Everest National Park / Island Peak

   
      
     
Nedanstående är en reseberättelse från en längre rundvandring i Everest National Park, Nepal, gjord okt-nov 1996. Förutom bestigningar av Gokyo, Chula Pass och Kala Pattar kröntes resan av en bestigning av Island Peak/Imjatse, 6 173 m.

Alla foton av mig såvida inte annat anges.

Varsågoda och kommentera gärna! 

_________________________

"Mig bekymrar inte vädret. Det är inte undergivenhet inför ödet utan övertygelsen att vi i morgon, hurdant vädret än är, skall nå toppen och sedan gå ner i den trygga dalen. Denna frid växer till en medvetet upplevd lyckokänsla. Ofta upplever människan lyckan, men hon känner inte igen den, hon får först senare klart för sig: den gången var du lycklig. Men här i vår bivack är jag lycklig. Och jag vet om det."

Heinrich Harrer, Den Vita Spindeln

 

Resan till Island Peak börjar hemma framför badrumsspegeln. Vill man finna sig själv är dock badrumsspeglar ingen bra plats att söka i, tro mig. Någon gång runt årsskiftet 94-95 får det vara nog med slikt sökande. Jag och min gode vän och arbetskamrat Thomas Karlsson bestämmer oss för att det bara finns en sak att göra. Vi måste resa tillbaka till Nepal. Vi har båda varit i Nepal tillsammans en gång tidigare, 1991, och upplevt både rafting, noshörningar och några av världens högsta berg och känner båda två att vi bara måste dit igen. Minnen bleknar med åren heter det men inte i det här fallet. Inte med Karlssons fryntliga uppsyn och dagliga kommentarer på jobbet typ:
     - Minns du hotelltoaletten i Gurkha Rune?... där inte ens flugorna vågade sig in?... och elefantsafarin nere i Chitwan bland alla noshörningarna?... och jag kommer ihåg den där båtturen vi gjorde på sjön i Pokhara... med bergen i bakgrunden... och när vi badade i de där heta källorna i Tato Pani, på vägen till Dhaulagiri, och det växte apelsinträd fulla med mogen frukt runtomkring... och minns du när vi tältade ovanpå den där lagårn i den där lilla byhålan... vad hette den nu... minns du Rune?
     - Käften Karlsson...
     Tyvärr lyckades vi inte bestiga vårt huvudmål den gången, det 6 021 meter höga Thapa Peak i Dhaulagiri/Annapurna-området. Men trots det och trots minnen av smuts, kaos och diaréer vill vi ändå tillbaka. Det var så mycket annat som gjorde resan mödan värd den gången. Det var mötet med ett bedårande land, en massa trevliga människor och kanske framförallt att få dela ett äventyr tillsammans på behörigt avstånd från stämpelklockan. Kalla det gärna flykt om ni vill. Flykt från eller flykt till är dock frågan. Både och skulle jag vilja säga. I min badrumsspegel står i alla fall en skäggig, smutsig typ iklädd kängor om jag tittar efter noga. Ibland står han i shorts på någon av gatorna i Katmandu, iklädd en sådan där fånig färgglad nepalkeps, och jag kan nästan höra larmet av trafik och snattrande människor. Andra dagar står han pustande på någon stig, böjd under en ryggsäck och med hisnande berg i bakgrunden. Han ser ut att trivas också. Och en sak vet jag, och det är att min badrumsspegel inte ljuger. I alla fall inte så länge lampan är tänd.

Karlsson och jag är alltså överrens. Minnena från resan -91 skall upprepas, minus misstagen och besvikelsen från Thapa Peak. Men eftersom två personer är i minsta laget för vad vi har i tankarna behöver gruppen förstärkas. Hos mig själv dyker det alltid upp några självklara namn när sådana här saker kommer på tal och den här gången är inget undantag. Äldsta brorsan Håkan är alltid den förste. Blodsbanden har ingenting med saken att göra utan det är av helt andra skäl. För det första är han precis lika intresserad av berg och bergsbestigning som jag, bara med den skillnaden att Håkan är rena uppslagsverket när det gäller geografi. Om det mot förmodan skulle behövas slås ihjäl tid, och någon föreslår frågesport kan Håkan vara riktigt störande kunnig i geografi. Att vi skulle ha frågesport i något annat ämne än geografi är förstås uteslutet. Det ser Håkan till. En överdängare på kartor är han också. Sedan tycks han finna någon slags njutning i att sätta sig själv på hårda fysiska prov, i synnerhet om det inbegriper bärande av något tungt. Den där fäblessen har länge fått mig att misstänka en masochistisk läggning hos honom. Han är inte överdrivet förtjust i att sova heller. Jag antar också att jag känner någon slags återbetalningsskyldighet gentemot honom eftersom han så många gånger har lockat ut mig i framförallt den norska fjällvärlden, och det vore förbaskat kul att locka ut honom någonstans också för en gångs skull. Han är mycket speciell att campa med men samtidigt den som jag helst av allt skulle vilja ha i andra änden av ett rep. Och till sist antar jag att vi på något kärvt sätt älskar varandra som bara två bröder kan göra. Nåja, kanske att det ändå handlar litet grann om blodsband.

Den andre är Våfflan. Jag vet inte exakt hur länge Våfflan och jag har känt varandra men det är i alla fall så gott som hela livet. Vi började grundskolan i samma klass och det är högst troligt att vi lekte i samma sandlåda tillsammans redan i tre-fyraårsåldern även om jag inte minns det. Självklart bodde vi i samma höghus genom hela skoltiden. Våfflan var den kompis som jag en sommar tog med mig upp till en fjällvecka tillsammans med Håkan, en vecka som skulle följas av många. Det dröjde inte många somrar förrän vi tre betraktade oss som oskiljaktiga när det handlade om fjällturer, och något av experter på området strapatser. Fast på senare år har ju karriärer och barn börjat sätta käppar i hjulen så nu kan det gå flera somrar mellan tillfällena då vi träffas.
     Håkan och Våfflan alltså. Men det är samtidigt en flyktig tanke. Jag vet bara alltför väl att varken Håkan eller Våfflan just nu har någon möjlighet att göra en sådan resa som Karlsson och jag står i begrepp att planera för. Och anledningen för båda är densamma. Familjeskäl i kombination med arbete omöjliggör längre ledigheter än någon eller möjligtvis några få veckor i taget.

Det är tur att jag har Karlsson i alla fall. En riktig klippa. Visserligen har han också skaffat flickvän, men de har inga barn som håller honom hemma i alla fall. Karlsson framkastar att han eventuellt skulle kunna fråga två killar som han känner och kommer att tänka på. Självklart, säger jag, fråga på bara. Själv känner jag inga fler tänkbara kandidater.
     Karlssons kompisar är dels Christer Mellgren, kapten i det militära och dykinstruktör på fritiden. Född 1965, bor i Sollentuna strax utanför Stockholm. Friluftsmänniska.
     Och Johan Dackner, född 1968 och boende i Täby norr om Stockholm. Född i Sverige men uppvuxen i England. Flyttade dock tillbaka till Sverige lagom till gymnasiet. Johan har sysslat med klättring, både inomhus och utomhus, sedan början av 90-talet. Språkbegåvning.
     Både Christer och Johan känner varandra väl sedan de gick i samma klass på Tekniska Högskolan tillsammans med Karlssons äldre bror. Båda två är sociala och trevliga enligt Karlsson och i mina öron låter det som två killar med lämpliga egenskaper. Eftersom Karlsson känner båda två sedan tidigare och de verkar sugna på att följa med är saken ganska klar. Det enda som återstår är bara att träffas för att se om vi står ut med varandras sällskap.
     Första mötet sker under en middag på Fridays vid Stureplan i Stockholm. Över varsin enorm hamburgare med alla tillbehör och ett antal öl ägnar vi oss åt litet vanligt socialt kallprat. Karlsson verkar tillfreds och ägnar sig mest åt berget av mat på sin tallrik medan jag antagligen är mer på min vakt. Dels känner jag ju inte Christer och Johan men mest är det nog bara en åldersnoja antar jag. Tur att det finns öl vid sådana här tillfällen. Vartefter timmarna går och bukarna fylls stiger atmosfären och när vi skiljs för kvällen råder det inte längre något tvivel. Gänget är formerat. Men det är tusan vad Johan snackar!
     Och vilken känsla att äntligen få räcka lång näsa åt badrumsspegeln efteråt. Här skall minsann upplevas äventyr!

Ha ha, vänta du bara!
     

Nu börjar ett och ett halvt år av förberedelser. Den här tiden av förväntan och planering är en tid som jag verkligen gillar. Varje dag känns nästan som när man var en liten parvel dagen före dopparedagen. Skillnaden är väl bara att jag nu är min egen jultomte på något sätt.
     Karlsson och jag är redan på det klara med att vi denna gång skall resa omedelbart efter monsuntiden i Nepal. 1991 reste vi i februari-mars vilket var ca tre månader före monsunen men vädret var alldeles för torrt och disigt den gången. Dessutom var vattenståndet i floderna lågt. Regnperioden brukar infalla mellan juni-september så följaktligen är det början av oktober som gäller för oss. Att vi inte skall kunna resa förrän tidigast hösten -96 står också klart eftersom vi räknar med minst ett år för att spara ihop till reskassan.
     Nu skall utrustning inventeras och listor upprättas. Farbror doktorn måste kontaktas, chefen på jobbet likaså eftersom ledigheten måste ordnas i god tid. Men framförallt måste vi reda ut frågorna: Vad vill vi göra när vi kommer fram? Hur gör vi det? Hur lång tid kommer det att ta? Krävs det tillstånd och vad kommer alltsammans att kosta?
     Vi försöker träffas regelbundet för att studera kartor och videofilmer från Himalaya, låna varandra böcker och artiklar. Samtidigt konsumerar vi en hel del middagar och öl vilket inte bara är trevligt utan ger oss också en anledning att lära känna varandra bättre. I grova drag ser planen ut så här: Ett: Se Everest. Två: Bestig en topp på minst 6 000 meter. Tre: Överlev. Knyt ihop planen med en omfattande rundvandring genom de södra och västra delarna av Everestområdet och krydda med hängbroar, höga pass och doftande jakar. För att i någon mån gardera oss mot otur, dåligt väder eller att någon skall drabbas av sjukdom bestämmer vi oss för att inte enbart satsa allt på ett enda berg. Vi väljer att börja med en bestigning av Gokyo Ridge på 5 400 meters höjd, 25 km väster om Everest. Därefter vill vi ta oss över Chula Pass på 5 420 meter på vägen till Kala Pattar på 5 545 meter, tre km från Everest Basecamp. Som grädde på moset vill vi bestiga Island Peak, 6 173 meter, alldeles söder om Lhotse på 8 516 meter. Vi räknar med att vandringen skall ta någonstans runt tre veckor, allt beroende på vädret givetvis, och bli ca 110 km lång genom klassiskt sherpaland. Ingen semester för benen alltså men upplägget bör ändå tillåta oss att drabbas av någon kortare period av sjukdom utan att för den sakens skull behöva gå miste om några fina toppbestigningar och extrema naturupplevelser. Att ha gott om tid och kunna lägga in vilodagar vid behov under vandringen känner vi redan tidigt är viktigt. Totalt planerar vi för att vara borta fem-sex veckor.

Sakta men säkert kommer vi igång. Johan och Karlsson tillbringar en vintrig novemberhelg i tält på Sörmlandsleden. Alla fyra testar nya kängor, kök och ryggsäckar på Sörmlandsleden sommaren -96. Karlsson, jag och broder Håkan testar stegjärn och kläder i Okstindan i Norge i augusti. Vilket blir en pärs. De tre första dygnen är vidriga. I full storm och piskande slagregn tvingas vi lyssna till de vrålande elementen. Ibland tröttnar vi på det och vrålar tillbaka i skräck när tältet smäller och slår som värst. Att studera Håkans barometer gör inte vistelsen trevligare heller. Vi lär oss snart att plötsliga tryckfall - och jag menar verkligen riktiga störtdykningar - av lufttrycket förebådar en illtjutande vindby som kommer att slå tälttaket mot våra vilt stirrande ansikten och hota att vräka hela tältet och oss själva nedför berget. Den plötsliga komprimeringen av luften i tältet får trumhinnorna nästan att brista. Snart lär vi oss att ligga med ett grepp om näsan för att hinna tryckutjämna innan vindslaget och oväsendet kommer. Det är en verkligt obehaglig erfarenhet. Vi lär oss i alla fall att stormmattor är bra att ha och att Hilleberg gör fina tält. Och vi fick några fina dagar också.

De sista veckorna innan avresan ser min lägenhet ut som en miljö hämtad ur katastroffilmen Twister. Kläder, utrustning och proviant ligger utlagda huller om buller på golvet i alla rum och personalen på Tierra och Naturkompaniet börjar betrakta mig som en inventarie i deras butiker. De sista dagarna vet jag inte hur många gånger jag öppnar och tömmer mina packpåsar på golvet och prickar av innehållet mot mina listor. Till slut känns det ändå som det mesta är under kontroll.

Med en tung doft av lädersmorning infaller slutligen den 8 oktober. Med stubbade skallar och impregnerade packningar på ca 35 kg var intar vi avgångshallen på Arlanda. För att hålla nere vikten har vi vandringskängorna på oss och gympaskorna i handbagaget bland kameror, klätterrep, videon och alla batterier. Inledningsvis vilar nu ansvaret för expeditionens öde på Thai Airs axlar. Vi tar det som ett gott omen när incheckningspersonalen missar att ta betalt för övervikten. 20 kg är annars gränsen för vad man får ta med sig. Tack Thai.
     Tärningen är kastad. Resan kan börja.

forts »»»

      
    

Förväntansfulla resenärer på Thai Airs plan mellan Stockholm - Bangkok. Johan till vänster, jag i mitten och Karlsson till höger.

