Everest National Park / Island Peak

22-23 oktober

Gokyo

Vi lämnar Machermo den 22 oktober och tar oss i sakta mak vidare norrut. Karlsson är fortfarande krasslig och hostar men tycks i alla fall inte ha blivit sämre. Själv säger han att det inte är någon fara på taket och så länge vi bara tar det lugnt så skall han klara marschen till Gokyo utan problem.
     – Jag har bara tappat orken. Och så är det rethostan, men den ger sig väl.

Vi räknar med en lätt och odramatisk etapp till Gokyo som ligger sex-sju kilometer längre upp i dalen och drygt 300 meter högre än Machermo. Det går hela tiden långsamt uppför men kroppen har börjat vänja sig vid den senaste tidens nya villkor så för mig känns det bra. De sista träden lämnade vi bakom oss strax efter Dole för tre dagar sedan och nu blir naturen allt kargare ju längre upp vi kommer. Efter fyra kilometer passerar vi nedre änden av Ngozumpa Glacier, den två mil långa glaciären som börjar vid Cho Oyu, världens sjätte högsta berg på gränsen till Tibet. Det har liksom luktat glaciär en lång stund trots att jag varken ser is eller snö. Men så slår det mig. Leden går ju längs en gammal sidomorän. Nu ser jag det. Det förklarar all sten och de stora ensamma klippblocken på marken.
     Tyvärr smyger det upp några orosmoln vid horisonten. Det första är av bokstavlig art och innebär ett omslag i vädret. Vi har haft fint, soligt väder under hela vandringen så här långt men nu börjar tunga moln dra fram över våra huvuden. Även om vi inte är på väg ända fram till Cho Oyu så har vi räknat med att ha en fantastisk utsikt mot berget och längs hela bergskedjan bort till Everest i öster från Gokyo Ridge på 5 400 meters höjd. Men med de här molnen ovanför huvudet så vete tusan hur det kommer att bli. Det ser inte bra ut.
     Det andra orosmolnet är av bildlig art och heter Thomas Karlsson. Trots två vilodagar känner sig Karlsson fortfarande dålig och vi kan inte gå mer än några hundra meter förrän han är tvungen att stanna och vila. Där ser det definitivt inte bra ut.
     Vi går mycket långsamt och det känns som en evighet innan vi kommer fram till den första av en rad av fem glaciärsjöar - Gokyo Lakes - där vi tar en ordentlig rast. Vi frågar oss oroligt om Thomas har råkat ut för höjdsjuka eller om det är något annat, något virus eller så. Thomas själv slår ifrån sig allt prat om höjdsjuka och menar att problemet sitter mer i bröstet än i huvudet. Vid minsta ansträngning går pulsen upp på max och hjärtat lever rövare. Vi diskuterar fram och tillbaka och beslutar med bekymrade miner att i mycket lugn takt fortsätta fram den sista biten till Gokyo som ligger vid den tredje sjön två kilometer längre fram. Alternativet att vända tillbaka nedför dalen kommer givetvis också på tal men varken Machermo eller Dole känns som speciellt lämpliga ställen att ligga och vara sjuk på. Frågan är också om Karlsson ens skulle orka ta sig tillbaka till Machermo nu när vi har gått två tredjedelar av sträckan till Gokyo. Dessutom menar Galgen att Gokyo är en ganska välutrustad by och att det förmodligen finns radioförbindelse med Namche och Lukla därifrån om läget skulle bli akut. Så även om hela situationen känns väldigt obehaglig är alla överens. Vi fortsätter till Gokyo. Men långsamt, långsamt.
     Eftersom jakgänget med all packning och Tenzi och kökspojkarna för länge sedan har gått förbi oss och förmodligen redan ligger och tar igen sig vid vår nästa lägerplats, springer Johan och Christer i förväg för att se till att tältet är uppsatt och att Karlssons madrass och sovsäck ligger utlagda, men även för att höra efter om det finns någon läkare i byn. Och för att kolla upp det där med radio eller telefon. Under tiden kämpar sig Karlsson fram, steg för steg tillsammans med Galgen och mig. Vid det här laget ser han ut som ett spöke och själv är jag nästan lika blek och kan inte låta bli att måla upp de hemskaste scenarier för mitt inre.
     Precis när jag är färdig att gå upp i limningen av oro kommer Christer och Johan trippande emot oss. Till allas lättnad meddelar de att byn är utrustad med både syrgas och komradio så blir läget akut kan vi ha en helikopter på plats inom en timme. Dessutom har de hittat en äkta amerikansk expeditionsläkare i byn. En läkare med erfarenheter från både Everests nordvägg och Cho Oyu, vad sägs om det! Det låter som ljuv musik för både Karlsson och oss andra. Kanske framförallt för oss andra.
     Till slut är vi framme i Gokyo och vi hinner inte mer än slå oss ner i vårt mässtält med en mugg Hot Lemon i nävarna förrän Frank Coffey, som läkaren heter, kommer inklivandes med stetoskop, termometer, medikamenter och ett lugnt uppträdande. Han konstaterar snabbt att Karlsson lider av hög puls och litet feber men inget ödem (vätska i lungorna) eller något annat alarmerande som skulle kunna tyda på eller leda till höjdsjuka. En samfäld suck av lättnad får nästan tältets väggar att bukta sig. Frank ger Karlsson antibiotika och Diamox för alla eventualiteter och skickar patienten i säng. Han lovar att återkomma om en timme och om inte värdena har börjat gå ner kanske vi ändå borde se till att få ner Karlsson på lägre höjd. Men det är viktigt att han vilar och dricker så mycket vätska han kan.
     – And you can forget about any climbing up here Thomas. This will take some days, säger Frank och tvättar febertermometern i vår dyrbara expeditionswhisky.
     Och si! Efter en timmes ryggläge har Karlssons puls och feber börjat gå ner. Pulsen är till och med nästan nere på anständiga värden så det tycks tack och lov inte vara nödvändigt att sända ned honom till lägre höjd. Åtminstone inte akut. Vila, vätska och antibiotika är vad han behöver, ingen ansträngning. Det innebär att Karlsson vackert får ägna sig åt semester några dagar medan vi övriga ser fram emot att bestiga Gokyo Ridge. Vi tackar Frank för de lugnande beskeden och vågar äntligen börja koppla av lite grann.

