Everest National Park / Island Peak

16-17 oktober

Everest National Park

Namche Bazar

Känslan att vakna i ett svagt frasande tält i Nepal kan verkligen rekommenderas. Inte bara där förresten. Jag vet inte vad det är, men det är något visst med att vakna i tält. Mitt enda bekymmer på morgonen den 16 oktober är som vanligt blåsan. Men jag trycker tillbaka behovet och ligger stilla på rygg och tittar på tältdukens rörelser över huvudet. Blåsan får vänta. Ögonen är klibbiga och sovsäckens utsida är kall och litet fuktig av kondens. Men insidan är varm och behaglig. Egentligen tänker jag inte på någonting speciellt. Jag bara tar in. Ljudet från floden, vinden i tältväven och den svala morgonluften mot bar hud. Klonket från ett kokkärl i närheten.
     Tjugo minuter går. Steg i gräset.
     – G´morning Sir!
     – Godmorning! Nyema?
     – Tea and water Sir.
     – What?
     – G´morning. Hot Water.
     – What?
     – Washing. Soon breakfast.
     – Ah! Ok, just a minute.
     Försiktigt, försiktigt, utan att få blåsan att brista, ålar jag mig ur sovsäckens sköna värme och får på mig mina tjocka gröna dunsockor och tar mig stelt och stönande ur absiden. Luften är kylig så här dags nära den kalla floden och solen har ännu inte nått ner till tältplatsen. Burr. I det daggvåta gräset några meter bort står två vida bleckfat med rykande vatten bredvid en stor vattenkanna, synbarligen även den fylld med varmt vatten att döma av ångan ur pipen. Varmt tvättvatten alltså. Bredvid kannan, i något som för decennier sedan var en ren t-shirt, och fläckiga, mörka bomullsbyxor, barfota i ett par sönderfallande gympadojor, står inte Nyema utan en av kökspojkarna. Rufsig i håret, vänligt leende och med två heta temuggar i händerna. Hur gammal är han egentligen? Fortfarande tonåring, det är ju helt klart. Svårt att säga, litet drygt femton kanske. Tusan också, jag måste lära mig namnen!
     – G´morning Sir!
     – Godmorning! Aah tea! Thank you!
     Och där står jag, endast skrudad i de gröna dunsockorna och mitt nyinköpta vita angoraunderställ, en klädsel mer lämpad för exorsism än för teceremonier. Kökspojken troppar av och försvinner med stel blick in i ett vedbodsliknande kyffe. Sekunderna efteråt fylls dörröppningen och en fönsterglugg av nyfikna mumlande ansikten och jag finner för gott att troppa av och ägna mig åt blåsan en stund.
     Efter det som skall bli vår morgonritual de kommande veckorna - det vill säga väckning med te och varmt tvättvatten följt av Tenzis frukost - vädrar vi ur våra sovsäckar och river tälten. Efter någon timmes enerverande väntan är vi äntligen klara för avfärd. Alla djur inklusive kökspojkarna, Tenzi och Nyema är tungt lastade. Endast Galgen och vi bortskämda svenskar går med lätt packning.