Resan

 

9-13 oktober

Katmandu

 

Att det skall vara så svårt att sova på flygplan. Den som löser det problemet kommer att bli helgonförklarad och få parker uppkallade efter sig. Att flyga är definitivt inget harmoniskt sätt att ta sig fram. Lyxigt och effektivt, javisst, men långt ifrån lika harmoniskt som att sakta ro en eka till exempel. Att flygplan är snabbare än ekor tror jag inte har något med saken att göra heller. Nej, det är något annat. Jag tror det har med vibrationer, luftgropar, lock för öronen och medpassagerare som inte vet om de vill sitta eller stå att göra. De största flygplanstillverkarna försöker lösa problemet genom att satsa på allt mer sofistikerad design, film nonstop, ännu fler säten, bättre mat ur allt fiffigare små förpackningar, smartare bagageutrymmen och bränslesnålare motorer. Men det går inte att sova på flygplan i alla fall. Själv försöker jag kura ihop mig så gott det går på sätet med en filt över huvudet och fötterna instuckna under det framförvarande sätets hårda stålrör. Det fungerar i fem minuter, sedan får jag ont i vrister och knän och tvingas ändra ställning. Så problemet kvarstår. Kanske alltsammans beror på att det är så svårt att känna sig hemma på flygplan. Allting luktar annorlunda, känns annorlunda och den hypereffektiva ventilationen med sin kruttorra luft är långt ifrån den stillastående, välbekanta odör man andas hemma i sitt eget sovrum. Att man på flygplan tvingas trängas med människor man inte har bett om att få trängas med spelar säkert också in. Varje flygresa blir ju litet av ett socialt experiment. Det är kanske för välorganiserat och sterilt på flygplan helt enkelt. I alla fall på sådana här toppmoderna stora jumboplan som vi nu reser med. Bokhyllor på väggarna och doften av stekt fläsk skulle antagligen hjälpa upp en del. Men visst är det kul att resa, oavsett färdmedel. Sova kan man ju göra när man kommer fram. Eller hem.

Efter en lång, uttröttande luftfärd via Bangkok tar vi till sist mark i Katmandu på knappt 1 3oo meters höjd, jag fortfarande lätt irriterad efter att ha fått byxorna nedspillda av en av Johans drinkar på planet. Och inte blir det bättre av att transportbandet för bagaget proppas igen av tre enorma packningar tillhörande Karlsson, Christer och Johan. Men var är min? Herregud, säg nu inte att min packning har kommit på avvägar också, det vore just snyggt. Men precis innan jag bestämmer mig för att bli nervös på allvar uppstår en ny propp på bandet. Och si, där är ju min kära Grönlandssäck. Jag drar en suck av lättnad.
     Efter den obligatoriska byråkratiska pappersexercisen står vi till sist lätt förvirrade utanför ankomsthallen, blinkande i den varma disiga solen mittemot en bilparkering och försöker ge sken av att vara förhärdade globetrotters. Ett sken som dock inte tycks stråla med någon större styrka. Helvetet bryter loss. En hord snattrande nepaleser kastar sig över oss och händer sliter vänligt i packningen från alla håll. "Hello Sir! Taxi? Taxi Sir? Good cheap hotel, yes? Wich country you from Sir? Taxi over here! Hello! Hello!" Stresshormonerna skjuter snabbt i höjden och alla börjar prata i munnen på varandra. Svenska, engelska och nepalesiska i en salig röra. Då och då tvingas vi ingripa handgripligt när någon av våra ryggsäckar är på väg bort mot någon bil på parkeringen. Slutligen ger vi upp och söker skydd med packningen i en piketbuss. Någon skriker en address och bilen kommer i rörelse, oupphörligt tutande genom folkmassan. Av någon anledning känns det som om vi blir ordentligt uppskörtade trots att vi bara betalar 200 Rupies vilket motsvarar ca 30 kronor för transporten till Katmandu Guesthouse i stadsdelen Thamel. En månad senare, när vi faktiskt ser ut som förhärdade globetrotters, och även agerar som sådana, kommer samma resa, fast åt andra hållet, att kosta bara 100 Rupies.

Slår man ihop Norrbottens län med Västerbotten får man en yta som är ca 13.000 kvadratkilometer större än Nepal. Just det. Större än Nepal. Bara så ni förstår hur litet landet egentligen är. I alla andra avseenden är dock landet stort. Av världens fjorton berg högre än åtta tusen meter finns här åtta. Om man skall tro uppgiften i en handbok om Nepal så finns det dessutom fler än tusen toppar över 6 000 meter. När man snubblar över sådana uppgifter kan man ju få intrycket att Nepal inte består av annat än berg, is och topprösen. Fel. Knappast något annat land har en så skiftande natur. Här finns rhododendronskogar, ångande djungler och floder, tigrar, delfiner och krokodiler, heta källor och ett av asiens viktigaste våtmarksområden.
     Förutom den storslagna naturen slås man som besökare av framförallt två saker. De inföddas närmast notoriska vänlighet och det levande religiösa liv de lever. De allra flesta nepaleser är hinduer men i bergstrakterna mot gränsen till Tibet dominerar buddhismen. Buddha själv, eller Siddharta Gautama som han hette, föddes förresten i staden Lumbini i Nepal. Överallt påminns man om religionen, såväl i städerna som på landsbygden, av alla helgedomar som alltid är fulla av besökare. Och till skillnad från vår egen upplysta del av världen, där våld genom religiösa motsättningar tillhör ordningen för dagen, tycks sådant vansinne inte förekomma i Nepal. Här tycks samförstånd mellan de olika religionerna råda. Men så är ju också en av grundbultarna inom hinduismen och buddhismen tesen att människan inte skall sträva efter egen vinning eller drivas av hat.
     Något samförstånd tycks dock inte råda mellan vår chaufför och alla andra trafikanter, tvåbenta som fyrbenta, på vägen mellan flygplatsen och vårt hotell i Katmandu. Åtminstone inte något samförstånd som är synligt för en svensk turist på tillfälligt besök. Trots att hela Katmandudalen har en lantlig prägel och det folkliga livet i huvudstaden närmast är att betrakta som stillsamt om man jämför med andra städer i Asien, är trafiken lika halsbrytande som någon annanstans i den här delen av världen. Det viftas med armar och tutas något alldeles fantastiskt hela tiden medan taxibilar, rikshas, mopedister, cyklister, fotgängare, hundar och kor alla tycks ha tankarna på annat håll. Åtminstone korna och yrkesschaffisarna. Övergångsställen tycks uppstå spontant hela tiden, gärna bakom krön. Och finns det en djup grop eller en stor sten i vägbanan så kan man satsa sin reskassa på att chauffören gasar på litet extra och kör rakt över hindret, samtidigt som han vänd mot baksätet försöker övertala de panikslagna passagerarna att hans bror har ett alldeles förträffligt billigt och bra hotell alldeles i närheten och att det bara kostar 50 Rupies extra att ta oss dit, ja kanske något mer.
     Men man vänjer sig.

Katmandudalen består inte bara av Katmandu utan här ligger också städerna Bhaktapur och Patan. Och här ringlar Bagmatifloden. Historien går långt tillbaka och såvitt man vet styrdes Katmandudalen långt före vår tideräkning av herdesläkter. Först Koherdedynastin och därefter Buffelherdedynastin. Seklerna gick och under medeltiden styrdes stora delar av det som senare skulle bli Nepal av flera mindre kungariken. Enbart i Katmandudalen lär fem sådana ha funnits mer eller mindre samtidigt och Katmandu, Bhaktapur och Patan var huvudstäder i tre av dem.
     Bhaktapur som är den minsta av de tre, eller Bhadgaon som är dess gamla namn, ligger 12 km öster om Katmandu och är staden med den mest medeltida prägeln. Anorna går tillbaka ända till 800-talet. Att vandra genom de trånga stenlagda gränderna eller ägna sig åt torghandel bland alla tempel och palats i Bhaktapur är en utflykt väl värd att göra.
     Patan ligger alldeles söder om Katmandu på andra sidan Bagmatifloden och har stark buddhistisk prägel. Enligt min resehandbok anses den till och med vara den äldsta staden i världen som behållit sin buddhistiska karaktär i stort sett intakt fram till våra dagar. Ett tibetansk namn på staden är Ye-Rang, Evigheten själv, medan lokalbefolkningen benämner den Lalitpur, Den vackra staden. Flera av Nepals viktigaste och mest imponerande sevärdheter ligger vid Durbartorget i Patan (ej att förväxla med Durbartorget i Katmandu) vars anor antagligen är ännu äldre än Bhaktapurs. Båda städerna hade sin höjdpunkt mellan 1400- till 1700-talet.
     Och så har vi då dagens huvudstad Katmandu. Som egentligen består av två delar. En äldre västlig del - kompakt och kaotiskt, fylld av krämare, butiker, hippies och ryggsäcksfolk - larmande och charmig. Och en modernare östlig del med rakare och bredare vägar, fler banker och ett lugnare liv än den västra.
     Förutom de tre städerna består dalen av flera mindre byar och bosättningar som gör stadsgränserna flytande.

Vår bil passerar Kantipath, paradgatan som skär tvärs igenom Katmandu, svänger in på Tridevi Marg och plötsligt befinner vi oss i Thamel, den gamla stadsdelen. Genom de nedvevade fönstren strömmar bruset av hesa signalhorn, pinglande klockor och transistormusik blandat med mänskliga röster. Chauffören försöker krama ur några extra decibel ur tutan och kryssar fram den sista biten förbi småbutiker, restauranger och souvenirförsäljare viftande med statyetter och khukriknivar. De sirliga husväggarna är dekorerade med handmålade tygstycken med Buddhamotiv - Thangkas - och grinande masker. Vi ser antagligen fullständigt förskräckta ut alla fyra men bakom de uppspärrade ögonen njuter jag. När vi passerar KC´s Restaurant ger jag Karlsson en armbåge i sidan och han ler instämmande. KC´s var vår favoritrestaurang när vi var här -91 och den sista veckan innan vi reste hem intog vi alla frukostar plus de flesta middagar inne i den mysiga lokalen.
     Strax därpå lämnar vi larmet bakom oss när vi passerar genom entrén till Katmandu Guesthouse. Tutandet upphör och vi betalar tacksamt chauffören hans 200 Rupies. Vi kliver ur bilen, lastar av packningen och flinar fånigt mot varandra. Den första mödosamma delen av äventyret är avklarad. Nu återstår bara det roliga.

forts »»»

 
     

Bland apor och gudar

 

Katmandu Guesthouse är ursprungligen en gammal ministergård från Ranaperioden men blev hotell 1967. Från början bestod hotelldelen av endast 13 rum men idag finns här 120 rum, alltifrån s.k. AC Deluxe-rum med egen TV för 50 dollar natten till de mer blygsamma Ultra Basic för endast 2 dollar per natt. Det är det första hotellet som startades i Thamel och har haft en imponerande lång rad celebra gäster genom åren. Förutom alla berömda klättrare och excentriska Hollywoodskådisar, författare med skrivkramp och neddekade hippies har till och med The Beatles bott här. Ett passande ställe för fyra vikingar.
     Det har blivit sent på eftermiddagen när vi baxar in packningen i foyen och stegar fram till incheckningsdisken. Hotellet är till en början fullbelagt men efter litet dividerande får Karlsson och jag ett dubbelrum på första våningen och Johan och Christer ett i korridoren på bottenvåningen. Tyvärr får vi inte stanna mer än en natt och måste alltså hitta ett annat ställe under morgondagen. Nåja, den dagen den sorgen. Vi orkar inte flänga omkring och leta annat nattlogi just nu så vi checkar in i alla fall. Vårt rum en trappa upp vetter mot gården på baksidan av hotellet och vid några cafébord under vårt fönster sitter folk och läser och dricker diverse drycker under parasollerna. Några stora träd ger gården ett lummigt intryck. Medan Karlsson intar toaletten befriar jag mina stackars fötter från de varma kängorna och sträcker ut mig på ena sängen och studerar takfläkten i taket. Jaha, så var man här igen. En känsla av deja-vu infinner sig eftersom Karlsson och jag bodde här för fem år sedan. Har jag verkligen varit hemma i över fem år? Det känns snarare som om jag har varit borta.
     Jag känner mig litet darrig efter den långa resan. Men jag är fortfarande uppe i varv och den fulla jetleg-reaktionen skall väl inte komma förrän efter några dagar gissar jag. Takfläkten surrar och från det öppna fönstret hörs flaxande duvor. Ganska trevligt alltsammans. Det vill säga tills Karlsson drar i det kromade handtaget på toalettcisternen inne på muggen. Ljudet av en smärre tsunami fyller rummet och vattenledningarna rister i sina fästen. Men toaletten spolar åtminstone. Eller det låter i alla fall som om den flyttar omkring en massa spännande saker. Mest luft och saker som skramlar men kanske även en smula vatten. Och i ett land där dåliga magar hör till ordningen för dagen skall man vara tacksam över en fungerande toalett. Om inte annat så brukar omgivningen vara det. Av Karlssons min att döma när han öppnar toalettdörren var tydligen upplevelsen skrämmande.
     – Satan, jag trodde hela hotellet skulle rämna.
     – Delar av det gjorde det säkert. Välkommen till Nepal.
     – Tack. Jag hade glömt hur det är på VVS-fronten i det här landet.

Strax därpå sitter vi alla fyra på en takterass i närheten och äter, jag lasagne. Några kalla öl ur höga 65-centilitersflaskor och insikten att vi befinner oss 600 mil hemifrån får livsandarna att spritta till. Det, värmen och den exotiska miljön. Ur några högtalare strömmar främmande musik. Vi tar ett första planeringssnack vid bordet och känner oss extremt nöjda med allting så här långt. Luften sorlar och i vimlet av människor på gatan nedanför står en blond långhårig hippie i något slags fotsid togadräkt och en fransig axelremsväska och spelar blockflöjt. Det svenska oktobermörkret har förbytts i sol och fuktig hetta och vi beställer in en omgång Iceberg till. Sverige förresten, vad är det för något?

