Everest National Park / Island Peak

Utsikten söderut från toppdrivan.

Ned från berget

Vilken känsla! Tillfredsställelsen sjuder i kroppen och jag har nästan svårt att tro det. Men det är sant, jag står här. Och Johan och Christer är med mig, antagligen lika omtumlade. Det blir en hel del ryggdunkningar och breda leenden men till slut lägger sig euforin och vi börjar fungera som vanligt igen.
     Utsikten från toppen är hänförande. Under oss på alla sidor - glaciärer. Runt omkring - berg. Men vilka berg. På bara några kilometers avstånd i norr reser sig Lhotse Shar, 8 400 meter, med sin branta, isiga sydsida vänd mot oss. Rakt i öster har vi nästa åttatusenmetare, Makalu, 8 463 meter. I sydost Baruntse, 7 100 meter och i sydväst ståtar Ama Dablam förstås. För att bara nämna några. I den klara luften känns bergen nästan inom räckhåll. De här vyerna skulle Håkan ha gillat, tänker jag. Trots att han befinner sig 650 mil bort känns han ändå nära. Sedan går tankarna till Karlsson. Så nära men ändå så långt borta. Vetskapen att han sitter och lider på glaciären under oss samtidigt som vi andra njuter av toppen lägger en viss sordin på upplevelsen. Inte litet heller.
     Vi går omkring litet för oss själva ett tag, eller står bara och tittar rakt ut i intet. Stunden måste ju få sjunka in. 6 173 meter. Sex tusen etthundra sjuttiotre meter. Jag mumlar höjden tyst för mig själv men nu när jag står här känns den inte viktig längre. Jo litet kanske. Att ha passerat ännu en tusenmetersgräns är ju ändå litet speciellt. Men bortsett från det bryr jag mig egentligen inte så mycket om topografiska fakta just nu. Det där kommer väl senare tänker jag. Tillfredsställelsen ligger i att bara få vara här en sådan här dag, och ha hälsan att kunna njuta av stunden. Allt annat klingar av och känns oviktigt.

Utsikten västerut. 
     

Christer och Johan på toppen av Island Peak. Stillheten på toppen var lika överväldigande som anblicken mot Lhotse Shars sydvägg. Trots att den befann sig 4 kilometer bort gick den nästan att ta på. Heliga guds moder vilket ögonblick! 
     

Till slut börjar Galgen bli otålig. Så vi knäpper några avslutande bilder på varandra, tar högtidligt vår toppsup och låter kex- och godispåsarna gå laget runt innan vi återvänder. Om det kändes läskigt att runda snöpuckeln på utsidan på vägen upp känns det direkt livsfarligt att gå ner samma väg. Men så är det ju, det känns alltid mycket värre att gå där det lutar brant utför. För det första ser man ju inte var man skall sätta fötterna riktigt, i synnerhet inte om man måste backa ner. Och för det andra kan man ju samtidigt inte undgå att se hur långt ner det är till fast mark heller. Och just här är det ju ganska långt ner. Klart påfrestande. Men det går bra, trots fjärilar i magen och gelé i knäna. Sedan är vi framme vid repet och det är bara att koppla in sig och kliva baklänges över kanten. När jag kommer till skarven på repet är jag så stel i händerna att jag tappar min firningsåtta när jag kopplar ur mig. Swisch nedför snön och ajöss med den. Så jag får reda mig med karbinen i selen sista biten ner. Kanske inte lika smidigt som med en åtta men det går det också. Till slut är alla nere välbehållna i alla fall.

