Everest National Park / Island Peak

Vandringen

14-15 oktober

Lukla

Den franske filmmakaren Jaques Tati måste ha haft inrikeshallen på Tribuvan-flygplatsen i Nepal i tankarna när han gjorde öppningsscenen till filmen Semestersabotören. Att det i filmen är en tågperrong i stället för en flygplatsterminal kan sedan vara detsamma. Hur som helst, trots - eller kanske på grund av - den tidiga timmen sjuder hallen av förvirring på morgonen den 14 oktober. Vi är trötta efter att ha setat uppe länge kvällen innan och gått igenom vår packning för femtioelfte gången. Varenda frystorkad kycklingcurrypåse, vartenda brödpaket, vartenda plåster och varenda förbannad värktablett har plockats upp och lagts i små fina rader och högar och varenda resecheck och dollarsedel har räknats jag vet inte hur många gånger. Varje persedel har tagits upp, bara för att vikas ihop och läggas tillbaka igen. Inte konstigt att ögonen svider och magen kurrar. Jetlegen verkar ha kommit till sist också. Jag gäspar och känner mig bortkommen.
     De enda som verkar ha läget under kontroll på flygplatsen är de luttrade inhemska resenärerna och några trekkingfirmor som baxar in stora kollin av utrustning i den ekande hallen. Människorna vid informationsdisken och vakterna tycks föredra att bläddra i redan sönderbläddrade listor eller att bara kryssa omkring på måfå i trängseln så där i största allmänhet. Alla vi andra undrar över avgångar, tider, var toaletterna finns, i vilken kö man skall stå och varför det krävs så många formulär för att resa inrikesflyg. Av och till smattrar en röst något ohörbart ur spräckta högtalare vilket leder till små utbrott av tumult här och var.
     Lådor med konserver, hopfällbara bord och stolar, tält (däribland ett eget latrintält!), vattendunkar, köksutrustning plus ett antal stora balar med obekant innehåll ligger i en stor hög mitt på golvet. Det är vår hög. Under överinseende av den snörvlande Ang Kami blir all utrustning till sist ordentligt invägd och lastad på vår helikopter, en gammal rysk Sikorsky. Gyaljen, eller Galgen som vi har börjat kalla honom, vår passopp Nyema och kocken Tenzi Sherpa skall följa oss på flygturen. De övriga, kökspojkar och oxar och deras skötare, anställs på plats i Lukla. Ang Kami tar hand om allt pappersjobb och ser till att vår incheckning förlöper gnisselfritt. När allt till sist är under kontroll tar vi varandra i hand och han önskar oss lycka till på vår vandring och överlämnar befälet till Galgen. Sedan försvinner han i trängseln. Han har inte tid att vinka av oss utan måste genast tillbaka till kontoret för att ta hand om nya kunder.
     Vi slår oss ner på några plaststolar i ett väntrum och efter ytterligare någon timmes enerverande väntan kan vi så äntligen kliva ombord på vår helikopter. Strax därpå är vi på väg österut. På golvet, eller durken eller vad det nu heter i helikoptrar, är all utrustning fastsurrad med rep och runtom utefter de vibrerande väggarna sitter vi på smala obekväma britsar, ca tio personer på varje sida, nepaleser och västerlänningar sida vid sida. I den bakre ändan sitter det också folk, flera med små ryggsäckar i famnen, så vår farkost är minst sagt knökfull. För att lindra, eller i någon mån maskera oron i mellangärdet, försöker vi entusiastiskt kommentera upplevelsen men i oväsendet från den vinande turbinen är det praktiskt taget omöjligt att göra sig hörd, så det dröjer inte länge förrän jag får ha mina tankar och farhågor för mig själv. Lika så gott.
     Jag har lagt beslag på platsen närmast utgången, vad nu det skall tjäna till under luftfärden, precis bredvid den plats där navigatören sitter. Eller rättare sagt, där det sitter en något begagnad nepales i flyguniform med en karta i knät, ett headset på huvudet och en halvfull flaska Southern Comfort inom bekvämt räckhåll. De skeva leenden och flackande blickar som vi avger under den smattrande flygturen vittnar om våra känslor. Bekvämlighet noll, hipfaktor hundra.
     Världen under oss böljar upp och ner, fuktig och frodig, med små terasserade byar utefter de branta sluttningarna. Bortom kullarna kan man mellan molnslöjorna skymta de snötäckta berg för vars skull vi har kommit. De flesta av oss vrider nästan huvudena ur led för att kunna få en skymt av landskapet genom de små ovala, repiga fönstren medan nepaleserna stirrar stelt rakt fram. Ja, de nepaleser som är passagerare alltså. Piloten hoppas jag snarare ger akt än stirrar.
     Efter någon timme viker vi plötsligt av norrut. På andra sidan en djup ringlande dalgång hänger en by utefter bergssidan. Strax därpå kan vi se att en brant lutande grusåker i själva verket är en landningsbana. Sikorskyn sänker sig. Jag kan känna ledmotivet från serien Mash ringa i öronen. Hotlips skriker indignerat inifrån ett duschtält. Radars knastrande röst skräller i högtalaren: Trekkers coming in on strip one... with severe symtoms of dehydration... probably swedes... stand by at the bar... trekkers coming in...