Vi ägnar de fyra kommande dagarna åt att organisera oss. Efter att ha bytt till ett annat hotell i närheten dagen därpå besöker vi tre Trekking Agencys, firmor som arrangerar vandringar och bergsbestigningar, för att jämföra villkor och arrangemang. De tre är Himalayan Journeys, Ama Dablam Trekking och Sherpa Alpine Trekking Services. Vi söker först och främst en engelskspråkig sherpaguide som väl känner till området vi vill besöka och som dessutom kan svinga en isyxa. Dessutom bärare för vår packning och transport till och från området. Eftersom vi har egen toppmat för tio dagar behöver vi också extra proviant för minst två veckor. Plus en duglig kock.
     Ama Dablam Trekking är den ojämförligt största och mest kända av de tre arrangörerna. De har till och med lokalkontor i flera andra världsdelar, bland annat i London. De är också den ojämförligt dyraste. För att uppfylla våra önskemål vill de ha 1400 dollar per person. I priset ingår visserligen helikoptertransport från Katmandu till Lukla, endast två dagsmarscher från Everest nationalpark, och ett topptillstånd för att bestiga Island Peak men vi tycker ändå det är i saftigaste laget. Vi går tillbaka till hotellet, sänker några pilsner på takterassen och diskuterar saken.
     Valet är i själva verket ganska lätt. Av de tre firmorna var besöket hos Himalayan Journeys kort och nedslående och inskränkte sig till en halvtimmes väntan innifrån en djupt nedsutten tygsoffa i ett väntrum som även fungerade som kontor. Två unga killar svassade omkring och serverade te medan en tredje person begav sig ut på stan för att leta efter ägaren. Till slut fick vi beskedet att vi kunde återkomma dagen därpå.
     Besöket hos Sherpa Alpine Trekking Services var desto mer givande. Eftersom vi blev vänligt bemötta av deras Managing Director, Ang Kami Sherpa, och erbjöds samma paketlösning som hos Ama Dablam, fast till ett väsentligt lägre pris, 960 dollar per person, behöver vi inte fundera särskilt länge. Trots en formidabelt rinnande näsa har Ang Kami gjort ett proffsigt intryck på oss och den fulltecknade planeringskartan bredvid vykorten från alla tacksamma kunder var imponerande. Vi tvivlar inte på att Sherpa Alpine tar sitt jobb på allvar. Dessutom gick deras kaffe att dricka. Saken är klar. Sherpa Alpine får det bli.

 

Emellanåt passar vi på att se oss omkring i omgivningarna. Självklart är vi tvungna att se det stora Aptemplet, Swayambunath, några kilometer väster om staden. Aptemplet har varit något av ett religiöst centrum i dalen i ungefär 2000 år och ligger på en hög kulle med vidsträckt utsikt över Katmandudalen. Vi tar en taxi dit och redan vid foten av kullen möts vi av horder av försäljare och tiggare. Och makaker! Aptemplet gör verkligen skäl för namnet. Och inte är de rädda heller, rackarna. Vi håller hårt i våra ägodelar när vi kliver upp för de drygt 300 trappstegen i sten som leder till tempel- och klosterområdet på toppen där den stora stupan med Buddhas allseende ögon reser sig. Trappan innebär också ett svettigt träningspass för oss inför kommande strapatser. Hjärtat slår hårt när vi till slut kommer upp men utsikten från Swayambunath är verkligen värd mödan. Inte bara utsikten förresten. Röster mässar, kroppar knäfaller, klockor slår och bjällror pinglar. Här finns mycket intressant att titta på och hela tempelområdet är verkligen imponerande.
     Orden "rikligt med dricks" måste lysa i eldskrift över våra nordiska skallar för när vi några timmar senare återvänder ner från kullen står vår taxi tålmodigt och väntar på oss. Chauffören vinkar glatt och frågar vart vi skall härnäst. Vi försöker anlägga en min av totalt ointresse vilket givetvis misslyckas kapitalt. Snart sitter vi i bilen och är på väg till Bagmatifloden, en biflod till Ganges i Katmandus östra utkanter. Där ligger Nepals heligaste hinduiska tempel, Pashupatinath. Själva templet är förbjudet område för oss icke-hinduer men vid floden ser vi en kremering samtidigt som folk badar i det heliga vattnet några meter därifrån. Här och där sitter heliga män, Sadhus, och grunnar på livets mysterier. Om Aptemplet sjöd av liv så är det inte direkt läge att tjoa och tjimma vid Pashupatinath. Vi slår oss ner vid trapporna ner mot det bruna vattnet mittemot templet och kikar litet försiktigt på kremeringen en stund innan vi diskret lämnar platsen.
     Från floden promenerar vi norrut någon kilometer genom Katmandus fattiga utkanter till Bodnath, landets största stupa. Läget och hela atmosfären här är helt annorlunda jämfört med Swayambunath. Bostadshusen ligger tätt inpå, över stupan vajar hundratals bönevimplar och runt om frodas tibetansk kultur. Vi går in och tittar andäktigt på en Buddhafigur och ett antal religiösa föremål innan vi går upp på det saffransfärgade taket och ser oss omkring. Naturskönt? Makaker? Oväsen? Nej, knappast. Intressant? Sevärt? Ja, absolut.

Sista kvällen innan vår avfärd till Lukla, bergsbyn ca 13 mil öster om Katmandu och vår utgångspunkt på den kommande vandringen, sitter vi på hotellets takterass och lär känna vår guide. Eller Sirdar som det heter på nepali. Han heter Gyaljen Sherpa, är någonstans runt 175 cm lång, senig och smidig och med ett väderbitet ansikte. Ögonen ser litet sorgsna ut under den korta svarta luggen men runt munnen finns det skrattrynkor. Det är svårt att uppskatta åldern men jag gissar på mellan 35-40 år. Vi bjuder på öl och chips och skriver våra exotiska namn på papper. Gyaljen berättar att han kommer från en by i Solu Khumbudistriktet söder om Everest där han har fru och två barn. Först verkar han lite blyg och har vissa problem med engelskan. Men när vi skiljs för kvällen är all osäkerhet borta. I alla fall från vår sida. Medan Johan följer Gyaljen ner på gatan sitter vi andra kvar och småpratar i den ljumma kvällen.
     Det känns som om vi har tänkt på allt. Från och med nu vilar resten i Murphys händer.

Det första intrycket efter resan består av lika delar förvirring och lycka. Två tillstånd som kräver öl. Foto Rune/Johan.

forts »»»

     

Vandringen

 

14-15 oktober

Lukla

 

Den franske filmmakaren Jaques Tati måste ha haft inrikeshallen på Tribuvan-flygplatsen i Nepal i tankarna när han gjorde öppningsscenen till filmen Semestersabotören. Att det i filmen är en tågperrong i stället för en flygplatsterminal kan sedan vara detsamma. Hur som helst, trots - eller kanske på grund av - den tidiga timmen sjuder hallen av förvirring på morgonen den 14 oktober. Vi är trötta efter att ha setat uppe länge kvällen innan och gått igenom vår packning för femtioelfte gången. Varenda frystorkad kycklingcurrypåse, vartenda brödpaket, vartenda plåster och varenda förbannad värktablett har plockats upp och lagts i små fina rader och högar och varenda resecheck och dollarsedel har räknats jag vet inte hur många gånger. Varje persedel har tagits upp, bara för att vikas ihop och läggas tillbaka igen. Inte konstigt att ögonen svider och magen kurrar. Jetlegen verkar ha kommit till sist också. Jag gäspar och känner mig bortkommen.
     De enda som verkar ha läget under kontroll på flygplatsen är de luttrade inhemska resenärerna och några trekkingfirmor som baxar in stora kollin av utrustning i den ekande hallen. Människorna vid informationsdisken och vakterna tycks föredra att bläddra i redan sönderbläddrade listor eller att bara kryssa omkring på måfå i trängseln så där i största allmänhet. Alla vi andra undrar över avgångar, tider, var toaletterna finns, i vilken kö man skall stå och varför det krävs så många formulär för att resa inrikesflyg. Av och till smattrar en röst något ohörbart ur spräckta högtalare vilket leder till små utbrott av tumult här och var.
     Lådor med konserver, hopfällbara bord och stolar, tält (däribland ett eget latrintält!), vattendunkar, köksutrustning plus ett antal stora balar med obekant innehåll ligger i en stor hög mitt på golvet. Det är vår hög. Under överinseende av den snörvlande Ang Kami blir all utrustning till sist ordentligt invägd och lastad på vår helikopter, en gammal rysk Sikorsky. Gyaljen, eller Galgen som vi har börjat kalla honom, vår passopp Nyema och kocken Tenzi Sherpa skall följa oss på flygturen. De övriga, kökspojkar och oxar och deras skötare, anställs på plats i Lukla. Ang Kami tar hand om allt pappersjobb och ser till att vår incheckning förlöper gnisselfritt. När allt till sist är under kontroll tar vi varandra i hand och han önskar oss lycka till på vår vandring och överlämnar befälet till Galgen. Sedan försvinner han i trängseln. Han har inte tid att vinka av oss utan måste genast tillbaka till kontoret för att ta hand om nya kunder.
     Vi slår oss ner på några plaststolar i ett väntrum och efter ytterligare någon timmes enerverande väntan kan vi så äntligen kliva ombord på vår helikopter. Strax därpå är vi på väg österut. På golvet, eller durken eller vad det nu heter i helikoptrar, är all utrustning fastsurrad med rep och runtom utefter de vibrerande väggarna sitter vi på smala obekväma britsar, ca tio personer på varje sida, nepaleser och västerlänningar sida vid sida. I den bakre ändan sitter det också folk, flera med små ryggsäckar i famnen, så vår farkost är minst sagt knökfull. För att lindra, eller i någon mån maskera oron i mellangärdet, försöker vi entusiastiskt kommentera upplevelsen men i oväsendet från den vinande turbinen är det praktiskt taget omöjligt att göra sig hörd, så det dröjer inte länge förrän jag får ha mina tankar och farhågor för mig själv. Lika så gott.
     Jag har lagt beslag på platsen närmast utgången, vad nu det skall tjäna till under luftfärden, precis bredvid den plats där navigatören sitter. Eller rättare sagt, där det sitter en något begagnad nepales i flyguniform med en karta i knät, ett headset på huvudet och en halvfull flaska Southern Comfort inom bekvämt räckhåll. De skeva leenden och flackande blickar som vi avger under den smattrande flygturen vittnar om våra känslor. Bekvämlighet noll, hipfaktor hundra.
     Världen under oss böljar upp och ner, fuktig och frodig, med små terasserade byar utefter de branta sluttningarna. Bortom kullarna kan man mellan molnslöjorna skymta de snötäckta berg för vars skull vi har kommit. De flesta av oss vrider nästan huvudena ur led för att kunna få en skymt av landskapet genom de små ovala, repiga fönstren medan nepaleserna stirrar stelt rakt fram. Ja, de nepaleser som är passagerare alltså. Piloten hoppas jag snarare ger akt än stirrar.
     Efter någon timme viker vi plötsligt av norrut. På andra sidan en djup ringlande dalgång hänger en by utefter bergssidan. Strax därpå kan vi se att en brant lutande grusåker i själva verket är en landningsbana. Sikorskyn sänker sig. Jag kan känna ledmotivet från serien Mash ringa i öronen. Hotlips skriker indignerat inifrån ett duschtält. Radars knastrande röst skräller i högtalaren: Trekkers coming in on strip one... with severe symtoms of dehydration... probably swedes... stand by at the bar... trekkers coming in...

Bilder från Lukla, avstampet mot nationalparken och bergen som vi hittills bara läst om och sett på bild. Vad vi känner framgår väl? Foto Rune/Johan.
     