Karlsson är ingen vacker syn där han sitter helt apatisk i snön. Han tycks inte ha rört sig ur fläcken sedan vi lämnade honom, och solen har gått hårt åt hans ansikte under tiden vi har varit åtskilda. Johan, Christer och jag slår oss ner bredvid honom och försöker så taktfullt som möjligt agera medmänniskor en stund. Mitt i vår egen personliga glädje lider vi med honom. Det blir litet känslosamt där ett tag.
     Men det börjar lida mot eftermiddag och vi måste tänka på att komma ner också. Så efter en stund reser vi på oss och lämnar glaciären i våra gamla spår, tacksamma för att det hädanefter bara kommer att gå utför. Inget mer bestigande här.
     Vi håller god fart och efter bara någon halvtimme kan vi äntligen spänna av oss stegjärnen och känna fast mark under fötterna igen. Tack och lov för det. Att gå i mjuka, smidiga vandrarkängor som inte når högre än strax över vristerna är för det mesta jätteskönt men efter flera timmar med hårt spända stegjärn börjar fötterna protestera. Solen grillar, magen kurrar och vattnet är slut sedan länge. Det verkar som om alla släpper litet på försiktigheten ju mer vi närmar oss lägret också. En kombination av lågt blodsocker och hemlängtan antagligen. Själv ägnar jag inte en tanke åt knän eller vrister längre utan trippar och småstudsar ner för stigen så fort jag vågar. Men Johan, Christer och Galgen är ändå en bra bit före Karlsson och mig. Efter någon timme kommer vi i alla fall till slut nedhasande utför raskaminerna till klipphyllorna där tälten och Nyema står och väntar på oss. Nyema verkar glad, ja till och med riktigt lycklig att se oss, och det är inte utan att det är litet ömsesidigt. Så det blir till att dunka med svansen, skälla litet och slicka varandra i ansiktet. Ja bildligt alltså, inte bokstavligt. Strax därpå intar vi en snabb lunch, mest bestående av vätska. Ganska mycket vätska faktiskt, i alla fall för min del. Men ingen rast, ingen ro. Direkt efter lunchen packar vi ihop och river tälten medan Nyema återigen fyller på våra vattenflaskor. Sedan fortsätter vi nedför berget.
     När vi kommer ner till plan mark och passerar Island Peak Basecamp igen känner jag mig sliten. Fötterna bränner rejält nu och krafterna sinar. Men vi fortsätter. Någon vila hägrar inte förrän i Chukhung.

En tanke som slår mig är varför inga andra av alla de som tältar här passar på att bestiga berget. Vi har ju varit helt solo där uppe. Och bättre väder kan man inte tänka sig. Att alla skulle vara mitt uppe i någon acklimatiseringsfas har jag svårt att tro. Några är det säkert, kanske till och med många, men inte alla. Mysko. Men det finns väl något skäl förstås. Det kanske helt enkelt är så att de flesta som går hit till baslägret inte har köpt tillstånd att bestiga toppen och bara går hit för att se på omgivningarna. Man måste ju dessutom släpa på en del klättergrejor om man vill ända upp. En guide som inte bara känner vägen utan dessutom vet var man hittar vatten på berget känns ju som helt nödvändigt också tänker jag nu när jag själv har facit i hand. Utan Galgens lokalkännedom skulle vi själva antagligen inte ha klarat det. Trots sina fina dunjackor och kängor kanske de flesta här helt enkelt bara är turister. Jo så är det kanske.
     Vi knogar på och då och då slår vi oss ner vid sidan av stigen och pustar ut. Efter någon kilometer upptäcker jag till min stora förtret att jag har förlagt en vandringsstav vid ett tidigare pausställe. Hade den varit min egen hade nog tanken på att låta den ligga kvar varit svår att motstå. Men den tillhör Christer så det är bara att vända om och traska tillbaka. Hugg och slag.
     – Äh strunta i den Rune. Det där kan vi göra upp senare.
     – Ingen fara Christer. Jag lämnar min rygga här och går bort och hämtar den. Jag vet exakt var jag rastade senast så det är inga problem. Klantigt av mig bara.
     Samtidigt börjar det skymma så jag får skynda mig på. När jag till slut har hittat staven och kommer tillbaka sitter Karlsson och Galgen och väntar på mig. De andra har tagit min packning och gått i förväg. Det finns några ord för sådant. Omtanke. Kamratskap. Sammanhållning.
     När jag till slut snubblar in i Chukhung, endast ledsagad av Karlssons MagLite, ligger allt i mörker. Men grabbarna har satt upp båda tälten och viftar med en lampa åt oss. Framme. Tack och lov, äntligen framme.
     Vilken dag. Vilken fruktansvärt underbart jobbig dag!

forts »»»