Vi följer stigens krumbukter uppströms och det dröjer inte länge förrän hjärtat bultar. Vi passerar några mindre byar, ett par vackra vattenfall och korsar floden några gånger innan det börjar bära uppför på allvar. Landskapet är vackert och jag måste stanna flera gånger bara för att titta.
     Efter en dryg timme passerar vi Monjo, en handfull låga hus på båda sidor om stigen. Kanske något hus för mycket för att kallas bosättning men definitivt för få för att kallas by. Det vill säga med våra västerländska referensramar. Det är lätt att glömma att Nepal är ett land med andra måttstockar än de vi bortskämda turister släpar på. En öppen odlad yta och några primitiva stenhus, ja ruckel skulle vi kalla dem, utefter en vandringsled kan mycket väl kallas by här. På kartorna är i alla fall sådana platser ofta utmärkta som mindre byar. Och människor lever faktiskt i dem. De föds i dem, växer upp som små glada smutsiga krabater i dem, tjänar litet pengar på att ta dagjobb som bärare åt sådana som oss, bildar familj och driver kanske en liten kiosk med mineralvatten och kex eller till och med en lodge där de erbjuder tak över huvudet och varm mat till förbipasserande vandrare. När deras egna barn blir tillräckligt gamla för att tjäna egna pengar bidrar även de till familjens försörjning. Så håller det på. I alla fall än så länge. Förr eller senare kommer säkert även Nepal att utvecklas dithän då befolkningen även långt ute på landsbygden omfattas av en levnadsstandard som liknar vår. Men inte än. Den dagen det händer kommer ju en stor del av lockelsen med att åka hit som turist att försvinna också.
     Men idag är lockelsen stark. Förväntan och nyfikenheten driver oss framåt, steg för steg. Bakom varje kurva och krön finns något nytt att titta på. Men jag känner mig inte det minsta otålig. Tvärtom, jag tar det medvetet lugnt och går inte fortare än att jag kan hålla blicken på omgivningarna utan att snubbla på rötter och stenar. Träden silar solljuset, skapar djup och skuggor och de branta dalsidorna är aldrig långt borta. Vi är uppe på 2 800 meters höjd igen och tillbaka på samma höjd som Lukla ett dygn tidigare. Det börjar bli varmt och under dagsäcken på ryggen är t-shirten redan blöt.
     Strax efter Monjo dyker en liten byggnad upp vid stigens vänstra sida och Galgen gör halt och ber om allas pass. Här börjar Sagarmatha National Park och vi måste betala en avgift, stämpla våra Trekking Permits och registrera oss som besökare. Själva avgiften ingår dock i summan vi har betalat Sherpa Alpine så Galgen sköter det ekonomiska. Byggnaden hyser också ett litet informationscenter över parken, mest bestående av kartor, fotografier och diverse anslag. Efter formaliteterna står vi en stund i solen, dricker mineralvatten, mumsar på litet snask och suger på karamellen. Everest National Park. Jo jag tackar.
     Efter någon halvimmes vidare vandring korsar vi floden för sista gången och står inför den beryktade backen upp till Namche Bazar. Jag tycker inte man skall slarva med ord och deras betydelse, men i det här fallet är backe verkligen ett lämpligt ord. Jag har läst om Namches backe och vi har även mött andra vandrare som ondgjort sig över den. Så vadå har jag tänkt, en backe är en backe. Fel. Backen upp till Namche Bazar är en backe medan alla andra backar bara är olika grader av plan mark. Men jag skall inte orda så mycket om backen. Det räcker med att den är mördande och knäckande. Folk står och håller sig för knäna överallt, i alla fall västerlänningar, och då och då kommer en rödögd, fullastad oxe i ohejdbart sken utför den hala grusstigen. Att de över huvud taget får upp fullastade kreatur där är ett mirakel. Det är en sådan där backe man vill ha bakom sig. Slutligen står vi i alla fall på 3 440 meters höjd på bygatan i Namche Bazar, drygt 900 meter ovanför Phakding. Flåsande. Vimmelkantiga.

Namche Bazar. När man ser hur bergsidan faller brant ner mot dalens botten långt där under inser man att det ligger en del i ryktet om Namches backe. Om inte annat så vet åtminstone oxarna som tvingas gå där dagligen att det inte bara är tomt prat. 
     