Lukla. Äntligen framme. Så fort helikoptern tagit mark suger vi i oss av den friska bergsluften. Vi befinner oss på drygt 2 800 meters höjd, 1 500 meter ovanför Katmandu, och mår förträffligt. Efter att ha bevakat urlastningen av våra ryggsäckar slår vi oss ned på en gräsplan alldeles ovanför landningsbanan där det finns bord och stolar och öl att beställa. Solen strålar. Helikoptrar kommer och går. Och ett och annat tvåmotorigt Twin Otterplan som på det mest halsbrytande sätt tar mark på den 400 m korta, brant lutande grusbanan. Nivåskillnaden lär vara 60 m mellan den högsta och lägsta punkten. Att se de små planen lyfta och få luft under vingarna precis innan banan slutar i tomma intet är en hisnande syn.
     Efter några timmars stilla vegeterande börjar vi bli lite otåliga. Så vi går en sväng för att försöka nosa upp lite nyheter. En folksamling bakom några hus utefter den korta bygatan väcker vår nyfikenhet. Det visar sig att Galgen är fullt upptagen med att anställa kökspojkar och oxar. Men några kreatur skall inte hinna ordnas fram förrän nästa dag får vi veta. Så vi slår upp våra tält på ett fält alldeles intill landningsbanan och kopplar av. Det finns inget annat att göra. Faktum är att det är ganska trevligt att sträcka ut sig på sovsäcken i tältet för första gången. Karlsson och jag bor i mitt Hilleberg och Johan och Christer i Christers Mac-Pactält. Men det är litet nervöst att lyssna till Twin-Otterplanen som ramlar ner med jämna mellanrum. Ibland låter det nästan som om ett plan är på väg in genom absiden. Men vi flinar. Äventyret har börjat.
     Rätt som det är försvinner sommarvärmen och det blir mörkt. Galgen och Nyema har rest mässtältet några meter bort och det är äntligen dags för Tenzi, vår kock, att visa sig på styva linan. Motvilligt kryper jag ur sovsäcken. Jag har egentligen ingen större matlust utan känner mest för att sova, och bakom höger öga är det något fanstyg som trycker. Inte riktigt huvudvärk men snudd på. Efter en halv dag i Lukla börjar tydligen höjden göra sig gällande och jetlegen efter resan spökar fortfarande. Men mat måste man ju ha och dessutom vore det synnerligen oartigt mot våra nya nepalesiska vänner att inte masa sig upp och äta.
     Väl inne i mässtältet tinar jag dock upp. Tältet är ca två gånger tre meter och håller skaplig ståhöjd för alla utom Karlsson. Fyra klappstolar omringar ett blått campingbord. En lykta sprider hemtrevnad och vid bakre änden står Tenzi och håller ett vakande öga på kökspojkarna som dukar upp bleckmuggar, tennskålar, en kanna Hot Lemon och matskedar av metall framför oss. Sedan kommer Nyema baxande på en stor kittel och ställer mitt på bordet. Det skvalpande innehållet tyder på en soppa av något slag. Det ryker om den i alla fall. Luktar gott också. Christer lyfter på locket:
     – Mmm what is this Tenzi? Smells good!
     – Soup!
     – Yeah?
     – Chicken Soup.
     Vi hugger in och låter oss väl smaka. En varm soppa är precis vad jag behöver. Stark är den också och det dröjer inte länge förrän vi snörvlar ljudligt över skålarna. Tenzi smyger ut. Tio minuter senare viks tältöppningen undan och Nyema kliver in och börjar plocka ihop skålarna och soppkitteln.
     – Aaah, det där var inte dumt.
     – Bra drag också.
     – Verkligen. De fegar inte med vitlöken direkt.
     – Och rena sömnmedlet. Är det bara jag som längtar till säcken?
     Prassel vid kortändan. Skrammel. Tallrikar på bordet. Knivar och gafflar. En ny kittel på bordet, halvfull med potatis.
     – Vänta nu här...
     En kökspojke dyker upp med en kittel innehållande kokta grönsaker. En kastrull med svarta bönor. En annan med kokta ägg. En tredje med varma bröd, ungefär som indiska naanbröd. Glasflaskor med chilisås, honung och sylt. Mer Hot Lemon. Stämningen i mässtältet blir plötsligt uppsluppen. Så fort en kökspojke eller Nyema visar sitt ansikte jublar vi högt och gör vågen. Till slut vågar de sig knappt in. Vi ber att få prata med Tenzi och efter någon minut kliver han försiktigt avvaktande in genom tältöppningen.
     – Hörrudu Tenzi...
     – Mitho Tenzi! Mitho Cha!
     – Hedersknyffel!
     Trots våra bristande språkkunskaper känns det som om budskapet går fram. Mitho betyder ju gott - om mat - och eftersom vi har gjort vårt bästa för att länsa alla kittlar på sitt innehåll torde det stå rätt klart att vi är nöjda med middagen. Ja mer än nöjda.
     Men bara för säkerhets skull kommer Nyema in med en kittel fylld med varma popcorn också.

Någon timme senare ligger jag med spänt bukskinn i säcken och lyssnar till hur ett Ama Dablamgäng har avskedsfest i närheten. När trumslagen och det evinnerliga sjungandet äntligen upphör framåt småtimmarna tar en skällande hund vid och håller oss vakna resten av natten. Karlsson och jag svär och ler i mörkret. Ja det är rätt åt Ama Dablamgänget. De kan ha sin fest. Allt de har bakom sig har vi framför oss.

Efter en sen frukost dagen därpå bestående av mjölk och müsli, naanbröd, honung, sylt, omelett och en kanna hett vatten till te eller choklad river vi lägret och väntar otåligt på att få komma iväg. Fanstyget bakom ögat har gett med sig. Slutligen har Galgen allt under kontroll och ger klartecken. Huvudparten av all gemensam utrustning inklusive vår egen personliga packning har lastats på våra oxar. Endast med varsin lätt dagsäck sätter vi fart utefter Luklas bygata.
     Det är gott om folk i rörelse och snoriga småbarn stultar omkring barfota och tigger snask och pekar finger åt oss när vi passerar. Särskilt storögda blir de inför åsynen av två meter Karlsson iförd ryggsäck och grova kängor storlek 47. Men det dröjer inte länge förrän vi lämnar byn bakom oss och ett visst lugn inträder. Strax efteråt måste jag stanna och lätta på klädseln. Förmiddagssolen värmer och stigen dammar. Vi håller god fart och då och då passerar eller möter vi andra vandrare på den breda slingrande stigen. Livet leker trots att höjden trycker på tinningarna. Huvudet börjar kännas litet tungt igen men någon riktig huvudvärk är det inte fråga om. Det känns bara kul att äntligen få sträcka på benen och trots att svetten rinner nedför ryggen så spritter det i benen. Efter knappt två timmar passerar vi den smala Kusum Kholafloden över en träbro. I uppförsbacken på andra sidan floden tar vi rast vid ett värdshus och köper förfriskningar och ett paket kex. Utsikten mot några snötäckta sextusenmeterstoppar över den trånga dalgången är härlig och att sitta där i solen med ett glas öl i handen är underbart. Johan börjar genast smöra en amerikansk tjej vid bordet intill medan vi andra slår oss i slang med fyra glada babes från Australien.
     Första etappen, till Phakding, är lätt och tar bara cirka tre timmar från Lukla. Den lilla byn, eller bosättningen snarare, består endast av några få hus och lodger och ligger slappt tillbakalutad på en äng vid den brusande Dudh Kosifloden på 2 500 meters höjd. Vi har alltså tappat 300 höjdmeter. Inte undra på att det har gått lätt. Dalen liknar mest en ringlande ravin och barrträden står tätt längs de branta sidorna. Så fort våra oxar lyckligt tagit sig över den gistna repbron över floden och kommer fram med all packning reser vi tälten medan Tenzi fixar lunch. Resten av dagen förflyter med kortspel, lite filmande, ätande och vila. Jag tar en promenad med kameran utefter flodens steniga strand och ner under den svängande bron för att se om jag kan få någon bra bild på någon fullastad oxe som brakar igenom de hala plankorna ovanför mig. Men icke sa nicke. Alla djur kommer lyckligen över även om flera tycks hysa den största motvilja mot gungande repbroar. Jag förstår dem. Efter någon timme börjar det kännas litet ruggigt och jag återvänder till tältet och sträcker ut mig på sovsäcken. Än så länge gäller det ju att hushålla med krafterna och producera så mycket röda blodkroppar som möjligt inför högre höjder.
     Senare på kvällen frågar jag Galgen om det har hänt någon gång att en oxe har ramlat i floden från bron.
     – Every year happens. Sometimes cow only get stuck with leg, sometimes fall in river.
     – Hmm...

Phakding. Repbron syns vid kröken.

forts »»»

 
     

16-17 oktober

Everest National Park

Namche Bazar

 

Känslan att vakna i ett svagt frasande tält i Nepal kan verkligen rekommenderas. Inte bara där förresten. Jag vet inte vad det är, men det är något visst med att vakna i tält. Mitt enda bekymmer på morgonen den 16 oktober är som vanligt blåsan. Men jag trycker tillbaka behovet och ligger stilla på rygg och tittar på tältdukens rörelser över huvudet. Blåsan får vänta. Ögonen är klibbiga och sovsäckens utsida är kall och litet fuktig av kondens. Men insidan är varm och behaglig. Egentligen tänker jag inte på någonting speciellt. Jag bara tar in. Ljudet från floden, vinden i tältväven och den svala morgonluften mot bar hud. Klonket från ett kokkärl i närheten.
     Tjugo minuter går. Steg i gräset.
     – G´morning Sir!
     – Godmorning! Nyema?
     – Tea and water Sir.
     – What?
     – G´morning. Hot Water.
     – What?
     – Washing. Soon breakfast.
     – Ah! Ok, just a minute.
     Försiktigt, försiktigt, utan att få blåsan att brista, ålar jag mig ur sovsäckens sköna värme och får på mig mina tjocka gröna dunsockor och tar mig stelt och stönande ur absiden. Luften är kylig så här dags nära den kalla floden och solen har ännu inte nått ner till tältplatsen. Burr. I det daggvåta gräset några meter bort står två vida bleckfat med rykande vatten bredvid en stor vattenkanna, synbarligen även den fylld med varmt vatten att döma av ångan ur pipen. Varmt tvättvatten alltså. Bredvid kannan, i något som för decennier sedan var en ren t-shirt, och fläckiga, mörka bomullsbyxor, barfota i ett par sönderfallande gympadojor, står inte Nyema utan en av kökspojkarna. Rufsig i håret, vänligt leende och med två heta temuggar i händerna. Hur gammal är han egentligen? Fortfarande tonåring, det är ju helt klart. Svårt att säga, litet drygt femton kanske. Tusan också, jag måste lära mig namnen!
     – G´morning Sir!
     – Godmorning! Aah tea! Thank you!
     Och där står jag, endast skrudad i de gröna dunsockorna och mitt nyinköpta vita angoraunderställ, en klädsel mer lämpad för exorsism än för teceremonier. Kökspojken troppar av och försvinner med stel blick in i ett vedbodsliknande kyffe. Sekunderna efteråt fylls dörröppningen och en fönsterglugg av nyfikna mumlande ansikten och jag finner för gott att troppa av och ägna mig åt blåsan en stund.
     Efter det som skall bli vår morgonritual de kommande veckorna - det vill säga väckning med te och varmt tvättvatten följt av Tenzis frukost - vädrar vi ur våra sovsäckar och river tälten. Efter någon timmes enerverande väntan är vi äntligen klara för avfärd. Alla djur inklusive kökspojkarna, Tenzi och Nyema är tungt lastade. Endast Galgen och vi bortskämda svenskar går med lätt packning.

Vi följer stigens krumbukter uppströms och det dröjer inte länge förrän hjärtat bultar. Vi passerar några mindre byar, ett par vackra vattenfall och korsar floden några gånger innan det börjar bära uppför på allvar. Landskapet är vackert och jag måste stanna flera gånger bara för att titta.
     Efter en dryg timme passerar vi Monjo, en handfull låga hus på båda sidor om stigen. Kanske något hus för mycket för att kallas bosättning men definitivt för få för att kallas by. Det vill säga med våra västerländska referensramar. Det är lätt att glömma att Nepal är ett land med andra måttstockar än de vi bortskämda turister släpar på. En öppen odlad yta och några primitiva stenhus, ja ruckel skulle vi kalla dem, utefter en vandringsled kan mycket väl kallas by här. På kartorna är i alla fall sådana platser ofta utmärkta som mindre byar. Och människor lever faktiskt i dem. De föds i dem, växer upp som små glada smutsiga krabater i dem, tjänar litet pengar på att ta dagjobb som bärare åt sådana som oss, bildar familj och driver kanske en liten kiosk med mineralvatten och kex eller till och med en lodge där de erbjuder tak över huvudet och varm mat till förbipasserande vandrare. När deras egna barn blir tillräckligt gamla för att tjäna egna pengar bidrar även de till familjens försörjning. Så håller det på. I alla fall än så länge. Förr eller senare kommer säkert även Nepal att utvecklas dithän då befolkningen även långt ute på landsbygden omfattas av en levnadsstandard som liknar vår. Men inte än. Den dagen det händer kommer ju en stor del av lockelsen med att åka hit som turist att försvinna också.
     Men idag är lockelsen stark. Förväntan och nyfikenheten driver oss framåt, steg för steg. Bakom varje kurva och krön finns något nytt att titta på. Men jag känner mig inte det minsta otålig. Tvärtom, jag tar det medvetet lugnt och går inte fortare än att jag kan hålla blicken på omgivningarna utan att snubbla på rötter och stenar. Träden silar solljuset, skapar djup och skuggor och de branta dalsidorna är aldrig långt borta. Vi är uppe på 2 800 meters höjd igen och tillbaka på samma höjd som Lukla ett dygn tidigare. Det börjar bli varmt och under dagsäcken på ryggen är t-shirten redan blöt.
     Strax efter Monjo dyker en liten byggnad upp vid stigens vänstra sida och Galgen gör halt och ber om allas pass. Här börjar Sagarmatha National Park och vi måste betala en avgift, stämpla våra Trekking Permits och registrera oss som besökare. Själva avgiften ingår dock i summan vi har betalat Sherpa Alpine så Galgen sköter det ekonomiska. Byggnaden hyser också ett litet informationscenter över parken, mest bestående av kartor, fotografier och diverse anslag. Efter formaliteterna står vi en stund i solen, dricker mineralvatten, mumsar på litet snask och suger på karamellen. Everest National Park. Jo jag tackar.
     Efter någon halvimmes vidare vandring korsar vi floden för sista gången och står inför den beryktade backen upp till Namche Bazar. Jag tycker inte man skall slarva med ord och deras betydelse, men i det här fallet är backe verkligen ett lämpligt ord. Jag har läst om Namches backe och vi har även mött andra vandrare som ondgjort sig över den. Så vadå har jag tänkt, en backe är en backe. Fel. Backen upp till Namche Bazar är en backe medan alla andra backar bara är olika grader av plan mark. Men jag skall inte orda så mycket om backen. Det räcker med att den är mördande och knäckande. Folk står och håller sig för knäna överallt, i alla fall västerlänningar, och då och då kommer en rödögd, fullastad oxe i ohejdbart sken utför den hala grusstigen. Att de över huvud taget får upp fullastade kreatur där är ett mirakel. Det är en sådan där backe man vill ha bakom sig. Slutligen står vi i alla fall på 3 440 meters höjd på bygatan i Namche Bazar, drygt 900 meter ovanför Phakding. Flåsande. Vimmelkantiga.

Namche Bazar. När man ser hur bergsidan faller brant ner mot dalens botten långt där under inser man att det ligger en del i ryktet om Namches backe. Om inte annat så vet åtminstone oxarna som tvingas gå där dagligen att det inte bara är tomt prat. 
     

