Everest National Park / Island Peak

18-21 oktober

Namche – Dole – Machermo

Direkt efter frukosten på morgonen den 18 oktober river vi tälten och packar ihop våra pinaler. Den här gången lastas packningen för första gången på jakar eftersom de är de enda lastdjur som klarar av den tunna luften ovanför Namche Bazar. Oxarna får återvända till Lukla med någon annans packning. Men innan vi lämnar byn måste vi stämpla våra tillstånd i Namches Check Point vilket som vanligt tar en evighet trots att det inte är någon större kö att tala om. Men vadå, vi har ju semester så vad spelar en timme hit eller dit för roll. Vem har bråttom? Ja inte den uniformsförsedde mannen framför oss i alla fall. Visserligen är uniformen en smula dammig och solkig, måhända beroende på att han har sovit i den, men det står ändå en aura av pondus omkring honom. Trots halsduken han har virat flera varv runt huvudet. Jag misstänker att det första ett land gör när det bestämmer sig för att bli civiliserat är att skaffa sig ett rejält förråd av blanketter och stämplar. Kärnvapen ocht konstsimlag och sådant kommer senare. Om stämplarna sedan är tunga, väloljade, kromade stålstämplar med träknoppar av polerat körsbärsträ eller inte spelar mindre roll. Till och med ett finger och en bläckdyna duger bra. Huvudsaken en kö bildas framför en stämpelförsedd människa bakom ett skrivbord någonstans. Det där med konstsim kan få vänta.
     Men jag skall inte kverulera över byråkratin här. Vi har köer så det räcker och blir över hemma i Stockholm också. Trots konstsimlag i de flesta kommuner. Parkvakterna här gör ett bra jobb och är värda all respekt.
     Till slut har vi i alla fall fått våra papper ordentligt stämplade och kan säga adjö och på återseende till Namche Bazar för några veckor. Från och med nu kan vi glömma varma duschar och wienerbröd. Byarna kommer hädanefter att krympa till spridda grupper av enkla hus och husen själva kommer att bli ruckel, eller åtminstone se ut att vara ordentligt nedtryckta i skorna. Det enda som inte lär se nedtryckt ut kommer att vara naturen.

Från leden ovanför Namche. Ama Dablam till höger och Lhotse i fonden. Till vänster bakom den långa Nuptse-kammen sticker toppen på Everest upp.

 
Det är ännu en dag med vackert väder och solen steker. Svetten bryter fram på våra kroppar. Jag tar risken att bränna mig på överkroppen framför obehaget att gå med en plaskvåt t-shirt, något som får de infödda vi möter att stirra vilt. Antagligen bryter jag mot någon helig sedlighetsförordning men så länge inte Galgen säger något så låtsas jag inte om blickarna. Jag har annat att tänka på. Landskapet omkring oss är formidabelt, i synnerhet utsikten mot Ama Dablam och Lhotse i nordost. Dessutom är jag glad att kroppen orkar hänga med som den gör. Bortsett från slängen av huvudvärk de senaste dagarna, vilket ju har varit väntat med tanke på höjden, har kroppen uppfört sig väl hittills. Och huvudvärken har gått över. Stigen ringlar sig vackert längs Imjadalens västsida och långt under oss flyter floden. Fötter och leder känns bra och med de här vyerna framför ansiktet är det en sann njutning att gå.
     Slutet på dagens etapp blir dock en plåga. Efter att först ha gått långsamt uppför i cirka sex-sju kilometer till drygt 3 950 meters höjd bär det plötsligt i väg utför till knappt 3 600 meter strax ovanför byn Phortse. De öppna vidderna byts mot täta bestånd av knotiga barrträd där lavar hänger från grenarna. Det känns litet fuktigt och rått och jag tar på mig min t-shirt igen. Solen spelar bland stammarna och det känns nästan litet trollskogsaktigt. Jag börjar känna mig sliten och orkar inte ta in omgivningen annat än glimtvis när jag stannar och pustar ut. Det är mest skuggor och ljus som fastnar på näthinnan. Någon kilometer längre fram ligger Phortse men vi är inte på väg dit. Här delar sig nämligen stigen och vi lämnar den vackra Imjadalen och viker i stället av åt nordväst uppför dalgången Phortse Drangka. Uppför, uppför, hela tiden uppför. Och jag som trodde jag var i skaplig form. Lungorna skriker. Hallå! Kan vi få litet syre här nere tack! Till slut passerar vi 4 000 meters höjd och når fram till en handfull låga hus. Ytterligare en tusenmetersgräns är passerad och vi har nått fram till byn Dole. Fattas bara att det finns byar som heter Ole och Doff också tänker jag och dråsar ihop i en hög på marken. Bortsett från Johan som har krafter kvar att börja filma och kommentera verkar alla vara helt utmattade. Christer lyckas dock mobilisera tillräckligt med kraft för att ge Johan långfingret vilket på ett bra sätt uttrycker även mina känslor. En bra kille, Christer.
     Karlsson sitter på en sten och hostar. Själv orkar jag inget annat än att svettas och flåsa tungt. Det är tydligt att Johan är den av oss fyra som är i bäst form. Men så är han ju också den minsta och lättaste av oss och har inte så mycket dödkött att släpa på i den allt tunnare luften. Men oavsett det verkar han vara i klart bättre form än vi andra. Ja bortsett från Galgen och Nyema förstås. De spelar i sin egen division. De har hållit igen på takten för att vi andra inte skall hamna på efterkälken de sista timmarna. Och jag misstänker att Galgen vill hålla koll på oss också. Han är ju ändå Sirdar och har huvudansvaret gentemot Ang Kami på Sherpa Alpine. Han och Nyema ser fullständigt oberörda ut och båda tittar litet undrande på mig. Galgen kommer fram.
     – Ok Sir?
     Jag vinkar avvärjande och orkar bara mumla ett matt ok. Efter tio minuter känns det bättre. Vi slår läger och pustar ut. Efter ett tag dyker Tenzi och resten av gruppen upp och det står inte på förrän det vankas Hot Lemon, kex och jakost.
     Den här kvällen hoppar vi dock över canastan.

