isyxor, pannlampor, batterier, selar, några karbiner och varsin firningsåtta. Kameror och film. Mer batterier. Kök och bränsle, torrkäk och snask. Ja och så det vanliga i persedelväg förstås. Det är en hel del att fingra på och kontrollera så det tar en stund innan alla är klara. Och det är inte utan att det börjar pirra litet i magen. Det känns litet speciellt i alla fall. Men till slut står vi där och vinkar glatt till Tenzi, kökspojkar, svägerskor, brorsbarn och kreatur. Så bär det iväg.

Chukhungdalen med Island Peak i fonden. Pyramiden längst bort i bildens mitt till höger om Island Peak är Cho Polu, 6.695 m., och längst till höger syns toppen på Baruntse, 7.168 m. Magnifika berg men ändå små i jämförelse med Lhotse Shars 8.383 meter längst upp till vänster. 
     

Att vandra de fyra kilometerna upp till Chukhung är så här långt resans behagligaste tur, trots stigningen på 300 meter. Vi behöver inte stressa heller, så det finns gott om tid att stanna och beundra omgivningarna under tiden. De tål att beundras också. På vår högra sida, bara fyra kilometer bort reser sig Ama Dablam, berget som det är fullständigt omöjligt att inte titta på hela tiden. Och det har ingenting med höjden att göra även om 6 856 meter är en ganska bra anledning att titta. Nej det är inte därför det är svårt att slita blicken från det. Det är helt och hållet siluettens fel. Precis som med Alpernas Matterhorn. Matterhorn är inte heller Alpernas högsta berg men dess siluett känner nog de flesta till, åtminstone undermedvetet. Sedan må det vara sak samma om det är från Tobleroneförpackningar, någon tjusig almanacka eller något annat. Det är samma sak med gamla filmer från Paramount Pictures där vinjetten ju består av en bergssiluett med stjärnor runt. Det berget är inte bara en konstnärs fria fantasi utan finns också i verkligheten. Förlagan heter Artesonraju, är 6 025 meter högt och ligger i Cordillera Blanca i Anderna i Peru. Filmbolagsdirektörerna på Paramount såg det antagligen som en gemensam nämnare för både bra film och ett spektakulärt berg att båda sakerna är svåra att slita blicken ifrån. Hur som helst, det finns former som man helt enkelt fascineras av. Och Ama Dablam är en ganska extrem sådan. Så det är svårt att inte hela tiden gå med lyftad blick och huvudet vridet 90 grader åt höger. Svårt ja, men inte omöjligt. Vår vänstra sida domineras nämligen av Lhotse, 8 516 meter, världens fjärde högsta berg. Flankerade av sådana bjässar är det inte konstigt att Island Peak rakt framför oss ser litet fjuttigt ut. Men allt är relativt. För oss är definitivt Island Peak en utmaning. Och till skillnad från Ama Dablam och Lhotse blir Island Peak allt större och högre ju längre in i dalen vi kommer. De nedre sluttningarna ser nakna och steniga ut så här på avstånd men den långa böljande toppen gnistrar vit i solen. Så det finns att titta på så det räcker.
     Men byn Chukhung blir litet av en antiklimax. Förutom scenerierna har platsen inte mycket att bjuda på. En grupp låga stenhus omger en muromgärdad öppen plats där några tält är uppsatta. Några alpkajor sitter uppflugna på ett hustak och hälsar oss med några hesa klonk. I en liten fallfärdig kätte stolpar en jakkalv omkring. Det är allt av intresse. Såvida man inte är intresserad av damm, hård torr jord och jakmockor förstås. Vi slår oss ner på en långbänk vid väggen utanför en lodge och beställer en stor kanna Hot Lemon av ett ansikte som visar sig i dörröppningen.
     Varefter dagen rinner undan och skymningen faller börjar motstridiga tankar slå rot i huvudet. Å ena sidan är jag otålig och vill vidare mot Island Peak så fort som möjligt. Det gäller ju att passa på medan vädret och hälsan är med oss. Å andra sidan gläder jag mig inte nämvärt över att se slutet på vandringen närma sig. Jag inser att jag förmodligen aldrig mer kommer att göra en sådan här semester. Hädanefter blir det väl bara mindre och kortare turer hemmavid tänker jag. Men man vet ju aldrig. Murphy kanske har något fanstyg i beredskap framöver. Men just nu känns det litet melankoliskt i alla fall. Jag går en sväng för mig själv och försöker suga åt mig så mycket intryck som möjligt innan jag kryper ned i sovsäcken.
     Dagen efter är lika fin som de senaste. Knappt ett moln på himlen. Chukhung ligger tyst och stilla, endast avbruten av en och annan vindil som får flaggor och tältdukar att ge ljud ifrån sig. Vi gnuggar sömnen ur ögonen och försöker så fort som möjligt bli klara för avfärd. Det blir en spartansk frukost innan vi river tälten, fyller våra flaskor och ger oss av. Måtte nu bara vädret hålla i sig några dagar till.

Christer passar på att serva brännaren till sitt och Johans kök i Chukhung. I bakgrunden Taboche, 6.542 m. 
     