Stenhus med blåmålade fönsterbågar är karaktäristiska för sherpafolket och här i Namche Bazar finns det gott om dem. Byn, för här kan man verkligen tala om en stor by, ligger brant och pittoreskt utefter en skålformad sluttning och är med sina ca 500 invånare den största sherpabosättningen i Solu Khumbudistriktet. Här kan man bo och leva gott - i synnerhet sedan en tysk öppnade ett bageri här - och förutom alla lodger, restauranger och butiker som säljer hantverk finns ett stort urval av begagnad alpin utrustning. Ja och så finns det vandrare förstås. En brokig samling från världens alla hörn är de men ändå inte så många som jag har befarat. De flesta ansikten är ändå nepaleser. Sherpas. Jag spanar in det legendariska berg- och bärarfolket i smyg.
     Sherpas - Himalayas bergsfolk. Den stämpeln fick nästan hela Nepals bergsfolk, oavsett ursprung, efter förra seklets insatser som bärare och guider åt äventyrslystna bergsbestigare. Under framförallt de stora nationella expeditionerna i mitten av förra seklet när Frankrike, England, Tyskland, Schweiz och Italien tävlade om att bli de första att bestiga någon av åttatusenmeterstopparna fick bärarna sitt mytomspunna rykte. De ansågs länge lika oumbärliga som syrgas för att över huvud taget ge klättrarna en chans att nå sitt mål. Helt säkert är i alla fall att de första framgångsrika expeditionerna från den Nepalesiska sidan efter 1951, då Nepal öppnade sina gränser för västerländska besökare för första gången sedan 1816, inte skulle ha slutat lika lyckligt utan det arbete som lokalbefolkningen bistod med. Men vilka är egentligen Sherpas? Vad är sanning och vad är myt?
     Från början levde Sherpas i Tibets östligaste del. Ordet "sherpa" härrör ursprungligen från det tibetanska ordet "sharwa" och betyder just folk österifrån. Plågade av knapp tillgång på föda och under ständiga överfall av beridna krigare beslöt de sig någon gång på 1500-talet att söka sig västerut. I flera generationer vandrade de utefter Himalayas bergskedja och fann till slut en väg ner i en ny dalgång – Solu Khumbu – helt obebodd på den tiden och kantad av de mest fantastiska berg. Här slog de sig ner, först som jordbrukare men började med tiden också ägna sig åt handel genom att byta salt från Tibets saltsjöar mot ris från norra Indien. Det högsta berget i deras nya hem namngav de Shomolungma, Guds moder. Ett lämpligt namn på det berg som skulle visa sig vara världens högsta.
     "Sherpa" är alltså ett släkt- eller klannamn på det folk som ursprungligen invandrade från de östra delarna av Tibet, och som slog sig ner i Solu Khumbus dalgång söder om Everest, idag helt inom Mount Everest Nationalpark.
     Men det finns bärare och bärare. Man brukar skilja på låglandsbärare och höghöjdsbärare. De förra är, som namnet antyder, bärare för låglandsterräng vilken kan vara nog så jobbig och höglänt med svenska mått mätt. De rekryteras vanligtvis ur de befolkningsgrupper som lever mellan bergen och låglandet. Men även bärare från grannländerna Sikkim och Burma förekommer. De vanligaste befolkningsgrupperna i den här kategorin heter Magar, Kha, Gurung, Newar, Rai och Limbu. I Katmandus dalgång dominerar newarer. Men de skall alltså inte blandas ihop med sherpas.
     Sherpas, med sin bakgrund och sina speciella egenskaper, tillhör förstås höghöjdsbärarkategorin. De har inte bara utvecklat genetiska förutsättningar att tåla den syrefattiga luften på hög höjd bättre än de flesta andra folkslag, utan är ju dessutom vana vid snö och kyla. De av sherpas som rekryteras som höghöjdsbärare - i synnerhet de som sedan visar sig speciellt dugliga och som kan tillräckligt mycket engelska för att kunna fungera som tolk och avancerar till guider och Sirdar - är högt aktade även bland sina egna. Kanske inte bara för pengarna de tjänar ihop till sina familjer under klättersäsongen och för riskerna de utsätter sig för. Nej, en sherpaguide eller Sirdar känner också ett personligt ansvar som representant för sitt folk och sin hemby, ett ansvar de tar på allvar.
     Sherpas är ett stolt folk. Stolta men utan att vara det minsta dryga. Trevligare och öppnare människor får man leta efter.

Huvudgatan som vi kommer in på är stenlagd och kantad av försäljare av svala drycker. Av lättbegripliga skäl tycks de göra goda affärer. Jag misstänker att om jag bara orkar ragla vidare till slutet av gatan lär priset för en Coca-Cola vara hälften av vad det är i den här änden. Men vadå, vi lever i en fri marknad. Och står det inte Icecream på skylten därborta? Ur vägen, här skall släckas törst!
     Men jag sansar mig och nöjer mig med en Cola. Att dra på sig en magförgiftning nu när vandringen precis har börjat vore ju inte så lyckat. Så jag nöjer mig med att släcka törsten ur en buteljerad flaska. Strax därpå blir lyckan total när vi upptäcker en uteservering där vi inte bara kan få oss en öl utan också en dusch för det facila priset av 20 Rupies. Vi bestämmer oss för att stanna till, duscha och skölja dammet ur struparna medan Galgen och Tenzi letar upp en lämplig lägerplats.
     Och gud vad skönt att få sätta sig på en stol i solen, känna svetten långsamt torka på kroppen, snöra av sig kängorna, ta en lång, löddrig dusch och njuta av en Tuborg!

I Namche stannar de flesta vandrare några dagar för att antingen acklimatisera sig på vägen upp till högre höjder, eller för att ta igen sig efter strapatserna på vägen tillbaka till Lukla. Vissa nöjer sig faktiskt med att ha tagit sig hit och bor i byn och gör endast dagsturer till sevärdheterna i närheten innan de återvänder till civilisationen. Vackert så. Själva tänker vi stanna här i två dagar för att vänja oss vid höjden.
     Galgen har hittat ett bra ställe för hela gänget att campa på på en liten terass vid övre änden av byn bara 50 meter från leden. Att förflytta kroppen från serveringen upp till lägret får mig att kippa efter andan igen och jag inser att de kommande dagarnas vila är helt nödvändig för mig. Jag bestämmer mig för att verkligen ta det lugnt i Namche, tänka på kroppen i första hand och inte inlåta mig på några krävande dagsturer. Dricka mycket. Förhoppningsvis kommer det att betala sig om någon vecka.

Utsikten från vårt tältläger i Namche Bazar gick inte av för hackor. Kongde Ri, 6 187 meter, i bakgrunden.

Efter frukosten morgonen därpå besöker vi museét i Everest National Park Headquarters som ligger vackert på en grön kulle mindre än en kilometer vid sidan av byn. Den slingrande stigen går genom vindpinade buskage av en och dvärgrhododendron. Solen strålar från en klarblå himmel och utsikten norrut är magnifik. I museét finns en utställning över områdets folk- och djurliv tillsammans med exotiska föremål och bilder från områdets alpina historia. Ett trevligt ställe som inte blir tråkigare av att de glada tjejerna från Australien dyker upp. De tål att tittas på de också.
     Efter museét fortsätter vi tillsammans med tjejerna ända upp till toppen av åsen ovanför Namche till det japanska hotellet Everest View Hotel på 3 850 meters höjd. Hotellet lockar rika turister, företrädesvis japaner, med helikoptertransport direkt till hotellet och champagne, jacuzzi och utsikt mot Everest från de specialinredda rummens rosa badkar. Lyxen kostade 1992 135 dollar per natt, en summa som känns överkomlig men vi checkar inte in. Prisuppgiften är ju fyra år gammal också. En annan gång kanske.
     Johan känner sig pigg så han och Galgen går vidare till byarna Khumjung och Khunde för att kolla in det ryktbara bageriet och Hillary Hospital. Bageriet, där man bland annat kan köpa riktiga wienerbröd, påstår sig vara världens högst belägna bageri och sjukhuset ståtar med västerländska läkare. Sir Edmund Hillary har varit initiativtagare till många projekt i området för att hjälpa befolkningen, bland annat flera skolor, sjukhus, kliniker och broar, och hans namn är inte bara välkänt bland de boende här som den som tillsammans med sherpan Tenzing Norgay var den förste som besteg Mount Everest 1953, utan lika mycket, om inte mer, för allt han har gett tillbaka till regionen.
     Vi andra återvänder ned till Namche, släcker törsten och strosar omkring bland souvenirförsäljarna utefter gatorna. Vi uppsöker den primitiva telegrafstationen och till min förvåning lyckas jag bli kopplad hem till kära mor för en lugnande rapport. Allt som oftast går vi in på någon av barerna, sänker några Tuborg och känner oss som äkta trekkers. När Johan och Galgen kommer tillbaka har Johan med sig wienerbröd åt hela gänget. Tillsammans med varm choklad smakar det förträffligt, nästan som hemma. Bara mormorshostan saknas.
     Kvällen ägnas åt schack, canasta och ännu en av Tenzis kulinariska uppvisningar. Men jag är fortfarande seg och längtar till sovsäcken så jag tar en Alvedon, en kopp choklad och intar tidigt fosterställning.
     Nästa dag är den första lik. Vackert väder, några utflykter, äta, dricka, vila. På kvällen canasta. Jag börjar känna mig piggare men det blir ändå en tidig kväll. Hälsoläget för gruppen tycks ändå vara gott, ta i trä.

Galgen, Karlsson, Johan, jag och Christer utanför Everest National Park Headquarters i Namche Bazar. Bakgrunden består av Kongde Ri.

forts »»»

     

18-21 oktober

Namche – Dole – Machermo

 

Direkt efter frukosten på morgonen den 18 oktober river vi tälten och packar ihop våra pinaler. Den här gången lastas packningen för första gången på jakar eftersom de är de enda lastdjur som klarar av den tunna luften ovanför Namche Bazar. Oxarna får återvända till Lukla med någon annans packning. Men innan vi lämnar byn måste vi stämpla våra tillstånd i Namches Check Point vilket som vanligt tar en evighet trots att det inte är någon större kö att tala om. Men vadå, vi har ju semester så vad spelar en timme hit eller dit för roll. Vem har bråttom? Ja inte den uniformsförsedde mannen framför oss i alla fall. Visserligen är uniformen en smula dammig och solkig, måhända beroende på att han har sovit i den, men det står ändå en aura av pondus omkring honom. Trots halsduken han har virat flera varv runt huvudet. Jag misstänker att det första ett land gör när det bestämmer sig för att bli civiliserat är att skaffa sig ett rejält förråd av blanketter och stämplar. Kärnvapen ocht konstsimlag och sådant kommer senare. Om stämplarna sedan är tunga, väloljade, kromade stålstämplar med träknoppar av polerat körsbärsträ eller inte spelar mindre roll. Till och med ett finger och en bläckdyna duger bra. Huvudsaken en kö bildas framför en stämpelförsedd människa bakom ett skrivbord någonstans. Det där med konstsim kan få vänta.
     Men jag skall inte kverulera över byråkratin här. Vi har köer så det räcker och blir över hemma i Stockholm också. Trots konstsimlag i de flesta kommuner. Parkvakterna här gör ett bra jobb och är värda all respekt.
     Till slut har vi i alla fall fått våra papper ordentligt stämplade och kan säga adjö och på återseende till Namche Bazar för några veckor. Från och med nu kan vi glömma varma duschar och wienerbröd. Byarna kommer hädanefter att krympa till spridda grupper av enkla hus och husen själva kommer att bli ruckel, eller åtminstone se ut att vara ordentligt nedtryckta i skorna. Det enda som inte lär se nedtryckt ut kommer att vara naturen.

Från leden ovanför Namche. Ama Dablam till höger och Lhotse i fonden. Till vänster bakom den långa Nuptse-kammen sticker toppen på Everest upp.

 
Det är ännu en dag med vackert väder och solen steker. Svetten bryter fram på våra kroppar. Jag tar risken att bränna mig på överkroppen framför obehaget att gå med en plaskvåt t-shirt, något som får de infödda vi möter att stirra vilt. Antagligen bryter jag mot någon helig sedlighetsförordning men så länge inte Galgen säger något så låtsas jag inte om blickarna. Jag har annat att tänka på. Landskapet omkring oss är formidabelt, i synnerhet utsikten mot Ama Dablam och Lhotse i nordost. Dessutom är jag glad att kroppen orkar hänga med som den gör. Bortsett från slängen av huvudvärk de senaste dagarna, vilket ju har varit väntat med tanke på höjden, har kroppen uppfört sig väl hittills. Och huvudvärken har gått över. Stigen ringlar sig vackert längs Imjadalens västsida och långt under oss flyter floden. Fötter och leder känns bra och med de här vyerna framför ansiktet är det en sann njutning att gå.
     Slutet på dagens etapp blir dock en plåga. Efter att först ha gått långsamt uppför i cirka sex-sju kilometer till drygt 3 950 meters höjd bär det plötsligt i väg utför till knappt 3 600 meter strax ovanför byn Phortse. De öppna vidderna byts mot täta bestånd av knotiga barrträd där lavar hänger från grenarna. Det känns litet fuktigt och rått och jag tar på mig min t-shirt igen. Solen spelar bland stammarna och det känns nästan litet trollskogsaktigt. Jag börjar känna mig sliten och orkar inte ta in omgivningen annat än glimtvis när jag stannar och pustar ut. Det är mest skuggor och ljus som fastnar på näthinnan. Någon kilometer längre fram ligger Phortse men vi är inte på väg dit. Här delar sig nämligen stigen och vi lämnar den vackra Imjadalen och viker i stället av åt nordväst uppför dalgången Phortse Drangka. Uppför, uppför, hela tiden uppför. Och jag som trodde jag var i skaplig form. Lungorna skriker. Hallå! Kan vi få litet syre här nere tack! Till slut passerar vi 4 000 meters höjd och når fram till en handfull låga hus. Ytterligare en tusenmetersgräns är passerad och vi har nått fram till byn Dole. Fattas bara att det finns byar som heter Ole och Doff också tänker jag och dråsar ihop i en hög på marken. Bortsett från Johan som har krafter kvar att börja filma och kommentera verkar alla vara helt utmattade. Christer lyckas dock mobilisera tillräckligt med kraft för att ge Johan långfingret vilket på ett bra sätt uttrycker även mina känslor. En bra kille, Christer.
     Karlsson sitter på en sten och hostar. Själv orkar jag inget annat än att svettas och flåsa tungt. Det är tydligt att Johan är den av oss fyra som är i bäst form. Men så är han ju också den minsta och lättaste av oss och har inte så mycket dödkött att släpa på i den allt tunnare luften. Men oavsett det verkar han vara i klart bättre form än vi andra. Ja bortsett från Galgen och Nyema förstås. De spelar i sin egen division. De har hållit igen på takten för att vi andra inte skall hamna på efterkälken de sista timmarna. Och jag misstänker att Galgen vill hålla koll på oss också. Han är ju ändå Sirdar och har huvudansvaret gentemot Ang Kami på Sherpa Alpine. Han och Nyema ser fullständigt oberörda ut och båda tittar litet undrande på mig. Galgen kommer fram.
     – Ok Sir?
     Jag vinkar avvärjande och orkar bara mumla ett matt ok. Efter tio minuter känns det bättre. Vi slår läger och pustar ut. Efter ett tag dyker Tenzi och resten av gruppen upp och det står inte på förrän det vankas Hot Lemon, kex och jakost.
     Den här kvällen hoppar vi dock över canastan.