Stenhus med blåmålade fönsterbågar är karaktäristiska för sherpafolket och här i Namche Bazar finns det gott om dem. Byn, för här kan man verkligen tala om en stor by, ligger brant och pittoreskt utefter en skålformad sluttning och är med sina ca 500 invånare den största sherpabosättningen i Solu Khumbudistriktet. Här kan man bo och leva gott - i synnerhet sedan en tysk öppnade ett bageri här - och förutom alla lodger, restauranger och butiker som säljer hantverk finns ett stort urval av begagnad alpin utrustning. Ja och så finns det vandrare förstås. En brokig samling från världens alla hörn är de men ändå inte så många som jag har befarat. De flesta ansikten är ändå nepaleser. Sherpas. Jag spanar in det legendariska berg- och bärarfolket i smyg.
     Sherpas - Himalayas bergsfolk. Den stämpeln fick nästan hela Nepals bergsfolk, oavsett ursprung, efter förra seklets insatser som bärare och guider åt äventyrslystna bergsbestigare. Under framförallt de stora nationella expeditionerna i mitten av förra seklet när Frankrike, England, Tyskland, Schweiz och Italien tävlade om att bli de första att bestiga någon av åttatusenmeterstopparna fick bärarna sitt mytomspunna rykte. De ansågs länge lika oumbärliga som syrgas för att över huvud taget ge klättrarna en chans att nå sitt mål. Helt säkert är i alla fall att de första framgångsrika expeditionerna från den Nepalesiska sidan efter 1951, då Nepal öppnade sina gränser för västerländska besökare för första gången sedan 1816, inte skulle ha slutat lika lyckligt utan det arbete som lokalbefolkningen bistod med. Men vilka är egentligen Sherpas? Vad är sanning och vad är myt?
     Från början levde Sherpas i Tibets östligaste del. Ordet "sherpa" härrör ursprungligen från det tibetanska ordet "sharwa" och betyder just folk österifrån. Plågade av knapp tillgång på föda och under ständiga överfall av beridna krigare beslöt de sig någon gång på 1500-talet att söka sig västerut. I flera generationer vandrade de utefter Himalayas bergskedja och fann till slut en väg ner i en ny dalgång – Solu Khumbu – helt obebodd på den tiden och kantad av de mest fantastiska berg. Här slog de sig ner, först som jordbrukare men började med tiden också ägna sig åt handel genom att byta salt från Tibets saltsjöar mot ris från norra Indien. Det högsta berget i deras nya hem namngav de Shomolungma, Guds moder. Ett lämpligt namn på det berg som skulle visa sig vara världens högsta.
     "Sherpa" är alltså ett släkt- eller klannamn på det folk som ursprungligen invandrade från de östra delarna av Tibet, och som slog sig ner i Solu Khumbus dalgång söder om Everest, idag helt inom Mount Everest Nationalpark.
     Men det finns bärare och bärare. Man brukar skilja på låglandsbärare och höghöjdsbärare. De förra är, som namnet antyder, bärare för låglandsterräng vilken kan vara nog så jobbig och höglänt med svenska mått mätt. De rekryteras vanligtvis ur de befolkningsgrupper som lever mellan bergen och låglandet. Men även bärare från grannländerna Sikkim och Burma förekommer. De vanligaste befolkningsgrupperna i den här kategorin heter Magar, Kha, Gurung, Newar, Rai och Limbu. I Katmandus dalgång dominerar newarer. Men de skall alltså inte blandas ihop med sherpas.
     Sherpas, med sin bakgrund och sina speciella egenskaper, tillhör förstås höghöjdsbärarkategorin. De har inte bara utvecklat genetiska förutsättningar att tåla den syrefattiga luften på hög höjd bättre än de flesta andra folkslag, utan är ju dessutom vana vid snö och kyla. De av sherpas som rekryteras som höghöjdsbärare - i synnerhet de som sedan visar sig speciellt dugliga och som kan tillräckligt mycket engelska för att kunna fungera som tolk och avancerar till guider och Sirdar - är högt aktade även bland sina egna. Kanske inte bara för pengarna de tjänar ihop till sina familjer under klättersäsongen och för riskerna de utsätter sig för. Nej, en sherpaguide eller Sirdar känner också ett personligt ansvar som representant för sitt folk och sin hemby, ett ansvar de tar på allvar.
     Sherpas är ett stolt folk. Stolta men utan att vara det minsta dryga. Trevligare och öppnare människor får man leta efter.

Huvudgatan som vi kommer in på är stenlagd och kantad av försäljare av svala drycker. Av lättbegripliga skäl tycks de göra goda affärer. Jag misstänker att om jag bara orkar ragla vidare till slutet av gatan lär priset för en Coca-Cola vara hälften av vad det är i den här änden. Men vadå, vi lever i en fri marknad. Och står det inte Icecream på skylten därborta? Ur vägen, här skall släckas törst!
     Men jag sansar mig och nöjer mig med en Cola. Att dra på sig en magförgiftning nu när vandringen precis har börjat vore ju inte så lyckat. Så jag nöjer mig med att släcka törsten ur en buteljerad flaska. Strax därpå blir lyckan total när vi upptäcker en uteservering där vi inte bara kan få oss en öl utan också en dusch för det facila priset av 20 Rupies. Vi bestämmer oss för att stanna till, duscha och skölja dammet ur struparna medan Galgen och Tenzi letar upp en lämplig lägerplats.
     Och gud vad skönt att få sätta sig på en stol i solen, känna svetten långsamt torka på kroppen, snöra av sig kängorna, ta en lång, löddrig dusch och njuta av en Tuborg!