Bilder från Lukla, avstampet mot nationalparken och bergen som vi hittills bara läst om och sett på bild. Vad vi känner framgår väl? Foto Rune/Johan.
     

Lukla. Äntligen framme. Så fort helikoptern tagit mark suger vi i oss av den friska bergsluften. Vi befinner oss på drygt 2 800 meters höjd, 1 500 meter ovanför Katmandu, och mår förträffligt. Efter att ha bevakat urlastningen av våra ryggsäckar slår vi oss ned på en gräsplan alldeles ovanför landningsbanan där det finns bord och stolar och öl att beställa. Solen strålar. Helikoptrar kommer och går. Och ett och annat tvåmotorigt Twin Otterplan som på det mest halsbrytande sätt tar mark på den 400 m korta, brant lutande grusbanan. Nivåskillnaden lär vara 60 m mellan den högsta och lägsta punkten. Att se de små planen lyfta och få luft under vingarna precis innan banan slutar i tomma intet är en hisnande syn.
     Efter några timmars stilla vegeterande börjar vi bli lite otåliga. Så vi går en sväng för att försöka nosa upp lite nyheter. En folksamling bakom några hus utefter den korta bygatan väcker vår nyfikenhet. Det visar sig att Galgen är fullt upptagen med att anställa kökspojkar och oxar. Men några kreatur skall inte hinna ordnas fram förrän nästa dag får vi veta. Så vi slår upp våra tält på ett fält alldeles intill landningsbanan och kopplar av. Det finns inget annat att göra. Faktum är att det är ganska trevligt att sträcka ut sig på sovsäcken i tältet för första gången. Karlsson och jag bor i mitt Hilleberg och Johan och Christer i Christers Mac-Pactält. Men det är litet nervöst att lyssna till Twin-Otterplanen som ramlar ner med jämna mellanrum. Ibland låter det nästan som om ett plan är på väg in genom absiden. Men vi flinar. Äventyret har börjat.
     Rätt som det är försvinner sommarvärmen och det blir mörkt. Galgen och Nyema har rest mässtältet några meter bort och det är äntligen dags för Tenzi, vår kock, att visa sig på styva linan. Motvilligt kryper jag ur sovsäcken. Jag har egentligen ingen större matlust utan känner mest för att sova, och bakom höger öga är det något fanstyg som trycker. Inte riktigt huvudvärk men snudd på. Efter en halv dag i Lukla börjar tydligen höjden göra sig gällande och jetlegen efter resan spökar fortfarande. Men mat måste man ju ha och dessutom vore det synnerligen oartigt mot våra nya nepalesiska vänner att inte masa sig upp och äta.
     Väl inne i mässtältet tinar jag dock upp. Tältet är ca två gånger tre meter och håller skaplig ståhöjd för alla utom Karlsson. Fyra klappstolar omringar ett blått campingbord. En lykta sprider hemtrevnad och vid bakre änden står Tenzi och håller ett vakande öga på kökspojkarna som dukar upp bleckmuggar, tennskålar, en kanna Hot Lemon och matskedar av metall framför oss. Sedan kommer Nyema baxande på en stor kittel och ställer mitt på bordet. Det skvalpande innehållet tyder på en soppa av något slag. Det ryker om den i alla fall. Luktar gott också. Christer lyfter på locket:
     – Mmm what is this Tenzi? Smells good!
     – Soup!
     – Yeah?
     – Chicken Soup.
     Vi hugger in och låter oss väl smaka. En varm soppa är precis vad jag behöver. Stark är den också och det dröjer inte länge förrän vi snörvlar ljudligt över skålarna. Tenzi smyger ut. Tio minuter senare viks tältöppningen undan och Nyema kliver in och börjar plocka ihop skålarna och soppkitteln.
     – Aaah, det där var inte dumt.
     – Bra drag också.
     – Verkligen. De fegar inte med vitlöken direkt.
     – Och rena sömnmedlet. Är det bara jag som längtar till säcken?
     Prassel vid kortändan. Skrammel. Tallrikar på bordet. Knivar och gafflar. En ny kittel på bordet, halvfull med potatis.
     – Vänta nu här...
     En kökspojke dyker upp med en kittel innehållande kokta grönsaker. En kastrull med svarta bönor. En annan med kokta ägg. En tredje med varma bröd, ungefär som indiska naanbröd. Glasflaskor med chilisås, honung och sylt. Mer Hot Lemon. Stämningen i mässtältet blir plötsligt uppsluppen. Så fort en kökspojke eller Nyema visar sitt ansikte jublar vi högt och gör vågen. Till slut vågar de sig knappt in. Vi ber att få prata med Tenzi och efter någon minut kliver han försiktigt avvaktande in genom tältöppningen.
     – Hörrudu Tenzi...
     – Mitho Tenzi! Mitho Cha!
     – Hedersknyffel!
     Trots våra bristande språkkunskaper känns det som om budskapet går fram. Mitho betyder ju gott - om mat - och eftersom vi har gjort vårt bästa för att länsa alla kittlar på sitt innehåll torde det stå rätt klart att vi är nöjda med middagen. Ja mer än nöjda.
     Men bara för säkerhets skull kommer Nyema in med en kittel fylld med varma popcorn också.