Det första mötet med jakar. 
     

Dagen efter blir tack och lov lättare. Vi har bara fyra och en halv kilometer till Machermo, vår nästa anhalt, så vi tar det lugnt och fint. Det är Karlsson speciellt tacksam för eftersom han har ådragit sig en elak torrhosta och känner sig svag. Dagen går alltså i ett lugnt tempo och trots att det fortfarande går uppför mest hela tiden känns det faktiskt riktigt bra. Barrträden försvinner bakom oss och vidderna är tillbaka. Det är ännu en strålande sommardag och vore det inte för Karlssons hosta så vore den perfekt. Vi låter timmarna gå och när vi till slut kommer fram till Machermo hör vi genast det universella ljudet av flamsande tjejer. Australienskorna släpper tydligen inte taget heller. Trevligt!
     Machermo ligger på 4 410 meters höjd så följaktligen har vi i stort sett vunnit tusen höjdmeter på två dagar. Eftersom regeln säger att man bör lägga in vilodagar var tusende höjdmeter har vi tänkt stanna här och vila en dag.
     Tyvärr mår inte Karlsson bättre dagen efter så vi beslutar att utnyttja ytterligare en reservdag för acklimatisering och återhämtning. Medan Karlsson tar det lugnt i lägret gör vi övriga några korta avstickare i grannskapet. Johan och Christer, som båda verkar ha spring i benen, försvinner uppför den branta sluttningen i väster till ca 4 900 meter innan det blir för brant att fortsätta högre. Dagen därpå gör jag själv och Nyema en liknande avstickare nordväst uppför kammen till ungefär samma höjd. Vädret är hett och så fort det bär i väg uppför börjar hjärtat slå hårt. Men jag trivs. Nyema tycks dock inte riktigt veta vad som förväntas av honom och erbjuder sig att bära min dagsäck med kamera och vatten. Men jag avböjer. Men han håller sig hela tiden i närheten. Till slut har jag vårt läger långt under mig och beslutar att det får räcka med höjdmeter. Dessutom börjar det bli svårt att komma högre utan risker. Jag slår mig ner, äter några Singoallakex och dricker litet vatten. Tar fram kartan och njuter av utsikten över ett fantastiskt bergsmassiv på andra sidan dalen. Enligt kartan heter berget Taboche och är 6 367 meter högt. Efter en lång stund i splendid isolation pekar Nyema ner mot några prickar som rör sig upp mot oss. Vi tycks ha sällskap att vänta. Efter en stund kan vi uppfatta ljudet av stenskrammel och prat och plötsligt kommer Johan och Christer tillsammans med Galgen och australienskorna upp. Tjejernas glada röster är ett trevligt avbrott mot Nyemas huksittande tystnad. Det där med att beundra utsikt tycks inte vara hans grej.
     Johan har tänkt visa sällskapet sina färdigheter i klippklättring i närheten, så han har tagit ett rep och litet klätterutrustning med sig, men att klättra i grova vandrarkängor på slät och hal klippa fungerar dåligt. Så det hojtas mest och klättras ganska litet. Tjejerna verkar vara mer imponerade av utsikten. Och Nyema av tjejerna. Plötsligt tycks han ha glömt sitt uppdrag och svassar istället omkring dem, lyckligt leende så fort någon skojar med honom. Ett riktigt naturbarn.

Lägret i Machermo under uppbyggnad. 
     

Någon timme senare är jag tillbaka i lägret och kryper in i tältet hos Karlsson. Han känner sig fortfarande matt och hostar men så länge han håller sig stilla och dricker Hot Lemon känns det ändå skapligt säger han.
     – Men jag har ingen huvudvärk eller så, utan det är bara orken som saknas. Så något flängande uppför sluttningarna här omkring pallar jag inte.

     – Bra det. Ta det lugnt du. Drick så mycket du kan och vila bara.

     – Jo men ändå. Man vill ju vara med.

     – Du är med Karlsson. Om jag skulle få välja så är jag ju hellre krasslig nu än när vi kommer till Island Peak. Du är snart på benen skall du se.

     – Och om jag får välja så är jag hellre pigg varje dag.

     Vi ligger där på våra sovsäckar och småpratar medan kvällen smyger på. Jag lider med Karlsson men är övertygad om att det inte är något allvarligt. Han känner sig säkert bättre redan i morgon.

     Hela tiden hörs ett metalliskt hamrande utifrån. Inte direkt högt, men ihärdigt. Ett sånt där ljud man stör sig på efter ett tag. För att man inte vet vad det är. Först lade jag knappt märke till det men nu börjar det gå mig på nerverna.

     – Det kommer från våra grabbar, säger Karlsson. Det är kökspojkarna eller Tenzi som håller på med nåt. Rätt störande.

     "Nåt" visar sig några timmar senare vara en fantastisk efterrätt bestående av en enorm tårtlik sockerkaka täckt av ett tjockt lager maräng och det enerverande metalliska ljudet uppstod när Tenzi vispade marängsmeten ur en kastrull äggvita med hjälp av en gaffel. Själva sockerkakan tycks han ha gjort av äggulor, apelsinjuice, socker, mjöl och gissningsvis jakmjölk. Hur han har gräddat alltsammans är en gåta. Det borde inte gå att göra. Men humlor borde inte kunna flyga heller.

forts »»»

 
     

22-23 oktober

Gokyo

 

Vi lämnar Machermo den 22 oktober och tar oss i sakta mak vidare norrut. Karlsson är fortfarande krasslig och hostar men tycks i alla fall inte ha blivit sämre. Själv säger han att det inte är någon fara på taket och så länge vi bara tar det lugnt så skall han klara marschen till Gokyo utan problem.
     – Jag har bara tappat orken. Och så är det rethostan, men den ger sig väl.

Vi räknar med en lätt och odramatisk etapp till Gokyo som ligger sex-sju kilometer längre upp i dalen och drygt 300 meter högre än Machermo. Det går hela tiden långsamt uppför men kroppen har börjat vänja sig vid den senaste tidens nya villkor så för mig känns det bra. De sista träden lämnade vi bakom oss strax efter Dole för tre dagar sedan och nu blir naturen allt kargare ju längre upp vi kommer. Efter fyra kilometer passerar vi nedre änden av Ngozumpa Glacier, den två mil långa glaciären som börjar vid Cho Oyu, världens sjätte högsta berg på gränsen till Tibet. Det har liksom luktat glaciär en lång stund trots att jag varken ser is eller snö. Men så slår det mig. Leden går ju längs en gammal sidomorän. Nu ser jag det. Det förklarar all sten och de stora ensamma klippblocken på marken.
     Tyvärr smyger det upp några orosmoln vid horisonten. Det första är av bokstavlig art och innebär ett omslag i vädret. Vi har haft fint, soligt väder under hela vandringen så här långt men nu börjar tunga moln dra fram över våra huvuden. Även om vi inte är på väg ända fram till Cho Oyu så har vi räknat med att ha en fantastisk utsikt mot berget och längs hela bergskedjan bort till Everest i öster från Gokyo Ridge på 5 400 meters höjd. Men med de här molnen ovanför huvudet så vete tusan hur det kommer att bli. Det ser inte bra ut.
     Det andra orosmolnet är av bildlig art och heter Thomas Karlsson. Trots två vilodagar känner sig Karlsson fortfarande dålig och vi kan inte gå mer än några hundra meter förrän han är tvungen att stanna och vila. Där ser det definitivt inte bra ut.
     Vi går mycket långsamt och det känns som en evighet innan vi kommer fram till den första av en rad av fem glaciärsjöar - Gokyo Lakes - där vi tar en ordentlig rast. Vi frågar oss oroligt om Thomas har råkat ut för höjdsjuka eller om det är något annat, något virus eller så. Thomas själv slår ifrån sig allt prat om höjdsjuka och menar att problemet sitter mer i bröstet än i huvudet. Vid minsta ansträngning går pulsen upp på max och hjärtat lever rövare. Vi diskuterar fram och tillbaka och beslutar med bekymrade miner att i mycket lugn takt fortsätta fram den sista biten till Gokyo som ligger vid den tredje sjön två kilometer längre fram. Alternativet att vända tillbaka nedför dalen kommer givetvis också på tal men varken Machermo eller Dole känns som speciellt lämpliga ställen att ligga och vara sjuk på. Frågan är också om Karlsson ens skulle orka ta sig tillbaka till Machermo nu när vi har gått två tredjedelar av sträckan till Gokyo. Dessutom menar Galgen att Gokyo är en ganska välutrustad by och att det förmodligen finns radioförbindelse med Namche och Lukla därifrån om läget skulle bli akut. Så även om hela situationen känns väldigt obehaglig är alla överens. Vi fortsätter till Gokyo. Men långsamt, långsamt.
     Eftersom jakgänget med all packning och Tenzi och kökspojkarna för länge sedan har gått förbi oss och förmodligen redan ligger och tar igen sig vid vår nästa lägerplats, springer Johan och Christer i förväg för att se till att tältet är uppsatt och att Karlssons madrass och sovsäck ligger utlagda, men även för att höra efter om det finns någon läkare i byn. Och för att kolla upp det där med radio eller telefon. Under tiden kämpar sig Karlsson fram, steg för steg tillsammans med Galgen och mig. Vid det här laget ser han ut som ett spöke och själv är jag nästan lika blek och kan inte låta bli att måla upp de hemskaste scenarier för mitt inre.
     Precis när jag är färdig att gå upp i limningen av oro kommer Christer och Johan trippande emot oss. Till allas lättnad meddelar de att byn är utrustad med både syrgas och komradio så blir läget akut kan vi ha en helikopter på plats inom en timme. Dessutom har de hittat en äkta amerikansk expeditionsläkare i byn. En läkare med erfarenheter från både Everests nordvägg och Cho Oyu, vad sägs om det! Det låter som ljuv musik för både Karlsson och oss andra. Kanske framförallt för oss andra.
     Till slut är vi framme i Gokyo och vi hinner inte mer än slå oss ner i vårt mässtält med en mugg Hot Lemon i nävarna förrän Frank Coffey, som läkaren heter, kommer inklivandes med stetoskop, termometer, medikamenter och ett lugnt uppträdande. Han konstaterar snabbt att Karlsson lider av hög puls och litet feber men inget ödem (vätska i lungorna) eller något annat alarmerande som skulle kunna tyda på eller leda till höjdsjuka. En samfäld suck av lättnad får nästan tältets väggar att bukta sig. Frank ger Karlsson antibiotika och Diamox för alla eventualiteter och skickar patienten i säng. Han lovar att återkomma om en timme och om inte värdena har börjat gå ner kanske vi ändå borde se till att få ner Karlsson på lägre höjd. Men det är viktigt att han vilar och dricker så mycket vätska han kan.
     – And you can forget about any climbing up here Thomas. This will take some days, säger Frank och tvättar febertermometern i vår dyrbara expeditionswhisky.
     Och si! Efter en timmes ryggläge har Karlssons puls och feber börjat gå ner. Pulsen är till och med nästan nere på anständiga värden så det tycks tack och lov inte vara nödvändigt att sända ned honom till lägre höjd. Åtminstone inte akut. Vila, vätska och antibiotika är vad han behöver, ingen ansträngning. Det innebär att Karlsson vackert får ägna sig åt semester några dagar medan vi övriga ser fram emot att bestiga Gokyo Ridge. Vi tackar Frank för de lugnande beskeden och vågar äntligen börja koppla av lite grann.