Det första mötet med jakar. 
     

Dagen efter blir tack och lov lättare. Vi har bara fyra och en halv kilometer till Machermo, vår nästa anhalt, så vi tar det lugnt och fint. Det är Karlsson speciellt tacksam för eftersom han har ådragit sig en elak torrhosta och känner sig svag. Dagen går alltså i ett lugnt tempo och trots att det fortfarande går uppför mest hela tiden känns det faktiskt riktigt bra. Barrträden försvinner bakom oss och vidderna är tillbaka. Det är ännu en strålande sommardag och vore det inte för Karlssons hosta så vore den perfekt. Vi låter timmarna gå och när vi till slut kommer fram till Machermo hör vi genast det universella ljudet av flamsande tjejer. Australienskorna släpper tydligen inte taget heller. Trevligt!
     Machermo ligger på 4 410 meters höjd så följaktligen har vi i stort sett vunnit tusen höjdmeter på två dagar. Eftersom regeln säger att man bör lägga in vilodagar var tusende höjdmeter har vi tänkt stanna här och vila en dag.
     Tyvärr mår inte Karlsson bättre dagen efter så vi beslutar att utnyttja ytterligare en reservdag för acklimatisering och återhämtning. Medan Karlsson tar det lugnt i lägret gör vi övriga några korta avstickare i grannskapet. Johan och Christer, som båda verkar ha spring i benen, försvinner uppför den branta sluttningen i väster till ca 4 900 meter innan det blir för brant att fortsätta högre. Dagen därpå gör jag själv och Nyema en liknande avstickare nordväst uppför kammen till ungefär samma höjd. Vädret är hett och så fort det bär i väg uppför börjar hjärtat slå hårt. Men jag trivs. Nyema tycks dock inte riktigt veta vad som förväntas av honom och erbjuder sig att bära min dagsäck med kamera och vatten. Men jag avböjer. Men han håller sig hela tiden i närheten. Till slut har jag vårt läger långt under mig och beslutar att det får räcka med höjdmeter. Dessutom börjar det bli svårt att komma högre utan risker. Jag slår mig ner, äter några Singoallakex och dricker litet vatten. Tar fram kartan och njuter av utsikten över ett fantastiskt bergsmassiv på andra sidan dalen. Enligt kartan heter berget Taboche och är 6 367 meter högt. Efter en lång stund i splendid isolation pekar Nyema ner mot några prickar som rör sig upp mot oss. Vi tycks ha sällskap att vänta. Efter en stund kan vi uppfatta ljudet av stenskrammel och prat och plötsligt kommer Johan och Christer tillsammans med Galgen och australienskorna upp. Tjejernas glada röster är ett trevligt avbrott mot Nyemas huksittande tystnad. Det där med att beundra utsikt tycks inte vara hans grej.
     Johan har tänkt visa sällskapet sina färdigheter i klippklättring i närheten, så han har tagit ett rep och litet klätterutrustning med sig, men att klättra i grova vandrarkängor på slät och hal klippa fungerar dåligt. Så det hojtas mest och klättras ganska litet. Tjejerna verkar vara mer imponerade av utsikten. Och Nyema av tjejerna. Plötsligt tycks han ha glömt sitt uppdrag och svassar istället omkring dem, lyckligt leende så fort någon skojar med honom. Ett riktigt naturbarn.

Lägret i Machermo under uppbyggnad. 
     

Någon timme senare är jag tillbaka i lägret och kryper in i tältet hos Karlsson. Han känner sig fortfarande matt och hostar men så länge han håller sig stilla och dricker Hot Lemon känns det ändå skapligt säger han.
     – Men jag har ingen huvudvärk eller så, utan det är bara orken som saknas. Så något flängande uppför sluttningarna här omkring pallar jag inte.

     – Bra det. Ta det lugnt du. Drick så mycket du kan och vila bara.

     – Jo men ändå. Man vill ju vara med.

     – Du är med Karlsson. Om jag skulle få välja så är jag ju hellre krasslig nu än när vi kommer till Island Peak. Du är snart på benen skall du se.

     – Och om jag får välja så är jag hellre pigg varje dag.

     Vi ligger där på våra sovsäckar och småpratar medan kvällen smyger på. Jag lider med Karlsson men är övertygad om att det inte är något allvarligt. Han känner sig säkert bättre redan i morgon.

     Hela tiden hörs ett metalliskt hamrande utifrån. Inte direkt högt, men ihärdigt. Ett sånt där ljud man stör sig på efter ett tag. För att man inte vet vad det är. Först lade jag knappt märke till det men nu börjar det gå mig på nerverna.

     – Det kommer från våra grabbar, säger Karlsson. Det är kökspojkarna eller Tenzi som håller på med nåt. Rätt störande.

     "Nåt" visar sig några timmar senare vara en fantastisk efterrätt bestående av en enorm tårtlik sockerkaka täckt av ett tjockt lager maräng och det enerverande metalliska ljudet uppstod när Tenzi vispade marängsmeten ur en kastrull äggvita med hjälp av en gaffel. Själva sockerkakan tycks han ha gjort av äggulor, apelsinjuice, socker, mjöl och gissningsvis jakmjölk. Hur han har gräddat alltsammans är en gåta. Det borde inte gå att göra. Men humlor borde inte kunna flyga heller.

forts »»»