I Namche stannar de flesta vandrare några dagar för att antingen acklimatisera sig på vägen upp till högre höjder, eller för att ta igen sig efter strapatserna på vägen tillbaka till Lukla. Vissa nöjer sig faktiskt med att ha tagit sig hit och bor i byn och gör endast dagsturer till sevärdheterna i närheten innan de återvänder till civilisationen. Vackert så. Själva tänker vi stanna här i två dagar för att vänja oss vid höjden.
     Galgen har hittat ett bra ställe för hela gänget att campa på på en liten terass vid övre änden av byn bara 50 meter från leden. Att förflytta kroppen från serveringen upp till lägret får mig att kippa efter andan igen och jag inser att de kommande dagarnas vila är helt nödvändig för mig. Jag bestämmer mig för att verkligen ta det lugnt i Namche, tänka på kroppen i första hand och inte inlåta mig på några krävande dagsturer. Dricka mycket. Förhoppningsvis kommer det att betala sig om någon vecka.

Utsikten från vårt tältläger i Namche Bazar gick inte av för hackor. Kongde Ri, 6 187 meter, i bakgrunden.

Efter frukosten morgonen därpå besöker vi museét i Everest National Park Headquarters som ligger vackert på en grön kulle mindre än en kilometer vid sidan av byn. Den slingrande stigen går genom vindpinade buskage av en och dvärgrhododendron. Solen strålar från en klarblå himmel och utsikten norrut är magnifik. I museét finns en utställning över områdets folk- och djurliv tillsammans med exotiska föremål och bilder från områdets alpina historia. Ett trevligt ställe som inte blir tråkigare av att de glada tjejerna från Australien dyker upp. De tål att tittas på de också.
     Efter museét fortsätter vi tillsammans med tjejerna ända upp till toppen av åsen ovanför Namche till det japanska hotellet Everest View Hotel på 3 850 meters höjd. Hotellet lockar rika turister, företrädesvis japaner, med helikoptertransport direkt till hotellet och champagne, jacuzzi och utsikt mot Everest från de specialinredda rummens rosa badkar. Lyxen kostade 1992 135 dollar per natt, en summa som känns överkomlig men vi checkar inte in. Prisuppgiften är ju fyra år gammal också. En annan gång kanske.
     Johan känner sig pigg så han och Galgen går vidare till byarna Khumjung och Khunde för att kolla in det ryktbara bageriet och Hillary Hospital. Bageriet, där man bland annat kan köpa riktiga wienerbröd, påstår sig vara världens högst belägna bageri och sjukhuset ståtar med västerländska läkare. Sir Edmund Hillary har varit initiativtagare till många projekt i området för att hjälpa befolkningen, bland annat flera skolor, sjukhus, kliniker och broar, och hans namn är inte bara välkänt bland de boende här som den som tillsammans med sherpan Tenzing Norgay var den förste som besteg Mount Everest 1953, utan lika mycket, om inte mer, för allt han har gett tillbaka till regionen.
     Vi andra återvänder ned till Namche, släcker törsten och strosar omkring bland souvenirförsäljarna utefter gatorna. Vi uppsöker den primitiva telegrafstationen och till min förvåning lyckas jag bli kopplad hem till kära mor för en lugnande rapport. Allt som oftast går vi in på någon av barerna, sänker några Tuborg och känner oss som äkta trekkers. När Johan och Galgen kommer tillbaka har Johan med sig wienerbröd åt hela gänget. Tillsammans med varm choklad smakar det förträffligt, nästan som hemma. Bara mormorshostan saknas.
     Kvällen ägnas åt schack, canasta och ännu en av Tenzis kulinariska uppvisningar. Men jag är fortfarande seg och längtar till sovsäcken så jag tar en Alvedon, en kopp choklad och intar tidigt fosterställning.
     Nästa dag är den första lik. Vackert väder, några utflykter, äta, dricka, vila. På kvällen canasta. Jag börjar känna mig piggare men det blir ändå en tidig kväll. Hälsoläget för gruppen tycks ändå vara gott, ta i trä.

Galgen, Karlsson, Johan, jag och Christer utanför Everest National Park Headquarters i Namche Bazar. Bakgrunden består av Kongde Ri.

forts »»»