Gokyo ser inte mycket ut för världen. Ett antal låga medfarna lodger i sten. En del utspridda tält på terasserna mellan husen. En handfull trekkers. Några jakar. Det är allt. Men vi klagar inte. Vi befinner oss på 4 750 meters höjd och en solig dag skulle antagligen utsikten mot de omgivande bergen vara väl värd promenaden hit.
     Vi går in på en av lodgerna och bland alla toviga skägg, stickade luvor, tröjor och täckjackor upptäcker vi genast tjejerna från Australien i ett hörn, draperade i varsin pläd. Håhåjaja. De makar plats åt oss och vi slår oss ned och fördriver några timmar med kortspel, prat och varm choklad medan lokalen fylls upp av hungriga vandrare och mörkret faller utanför. Vid det här laget börjar vi bli duktigt hungriga och min mage knorrar högljutt.
     Mitt i lokalen ståtar en stor järnkamin som har sett sina bästa dagar och medlemmar ur hushållet börjar nu bära fram korgar med torkad jakskit till kaminen. Strax därpå börjar kaminen fräsande sprida en skön värme mot ryggen. Med värmen följer dessvärre en doft som näsan inte riktigt är van vid. Kreatursskit helt enkelt. Fast ändå med en främmande frän touch. Magen fortsätter att knorra. Så fort kaminen börjar bli tillräckligt het börjar folk dra av sig sina fuktiga kängor, sockor och t-shirts och ställer, lägger, draperar och hänger alltsammans så nära värmen det bara går utan att något fattar eld eller smälter. Härligt, nu luktar det dessutom sur svett och gummi. Tillsammans med jakskiten uppstår en arom som endast en somelier torde finna intressant. Men trots att röken sticker litet i ögonen blir det varmt och skönt i lokalen och vi fryser inte längre i alla fall.
     Tjejerna beställer in något som på långt håll är ganska likt pizza. Jag måste ha stirrat och dreglat som en varg för plötsligt ligger en bit av pizzan i min hand. Nästan litet pinsamt men tjejerna bara skrattar åt min halvhjärtat spelade förlägenhet och menar att de ju har sitt utseende att tänka på, något som inte vi grabbar har, det känner ju alla till. Men där har de allt fel. Precis som om inte vi skulle ha deras utseende att tänka på. Snick snack.
     Strax innan vi beställer större delen av köket räddas vi av Tenzi och Nyema som äntligen gör entre och bullar upp dagens middag direkt på bordet till allas beskådan och intresse. Ställets innehavare verkar inte misstycka heller. Det blir den vanliga proceduren. Högar med tallrikar, skålar, bestick, skedar, burkar, flaskor, kannor, kastruller och kittlar. Kvällen är räddad och tjejerna gör stora ögon.
     Och till sist, givetvis, bara för att trycka till alla vittnen litet extra, kommer Nyema in med en sista kittel varma saltade popcorn. Vi försöker se oberörda ut.

Dagen efter bjuder på disigt och mulet väder. Ingen blå himmel och ingen bra dag för en topptur. Grått, grått överallt. En sådan där dag som försäljare av varm choklad är så förtjusta i. Men det är ändå tillräckligt högt i tak för att vi skall anse det mödan värt att bestiga Gokyo Ridge. Och om det är något man kan räkna med bland höga berg och glaciärer så är det plötsliga väderomslag. Visserligen oftast till det sämre, men ändå. Så vem vet, ett tu tre kanske molnen lättar. Större under har skett.
     Medan vi andra gör oss i ordning efter frukosten tittar Frank förbi och undrar hur det står till med patienten. Karlssons puls är helt normal, lungorna låter bra och febern är så gott som borta. En släng av torrhosta och matthet bara, annars verkar han definitivt på bättringsvägen. Men några ansträngningar avråder ändå Frank bestämt ifrån. Nej, patienten får vackert hålla sig stilla och ta sin antibiotika. Säger Frank och slösar bort ytterligare en skvätt av vår whisky.
     – Du får väl bjuda in flickorna i tältet på ett parti canasta eller nåt, tröstar någon.
     – Eller nåt?
     – Men du borde raka dig först. Och dammsuga tältet.

Vi följer kanten på sjön som ligger mittemot byn. Det är den tredje i raden av de fem Gokyo Lakes i dalgången och är cirka fem-sexhundra meter tvärsöver. När vi kommer runt till sjöns norra ände börjar det bära iväg uppför. Stigningen är inte svår men såklart jobbig ju högre upp vi kommer. Halvvägs passerar vi 5 000 meter och är högre upp än Mont Blanc men det återstår fortfarande 400 meter till toppen. Vi flämtar och knogar på. Det vill säga Johan, Christer och jag flämtar och knogar på. Galgen och Nyema verkar som vanligt fullständigt oberörda och tycks ta det hela som en vanlig söndagspromenad.
     Slutligen ser vi röset och en massa uppspända böneflaggor som fladdrar för vinden. Vi befinner oss strax under 5 400 meter och några hagelkorn yr i luften. Min termometer säger att det endast är några få plusgrader i luften. Sikten är inget vidare men vi är i alla fall glada så klart. Nytt höjdrekord! Varnad av Karlssons tillstånd i lägret 650 meter under oss passar jag på att känna efter hur jag själv mår. Till min förvåning noterar jag att jag verkar tåla höjden utan större problem. Visserligen flåsar jag som en blåsbälg vid minsta ansträngning men det beror till lika delar på den tunna luften som på dålig kondition. Det är samtidigt tröstande att se att både Christer och Johan också flämtar så fort det bär iväg uppåt. Men jag känner inte av någon huvudvärk. Några problem med luftrören har jag inte heller. Faktum är att jag mår riktigt skapligt. Synd på den dåliga sikten bara, men jag står här i alla fall.
     Tyvärr går det inte att traversera vidare på kammen till den allra högsta punkten, Gokyo Peak på 5 483 meter, eftersom ett djupt hak delar kammen mitt itu. Vi undersöker saken men inser det omöjliga i företaget. Vi blir i så fall tvungna att göra en lång omväg utefter bergets norra sida innan vi kan ta oss upp mot haket nedifrån igen. Vi slår det ur hågen i det här vädret. Inget snubblande och fallande här tack. I stället tar vi en liten värmande rackabajsare för att fira toppen vi står på, sänder en tanke till Karlsson långt där nere, mumsar på lite snask och vänder tillbaka nedför berget. Ännu ett delmål på resan avklarat!
     Halvvägs ned möter vi de vanligtvis så glada tjejerna, men den här gången flamsar de inte.

Tillbaka i lägret ägnar vi resten av dagen åt ompackning. Johan, Christer och jag skall tillsammans med Galgen och Nyema gå över det 5 420 meter höga Chula Pass på andra sidan glaciären och vidare genom en annan dalgång till byn Lobuche. Det kommer att ta oss två dagar och vi blir tvungna att bära på tält och mat själva eftersom jakarna inte kommer över passet. Karlsson, Tenzi och de övriga kommer i stället att återvända nedför dalen till Phortse och sedan vidare därifrån nordost längs Imjadalen till Lobuche. Gänget kommer alltså att dela på sig men vad jakarna beträffar är det ju oundvikligt och Karlsson kommer säkert bara att må bra av att komma ner på lägre höjd i två dagar. Och Tenzi har lovat att göda honom efter bästa förmåga.

Strax under toppen på Gokyo Ridge. Från vänster Jodie, Nyema, Jill, Lyn, Christer, Johan, jag och Galgen. Bakom oss långt där nere ligger den tredje av de fem Gokyo Lakes och ovanför mitt huvud kan man skymta den andra sjön och leden vi kom upp för dagen innan. En annan intressant sak gäller den enorma sidomoränen som sträcker sig från vänsterkanten snett uppåt höger. I våra svenska fjäll är ju sidomoräner sällan större än strandade valar medan den här moränen är som en smärre bergskedja. Foto tjejernas guide med Lyns kamera, en bild Lyn skickade som vykort några månader senare.

forts »»»

     

24-26 oktober

Chula Pass - Lobuche

 

 
"Folk upplever generellt en stor glädje vid att se färger. Ögat behöver det lika mycket som det behöver ljus. Vi behöver bara påminna oss den uppfriskande känsla vi upplever om solen en grå dag lyser upp ett enstaka område av scenen framför oss och visar upp dess färger."

Goethe, 1840

Morgonen därpå är det fortfarande mulet och trist väder. Lätta snöflingor i luften och några enstaka plusgrader. Vi packar ihop och beger oss tillbaka nedför dalen. Jakarna ser glada ut i dag, eller rättare sagt, de ser inte fullt så deprimerade ut som vanligt. Till skillnad från våra svenska kossor som mest ser dumma ut, ja litet som Halvan fast fetare om någon förstår hur jag menar, så har jakar en annan blick. Dum är fel ord. De ser bara ut att vara totalt ointresserade och less på allting. Men antagligen känner de väl till något deprimerande som inte vi känner till. Hur dumma människor är till exempel. Hur som helst, idag tycks de ha vaknat på rätt sida. Det beror antagligen på att vädret äntligen är mer i deras smak, men även på att en försvarlig del av packningen den här gången befinner sig på våra ryggar och inte deras.
     När vi kommer ned till den andra sjön efter några kilometer säger Johan, Christer och jag farväl till Karlsson för några dagar. Här skall vi tillsammans med Galgen och Nyema korsa glaciären, ta oss till byn med det lockande namnet Dragnag på andra sidan, vika av norrut och ta oss upp till en punkt strax nedanför Chula Pass där vi ska övernatta. Går allt sedan planenligt tar vi passet morgonen efter och fortsätter ned i dalen på andra sidan. Eftersom passövergången är för brant för jakarna är således expeditionen tvungen att dela upp sig i två delar här. Men det är ju planerat från början så schemat kommer inte att påverkas om Karlsson följer med jakgänget. Möjligtvis med undantag av Karlssons eget schema förstås. Men kombinationen lägre höjd och Tenzis omsorger kommer säkert att göra patienten gott så förhoppningsvis kommer han i stället att vara pigg och vid full vigör igen när de ansluter till oss i Lobuche. Faktum är att hans sjukdom verkar hyggligt vältajmad om man ser krasst på saken, hur tråkigt det än är för allihop.
     Vi tar av från leden och följer en knappt synlig stig genom moränområdet och ut på isen. Is förresten, man ser den knappt under täcket av jord och sten. Men den finns där under. På sina ställen har vädrets makter skulpterat lustiga former och här och där ligger till och med små drivor av kramsnö. Och det är någonting med temperaturen också för plötsligt börjar det bli dimmigt i luften. Eller om det bara är molnen som går extra lågt, jag vet inte. Inte blåser det heller. Men det börjar snöa litet lätt igen och sammantaget är det ganska fint alltsammans. Tyst och stilla.
     Tystnaden är dock högst temporär. Vi hinner inte komma mer än kanske en halv kilometer in på isen, och sitter och pustar ut på varsin sten, när ett ljud får oss att spetsa öronen. Det låter som... kan det verkligen vara... jo det råder inget tvivel. Flams och fnitter. Strax därpå dyker de glada tjejerna upp och ett litet pubertalt snöbollskrig uppstår.
     Efter någon timme har vi tagit oss igenom det tröstlösa månlandskapet och kommer fram till foten av en bergsrygg där några låga trista stenhus ligger. Dragnag. Stället ser faktiskt värre ut än det låter. Det verkar förfallet och helt öde sånär som på en ensam sorgsen figur som inspekterar oss när vi drar förbi. Men det förstås, vem skulle vilja söka sig en framtid i Dragnag när det finns metropoler som Gokyo, Machermo och Dole mindre än en dagsmarsch härifrån? Säkert inte många.
     Här skiljs vi från tjejerna. De vinkar och viker av söderut och skall återvända till Katmandudalen till sina jobb som lärare i en barnskola. De har haft sin walkabout och nu är det back to bussiness. Ja där ser man, och jag som trodde de bara var i Nepal på semester. Men innan de försvinner gör vi upp om att träffas i Katmandu någon gång efter den sjätte november när vi räknar med att ha avslutat vår vandring.
     – Bye guys... take care...
     – Bye babes... beware...
     Vi vänder tjejerna ryggen och börjar den jobbiga stigningen upp mot Chula Pass. Packningen tynger. Kroppen skriker på nåd och hotar med facket om jag inte vänder om och går ned. Men jag knogar på och ber kroppen gå och lägga sig någonstans. Vilket ju är precis vad den hela tiden vill göra. Ibland gillar jag inte min kropp. Slutligen börjar det plana ut och en nästan lodrät vägg av snö och massivt berg träder fram ur molnen framför oss. Galgen pekar ut passövergången högt där uppe och platsen nedanför där vi skall övernatta. Tydligen går leden uppför den där väggen. Ser jobbigt ut. Vi går den sista biten fram och hittar några få kvadratmeter någorlunda plan mark där vi sätter upp våra tält i vätan. Bättre tältplatser har man ju haft. Men vi befinner oss 500 meter ovanför Dragnag på 5 200 meters höjd och än så länge håller vi vårt schema.
     Galgen och Nyema som skall få äran att sova i mitt Hillebergtält börjar genast jobba med det dyngsura fotogenköket i ena tältabsiden medan vi övriga tar fram grovt lantbröd, kräftost och några påsar soppor och frystorkad friluftsmat från Sverige. Tack och lov finns det i alla fall rent vatten i närheten. Jag är orolig flera gånger att Nyema skall sätta eld på hela tältet men efter mycket fräsande, rykande och fladdrande lågor från köket har vi i alla fall till slut varm mat i kåsorna. Christer, Johan och jag njuter av den svenska smaken, ett välkommet avbrott till de nepalesiska rätterna. Galgen smackar uppskattande över blomkålssoppan och tar artigt några mackor. Stackars Nyema däremot ser ut att när som helst brista i gråt. Ingenting faller honom tydligen på läppen. Han tvingar i sig en macka utan pålägg, några munnar soppa under anklagande blickar och vilda grimaser och dricker sedan bara choklad, stackarn. Han känner tydligen inte till begreppet frystorkad friluftsmat och pulversoppor, ja lättviktsmat helt enkelt, utan tittar hela tiden medlidsamt på oss, antagligen i tron att vi svenskar alltid lever på sådan här föda. Att försöka förklara för honom sådana saker som Hasselbackspotatis med lammstek och rönnbärsgelé, köttbullar med lingonsylt, raggmunk med fläsk - för att inte snacka om rabarberpaj med vaniljsås - känns rätt meningslöst. Så i Nyema har vi en kille som aldrig lär sätta sin fot i Sverige.
     Medan snön fortsätter att falla kryper vi in i sovsäckarna och avvaktar morgondagen. Nyema tycks förutom rudimentära smaklökar även ha en mycket strikt och grundmurad uppfattning om rangordning. Han envisas nämligen med att vilja sova ute i absiden. Trots att jag försöker övertyga honom om att det är varmare och torrare inne i innertältet vägrar han styvnackat att sätta sin fot där. Galgen verkar däremot inte bry sig utan gör det bekvämt för sig på det generösa utrymmet.
     – This very nice tent.
     – Thank you Gyalgen. You comfortable?
     – Oh yes, no problem.
     Mörkret faller och från absiden hörs ljudet av någon som försöker hitta en bekväm ställning bland fotogendunkar, kastruller och brännare. Johan och Christer mumlar i tältet intill medan snön lägger sig blöt över alltsammans. Slutligen blir det svart.