Gokyo ser inte mycket ut för världen. Ett antal låga medfarna lodger i sten. En del utspridda tält på terasserna mellan husen. En handfull trekkers. Några jakar. Det är allt. Men vi klagar inte. Vi befinner oss på 4 750 meters höjd och en solig dag skulle antagligen utsikten mot de omgivande bergen vara väl värd promenaden hit.
     Vi går in på en av lodgerna och bland alla toviga skägg, stickade luvor, tröjor och täckjackor upptäcker vi genast tjejerna från Australien i ett hörn, draperade i varsin pläd. Håhåjaja. De makar plats åt oss och vi slår oss ned och fördriver några timmar med kortspel, prat och varm choklad medan lokalen fylls upp av hungriga vandrare och mörkret faller utanför. Vid det här laget börjar vi bli duktigt hungriga och min mage knorrar högljutt.
     Mitt i lokalen ståtar en stor järnkamin som har sett sina bästa dagar och medlemmar ur hushållet börjar nu bära fram korgar med torkad jakskit till kaminen. Strax därpå börjar kaminen fräsande sprida en skön värme mot ryggen. Med värmen följer dessvärre en doft som näsan inte riktigt är van vid. Kreatursskit helt enkelt. Fast ändå med en främmande frän touch. Magen fortsätter att knorra. Så fort kaminen börjar bli tillräckligt het börjar folk dra av sig sina fuktiga kängor, sockor och t-shirts och ställer, lägger, draperar och hänger alltsammans så nära värmen det bara går utan att något fattar eld eller smälter. Härligt, nu luktar det dessutom sur svett och gummi. Tillsammans med jakskiten uppstår en arom som endast en somelier torde finna intressant. Men trots att röken sticker litet i ögonen blir det varmt och skönt i lokalen och vi fryser inte längre i alla fall.
     Tjejerna beställer in något som på långt håll är ganska likt pizza. Jag måste ha stirrat och dreglat som en varg för plötsligt ligger en bit av pizzan i min hand. Nästan litet pinsamt men tjejerna bara skrattar åt min halvhjärtat spelade förlägenhet och menar att de ju har sitt utseende att tänka på, något som inte vi grabbar har, det känner ju alla till. Men där har de allt fel. Precis som om inte vi skulle ha deras utseende att tänka på. Snick snack.
     Strax innan vi beställer större delen av köket räddas vi av Tenzi och Nyema som äntligen gör entre och bullar upp dagens middag direkt på bordet till allas beskådan och intresse. Ställets innehavare verkar inte misstycka heller. Det blir den vanliga proceduren. Högar med tallrikar, skålar, bestick, skedar, burkar, flaskor, kannor, kastruller och kittlar. Kvällen är räddad och tjejerna gör stora ögon.
     Och till sist, givetvis, bara för att trycka till alla vittnen litet extra, kommer Nyema in med en sista kittel varma saltade popcorn. Vi försöker se oberörda ut.