Någon timme senare ligger jag med spänt bukskinn i säcken och lyssnar till hur ett Ama Dablamgäng har avskedsfest i närheten. När trumslagen och det evinnerliga sjungandet äntligen upphör framåt småtimmarna tar en skällande hund vid och håller oss vakna resten av natten. Karlsson och jag svär och ler i mörkret. Ja det är rätt åt Ama Dablamgänget. De kan ha sin fest. Allt de har bakom sig har vi framför oss.

Efter en sen frukost dagen därpå bestående av mjölk och müsli, naanbröd, honung, sylt, omelett och en kanna hett vatten till te eller choklad river vi lägret och väntar otåligt på att få komma iväg. Fanstyget bakom ögat har gett med sig. Slutligen har Galgen allt under kontroll och ger klartecken. Huvudparten av all gemensam utrustning inklusive vår egen personliga packning har lastats på våra oxar. Endast med varsin lätt dagsäck sätter vi fart utefter Luklas bygata.
     Det är gott om folk i rörelse och snoriga småbarn stultar omkring barfota och tigger snask och pekar finger åt oss när vi passerar. Särskilt storögda blir de inför åsynen av två meter Karlsson iförd ryggsäck och grova kängor storlek 47. Men det dröjer inte länge förrän vi lämnar byn bakom oss och ett visst lugn inträder. Strax efteråt måste jag stanna och lätta på klädseln. Förmiddagssolen värmer och stigen dammar. Vi håller god fart och då och då passerar eller möter vi andra vandrare på den breda slingrande stigen. Livet leker trots att höjden trycker på tinningarna. Huvudet börjar kännas litet tungt igen men någon riktig huvudvärk är det inte fråga om. Det känns bara kul att äntligen få sträcka på benen och trots att svetten rinner nedför ryggen så spritter det i benen. Efter knappt två timmar passerar vi den smala Kusum Kholafloden över en träbro. I uppförsbacken på andra sidan floden tar vi rast vid ett värdshus och köper förfriskningar och ett paket kex. Utsikten mot några snötäckta sextusenmeterstoppar över den trånga dalgången är härlig och att sitta där i solen med ett glas öl i handen är underbart. Johan börjar genast smöra en amerikansk tjej vid bordet intill medan vi andra slår oss i slang med fyra glada babes från Australien.
     Första etappen, till Phakding, är lätt och tar bara cirka tre timmar från Lukla. Den lilla byn, eller bosättningen snarare, består endast av några få hus och lodger och ligger slappt tillbakalutad på en äng vid den brusande Dudh Kosifloden på 2 500 meters höjd. Vi har alltså tappat 300 höjdmeter. Inte undra på att det har gått lätt. Dalen liknar mest en ringlande ravin och barrträden står tätt längs de branta sidorna. Så fort våra oxar lyckligt tagit sig över den gistna repbron över floden och kommer fram med all packning reser vi tälten medan Tenzi fixar lunch. Resten av dagen förflyter med kortspel, lite filmande, ätande och vila. Jag tar en promenad med kameran utefter flodens steniga strand och ner under den svängande bron för att se om jag kan få någon bra bild på någon fullastad oxe som brakar igenom de hala plankorna ovanför mig. Men icke sa nicke. Alla djur kommer lyckligen över även om flera tycks hysa den största motvilja mot gungande repbroar. Jag förstår dem. Efter någon timme börjar det kännas litet ruggigt och jag återvänder till tältet och sträcker ut mig på sovsäcken. Än så länge gäller det ju att hushålla med krafterna och producera så mycket röda blodkroppar som möjligt inför högre höjder.
     Senare på kvällen frågar jag Galgen om det har hänt någon gång att en oxe har ramlat i floden från bron.
     – Every year happens. Sometimes cow only get stuck with leg, sometimes fall in river.
     – Hmm...

Phakding. Repbron syns vid kröken.

forts »»»