Efter någon kilometer kommer vi fram till en lång hög sidomorän och eftersom en liten stig viker av från leden här och tycks gå upp till kammen på den åsliknande moränen viker Johan och jag av och följer sedan toppen på åsen gott och väl en kilometer medan de andra följer huvudleden långt nedanför oss. Landskapet är präglat av alla glaciärerna som rinner ner från bergen omkring oss. Till att börja med Lhotse Glacier som är ett veritabelt hav av sönderbruten smutsig is, men vartefter vi närmar oss Island Peak är det framförallt Imja Glacier som dominerar. Och imponerar. Utsikten från åsen jag och Johan går på är fantastisk och vi har en trevlig timme tillsammans innan vi söker oss ner och ansluter till de övriga.
     Efter ytterligare någon kilometer söker sig leden in mot basen av Island Peaks sydvästra sida och följer sedan berget motsols runt till baksidan där Lhotse Shar Glacier rinner ner. Sålunda omgiven av stora glaciärer och några glaciärsjöar på tre sidor och Lhotsemassivet på den fjärde gör Island Peak verkligen skäl för namnet. Men det är tusan vad sidorna ser svårforcerade ut. Bara sten, grus och rinnande rasbranter så långt ögat kan se. Jag hoppas verkligen terrängen inte ser ut så här där vi skall gå upp.
     Trots all is runt omkring oss är tillgången på drickbart vatten i stort sett obefintlig och under den skarpa solen plågas jag av törst. Men vi närmar oss slutet på dagens etapp och efter ytterligare någon kilometer kommer vi fram till en svacka mellan bergets fot och en moränrygg. Svackan är fylld av nedrasade stenblock i olika storlekar men på några rensade ytor står ett antal kupol- och tunneltält uppsatta. En bit upp på bergssluttningen sitter några strandsatta vandrare och betraktar tomt vår ankomst. Dagens händelse antagligen. En stor sophög, komplett med alpkajor och allt, fullbordar bilden av en plats som inte direkt lockar till skratt. Trots detta drar vi på smilbanden när vi kommer fram. Fattas bara annat. Det är ju det här stället vi har haft på näthinnan ända sedan våra första planeringsträffar ett och ett halvt år tidigare. Men det hade gärna fått vara litet mer pampigt förstås. En välkomstorkester, buffé eller nåt. Men vi får gilla läget. Och det gör vi. Absolut. Vi är framme vid Island Peak Basecamp till sist.

Vi befinner oss nu bakom Island Peak, på dess östra sida, och kartan anger höjden till 5 150 meter. En nätt liten stigning på drygt 400 meter från Chukhung alltså. Ja då kan man ju ha rätt att vara litet törstig tänker jag.
     När tälten är resta ägnas dagens återstående ljusa timmar åt vila och lite spankulerande i omgivningarna. Berget ovanför oss ser jag inte mycket av, trots det fina vädret. Vi är helt enkelt för nära de branta sluttningarna för att det skall gå att få någon överblick. Jag går i stället upp på moränryggen en bit bort och vidare tillbaka några hundra meter. Och lönas rikligt när Chukhungdalen öppnar sig västerut med de ståtliga Taboche och Cholatse allra längst bort i fonden, bortom Dingboche. För en vecka sedan var vi på andra sidan de där två bergen tänker jag, en tanke som känns litet främmande nu. Då var Karlsson så sjuk att jag nästan var orolig för hans liv, och två dagar senare hade vi snöbollskrig med tjejerna mitt ute på den stora glaciären nedanför Gokyo. Nej det där är svårt att greppa riktigt. Ingen idé att försöka heller. Det enda som faktiskt går att greppa just nu är att jag står här, vid foten av Island Peak, och i morgon  – om Gud vill – skall jag börja bestiga det. Inte för att det är speciellt lätt att greppa det heller.
     När jag vänder mig om åt öster och söder är landskapet lika sterilt som imponerande. Bortom de enorma, smutsgrå ismassorna av Lhotse Shar Glacier och Imja Glacier reser sig kilometerhöga snöbranter mot bl.a Baruntse, 7 168 meter, och Cho Polu, 6 695 meter.
     Att finna rent färskvatten i närheten av lägret visar sig vara svårt. I stort sett omöjligt rentav. Men inte helt. Den enda vattentäkten ligger ett hundratal meter upp på den branta bergssidan där en smal porlande rännil springer fram under ett snöflak. Det är allt. På en stor sten intill har någon målat ett märke som vägvisare. Följaktligen gäller det att ha alla flaskor och kärl fyllda innan ljuset försvinner och det blir mörkt. Så man borde kanske göra litet nytta istället för att stå här och plåta och fantisera. Och eftersom magen börjar knorra återvänder jag till tältet och Karlsson och anmäler mig till tjänstgöring. För en gångs skull känns det ganska kallt också, men det är väl på grund av glaciärerna runt omkring antar jag. Himlen är fortfarande klar också och det hjälper väl till.
     Några timmar senare ligger vi mätta och belåtna i säckarna och inväntar nästa dag. Innan jag somnar slås jag av tanken att här ligger vi, vid foten av ett berg nästan 400 meter högre än toppen på Mont Blanc. Och toppen på det här berget ligger fortfarande över en kilometer ovanför våra huvuden. Och vi skall bestiga det. Hur lätt är det att somna med en sådan tanke i huvudet?

Utsikten västerut från foten av Island Peak mot Taboche och Cholatse. Två berg vars siluetter jag aldrig tröttnade på. 
     

Island Peak basecamp. Torrt, kallt och sterilt. Men en plats vi hade längtat länge efter.

forts »»»