Dagen efter bjuder på disigt och mulet väder. Ingen blå himmel och ingen bra dag för en topptur. Grått, grått överallt. En sådan där dag som försäljare av varm choklad är så förtjusta i. Men det är ändå tillräckligt högt i tak för att vi skall anse det mödan värt att bestiga Gokyo Ridge. Och om det är något man kan räkna med bland höga berg och glaciärer så är det plötsliga väderomslag. Visserligen oftast till det sämre, men ändå. Så vem vet, ett tu tre kanske molnen lättar. Större under har skett.
     Medan vi andra gör oss i ordning efter frukosten tittar Frank förbi och undrar hur det står till med patienten. Karlssons puls är helt normal, lungorna låter bra och febern är så gott som borta. En släng av torrhosta och matthet bara, annars verkar han definitivt på bättringsvägen. Men några ansträngningar avråder ändå Frank bestämt ifrån. Nej, patienten får vackert hålla sig stilla och ta sin antibiotika. Säger Frank och slösar bort ytterligare en skvätt av vår whisky.
     – Du får väl bjuda in flickorna i tältet på ett parti canasta eller nåt, tröstar någon.
     – Eller nåt?
     – Men du borde raka dig först. Och dammsuga tältet.

Vi följer kanten på sjön som ligger mittemot byn. Det är den tredje i raden av de fem Gokyo Lakes i dalgången och är cirka fem-sexhundra meter tvärsöver. När vi kommer runt till sjöns norra ände börjar det bära iväg uppför. Stigningen är inte svår men såklart jobbig ju högre upp vi kommer. Halvvägs passerar vi 5 000 meter och är högre upp än Mont Blanc men det återstår fortfarande 400 meter till toppen. Vi flämtar och knogar på. Det vill säga Johan, Christer och jag flämtar och knogar på. Galgen och Nyema verkar som vanligt fullständigt oberörda och tycks ta det hela som en vanlig söndagspromenad.
     Slutligen ser vi röset och en massa uppspända böneflaggor som fladdrar för vinden. Vi befinner oss strax under 5 400 meter och några hagelkorn yr i luften. Min termometer säger att det endast är några få plusgrader i luften. Sikten är inget vidare men vi är i alla fall glada så klart. Nytt höjdrekord! Varnad av Karlssons tillstånd i lägret 650 meter under oss passar jag på att känna efter hur jag själv mår. Till min förvåning noterar jag att jag verkar tåla höjden utan större problem. Visserligen flåsar jag som en blåsbälg vid minsta ansträngning men det beror till lika delar på den tunna luften som på dålig kondition. Det är samtidigt tröstande att se att både Christer och Johan också flämtar så fort det bär iväg uppåt. Men jag känner inte av någon huvudvärk. Några problem med luftrören har jag inte heller. Faktum är att jag mår riktigt skapligt. Synd på den dåliga sikten bara, men jag står här i alla fall.
     Tyvärr går det inte att traversera vidare på kammen till den allra högsta punkten, Gokyo Peak på 5 483 meter, eftersom ett djupt hak delar kammen mitt itu. Vi undersöker saken men inser det omöjliga i företaget. Vi blir i så fall tvungna att göra en lång omväg utefter bergets norra sida innan vi kan ta oss upp mot haket nedifrån igen. Vi slår det ur hågen i det här vädret. Inget snubblande och fallande här tack. I stället tar vi en liten värmande rackabajsare för att fira toppen vi står på, sänder en tanke till Karlsson långt där nere, mumsar på lite snask och vänder tillbaka nedför berget. Ännu ett delmål på resan avklarat!
     Halvvägs ned möter vi de vanligtvis så glada tjejerna, men den här gången flamsar de inte.

Tillbaka i lägret ägnar vi resten av dagen åt ompackning. Johan, Christer och jag skall tillsammans med Galgen och Nyema gå över det 5 420 meter höga Chula Pass på andra sidan glaciären och vidare genom en annan dalgång till byn Lobuche. Det kommer att ta oss två dagar och vi blir tvungna att bära på tält och mat själva eftersom jakarna inte kommer över passet. Karlsson, Tenzi och de övriga kommer i stället att återvända nedför dalen till Phortse och sedan vidare därifrån nordost längs Imjadalen till Lobuche. Gänget kommer alltså att dela på sig men vad jakarna beträffar är det ju oundvikligt och Karlsson kommer säkert bara att må bra av att komma ner på lägre höjd i två dagar. Och Tenzi har lovat att göda honom efter bästa förmåga.

Strax under toppen på Gokyo Ridge. Från vänster Jodie, Nyema, Jill, Lyn, Christer, Johan, jag och Galgen. Bakom oss långt där nere ligger den tredje av de fem Gokyo Lakes och ovanför mitt huvud kan man skymta den andra sjön och leden vi kom upp för dagen innan. En annan intressant sak gäller den enorma sidomoränen som sträcker sig från vänsterkanten snett uppåt höger. I våra svenska fjäll är ju sidomoräner sällan större än strandade valar medan den här moränen är som en smärre bergskedja. Foto tjejernas guide med Lyns kamera, en bild Lyn skickade som vykort några månader senare.

forts »»»