Nästa morgon är vit. Eller smutsvit snarare. Sjaskig. Det är den 25 oktober och vädret är oförändrat. Låga gråa moln, nollgradigt och snöflingor i luften. Inte mycket till sikt utan bergsidan framför oss reser sig mer som en skugga. Allt som inte är blött är rått och otrevligt. Vi stampar med fötterna och huttrar medan vi intar en spartansk frukost bestående av soppa, choklad och mackor. Temperaturen är väl inte det värsta, den ligger ju bara runt noll, och inte blåser det heller. Nej det är fukten, brist på sikt och den här färglösheten som frestar på. Litet sol skulle verkligen sitta fint. Men vi får gilla läget. När soppan är slut och Nyema har druckit upp all choklad biter vi ihop och river de sura tälten.
     Stigningen till Chula Pass är brant. Och hal också i det väder som råder. De vickiga stenarna är täckta av förrädisk blötsnö så det gäller att se sig för och ge akt på varandras steg. Som tur är ligger själva passet bara drygt 200 meter ovanför oss så det dröjer inte alltför länge innan vi flämtande befinner oss på krönet.
     Uppe i själva passet råder ett vitt töcken blandat med mörka skuggor av naket berg. Det är väl det lätta snöfallet som gör det, det och dimman antar jag, men akustiken här uppe påminner i alla fall om den i en garderob full med gammal lump. Det är liksom som om den fuktiga luften absorberar bort alla ljud. Ungefär men ändå inte riktigt som om det har slagit lock för öronen. Men jag vet inte, det kanske bara beror på att man för det mesta har tjocka mössor nerdragna över öronen på sådana här platser. Antagligen. Allt är stilla här uppe i alla fall, och våra ord, i den mån de förekommer, låter dämpade.
     Medan vi pustar ut och försöker smälta upplevelsen dyker plötsligt en grupp tungt lastade nepalesiska män och kvinnor spöklikt upp från andra hållet. Inga bärriktiga ryggsäckar på deras ryggar inte, nej de bär sin packning i stora kontar med band runt pannan. Vi mumlar namaste när vi passerar varandra och det är fascinerande att se hur de oberört kliver på de glashala stenarna och försvinner under oss, några av dem i vanliga lågskor, andra i gymnastikskor från anno dazumal. I deras släptåg kommer några västerländska vandrare, moderiktigt klädda i kängor och GoreTexjackor i grälla färger, försiktigt, försiktigt, tysta och med bleka ansikten. Men jag antar att våra egna ansikten ser likadana ut.
     Vi fortsätter längs högra kanten på en glaciär på andra sidan och efter några hundra meter börjar det luta rejält utför. En solig dag med klar luft måste Chula Pass vara en fantastisk plats med sin utsikt ner över två dalar och med alla bergen runtomkring. Men inte idag. Den dåliga sikten tillsammans med snöfallet som nu tilltar suddar ut konturerna och gör det svårt att orientera sig. Resultatet blir flera ljudliga vurpor innan vi slutligen är nere på fast mark i nästa dal. Två och en halv kilometer senare stapplar vi blöta och trötta in i Dzonglha. Det känns fel att använda ordet by här eftersom stället bara består av tre hus, till och med håla känns för generöst. Dzonglha är en plats bara, men en utsatt plats på kartan i alla fall, och en plats där man kan gå inomhus och sitta på träbänkar längs stora bord och beställa något varmt till en frusen kropp. Och det är inte det sämsta. Vi stjälper av oss packningen, går in och äter lunch. Nyema äter för två.
    Efter en timme fortsätter vi så den sista dryga halvmilen till Lobuche där vi slutligen reser tälten i vätan och pustar ut. Men vi ligger en dag före Karlsson och jakgänget i alla fall och känner oss nöjda. Kvällsmålet intar vi på närmaste lodge. Efter de senaste dagarna känner jag mig rätt sliten så det blir en tidig kväll för min del. Ute fortsätter snön att falla. Blött, blött, blött. Och Christer har börjat hosta.

Nyema tyckte att lodgen i Dzonglha var rena himmelriket efter en natt i min tältabsid. Men framförallt var det den här innehavarinnans kokkonst han uppskattade.
     

Nästa morgon är den föregående lik. Allt är grått och trist. Omgivningarna är täckta av några centimeter snö som succesivt förvandlas till en klafsig sörja. Jag känner mig stel och det knakar och värker i lederna. Inte ens efter en varm frukost vill livsandarna vakna, så jag fyller vattenflaskan och återgår till sovsäcken. Ja, Lobuche är inte direkt ett ställe där man "går ner på stritan och gör stan" om man säger. Och Galgen och Nyema bor ju på varsin brits inne på lodgen så jag har tältet helt för mig själv. Eftersom det inte finns så mycket praktiska göromål att ägna sig åt, persedelvård eller kängvård och sådant, ja till och med kroppsvården inskränker sig till tandborstning och ett förstrött rivande i skäggstubben, så finns det gott om tid att ligga och stirra i tälttaket och låta tankarna komma och gå bäst de vill.
     Plötsligt får ett mystiskt ljud mig att lystra till. Det låter som ett hasande klafsande och sugande smackande om vartannat. Ett riktigt blött ljud. Ena stunden låter det helt nära, strax därpå avlägsnar det sig åt höger bara för att några minuter senare återkomma från vänster. Innan det driver mig till vansinne är jag tvungen att se efter vad det är. Jag tvingar min ömma kropp till tältöppningen, drar upp dragkedjan och sticker ut huvudet. Och tänker att jaha, var det inget konstigare än så. På – och under rådande omständigheter delvis i – underlaget ägnar sig en person med japanskt utseende nämligen åt skidåkning. Eller försöker åtminstone. På riktiga längdskidor. Med stavar och skidglasögon och allt. Visserligen påminner skidglasögonen mer om ett cyklop men just här och just nu är ett cyklop inte så fel. Men det ser inte riktigt klokt ut. Milt sagt. Några alpkajor på ett av hustaken burrar ihop sig och tänker antagligen detsamma som jag. Jag drar ned dragkedjan och försvinner muttrande ned i sovsäcken igen.
     Timmarna går och det blir eftermiddag. Då och då klafsar skidåkaren omkring utanför tältet. Christer börjar också avge ljud. Hans torrhosta låter inte vackert och hörs över hela Lobuche. Men trots hostan bestämmer sig han och Johan för att gå ned utefter leden för att möta Karlsson och jakgänget. De borde ju dyka upp någon gång idag framåt eftermiddagen enligt schemat och vi är spända på att se hur Karlsson mår efter några dagar på lite lägre höjd. Ja det är inte utan att jag börjar sakna min kompis. Men själv passar jag på att låta kroppen vila. Bredvid mig i tältet har jag bullat upp med ett kexpaket från lodgen och en fylld vattenflaska. Kroppen känner inte riktigt för att tjoa och tjimma idag så jag fortsätter med mitt taktittande. Karlsson vet nog att ta reda på sig.
     Bäst som jag ligger där och funderar fram och tillbaka inser jag plötsligt att vi redan efter två dagar också saknar Tenzi och hans luncher och middagar. Vi har kommit bra överens med alla i gänget, även om Nyema och Tenzi snabbt har blivit våra favoriter. Nyema för hans hundlika sätt att alltid vilja vara oss till lags. Man behöver bara kasta en glad blick på honom så skiner han upp och viftar på svansen som han inte har. På senare tid har vi faktiskt börjat kalla honom byrackan. I all välmening givetvis. Rent överlycklig blir han om han får låna någon av våra små MagLites, ficklamporna av pennmodell som vi har modifierat med resårband så att de kan bäras fastspända på huvudet. Små tekniska prylar som blinkar och låter tycks imponera kolossalt på honom. På kvällarna stryker Nyema ofta omkring i omgivningarna med en tänd lampa på huvudet och ser viktig ut. Som tur är finns det gott om extra batterier.
     Tenzi däremot är mindre hundlik och mera mänsklig. Men alltid lika glad och trevlig. Han verkar också uppriktigt glad över vår uppskattning över den goda maten. Om inte förr så tror jag han förstod det efter tårtan i Machermo. Med Tenzi och de glada kökspojkarna i lägret mår man litet bättre helt enkelt.
     Välbekanta ljud utanför tältet får mig plötsligt att återvända till verkligheten. Jag drar på mig kängorna och kliver ut. Och omringas av våra jakar. Kökspojkarna kånkar precis in köksutrustningen i ett av uthusen bredvid. Tenzi dyker leende och vinkande upp ur en av lodgerna tillsammans med Galgen. En bit bort står Karlsson och pratar glatt med Johan och Christer. Han gör v-tecknet med båda händerna så uppenbarligen är humöret på topp igen. Men det som verkligen får mig att tina upp är åsynen av blå himmel. Molnen håller på att spricka upp och de omgivande bergen framträder allt tydligare. Det råder inget tvivel om att ett omslag till det bättre är på gång. Jag känner genast hur livsandarna vaknar.
     Johan och Christer berättar med inlevelse hur de har gått ett par kilometer genom det våta landskapet, utan annat sällskap än moln och snöfall, tills de helt plötsligt går rätt på en stor kulle med bönestenar. Och träkors vilket ser märkligt ut. När de böjer sig vid en sten ser de vad det är. Gravstenar. Det är en begravningsplats. Sikten är nästan lika med noll och stenarna runt omkring dem framträder som spöklika figurer ur dimman. Då, som genom ett trollslag, lättar och försvinner dimman. Solen bryter igenom och den blå himlen öppnar sig i ett hål ovanför dem. Från ett färglöst grått till ljus och färg på några sekunder. Och på stigen framför dem kommer Karlsson och Tenzi gående emot dem. Grabbarna drabbas nästan av en religiös upplevelse av att mötas där på kullen bland alla resta minnesstenar i samma ögonblick som vädret slår om. Vi ler åt historien. Och vi är glada att vara tillsammans igen. Karlsson har blivit av med torrhostan och känner sig nästan helt återställd så vi ser fram emot morgondagens korta etapp upp till Gorak Shep och att få bestiga Kala Pattar mittemot Everest och Nuptse.
     Men medan Karlsson ler förväntansfullt ser Johan och Christer fortfarande tagna ut efter upplevelsen på gravkullen.

Vår vattentäkt i Lobuche. Inte direkt en bild man skulle vilja se i någon av Fritidsresors kataloger.

forts »»»

     

Gorak Shep, kråkhyddan, gör verkligen skäl för namnet.

 

27 oktober

Gorak Shep, Kala Pattar

 

Nästa morgon är vädret visserligen bättre än på flera dagar men det är fortfarande molnigt så gårdagens uppklarnande tycks inte ha varit allvarligt menat. Allt i lägret är rått så vi intar frukosten inne på lodgen i dag. Någon måtta på självspäkningen får det ju ändå vara. Efteråt packar vi ihop och ger oss av på de fem lätta kilometerna upp till Kråkhyddan, Gorak Shep. Men mulet eller inte, det känns ändå kul att hela gänget är samlat igen och Karlsson som vill visa vilken pigg och rask yngling han har blivit drar hårt i täten. Christer däremot plågas hårt av sin hosta och ser matt ut.
     Vartefter vi lägger kilometerna bakom oss anar vi de stora bergen allt tydligare. Vi går nu i samma fotspår som de klassiska expeditionerna till Everest via sydsidan gjorde. Före 1950 hade ju alla utlänningar till området tvingats marschera till fots via Indien och genom Tibet för att komma till berget från norr, ett företag som tog sin modiga månad, men efter att Nepal öppnade sina gränser för västerlänningar fann de en framkomlig led här längs Khumbudalen fram till det som kom att bli Everest Basecamp och vidare uppför Khumbuglaciärens isfall. Klassisk mark alltså, och en speciell känsla infinner sig. Rakt framför oss i norr ligger Pumori, 7 165 meter, som tillsammans med Nuptse, 7 861 meter i öster ramar in flera fina toppar på över 6 500 meter. Ibland när skyarna skingras för ett ögonblick är jag inte säker på om det bara är ett annat moln där bakom eller en snötäckt bergsida. Slutligen kommer vi fram till några låga stenhus i en liten svacka. Gorak Shep ser inte mycket ut för världen, men döper man ett ställe till Kråkhyddan skall man kanske inte förvänta sig något Grand Hotel på platsen heller. Här finns bara en enkel lodge och en liten långsträckt glaciärsjö ett par hundra meter längre bort. Vi är framme och närmare Everest än så här har vi inte planerat att gå.
     Höjden är strax under 5 200 meter och vi sätter oss tungt på några bänkar utanför den primitiva lodgen och beställer Hot Lemon. Molnen kommer och går men allt som oftast tittar topparna fram omkring oss. Men Everest själv vill inte visa sig. Men vi vet att berget finns där. Vi vet också att vi står inför en av resans höjdpunkter. Efter Island Peak är det nämligen Kala Pattar som vi har talat mest om under våra planeringsträffar inför resan, och efter att ha studerat kartor och bilder från platsen känns omgivningarna nu välbekanta.
     Någon undrar kanske varför vi stannar här när vi ändå är så nära Everest Basecamp? Varför går vi inte ända fram? Men för vår del är saken ganska självklar. Vill man se baslägret skall man gå till baslägret. Vill man se en stor öppen yta på en glaciär med åratals spår av tidigare expeditioner sida vid sida med tält från årets äventyrare skall man visst gå dit. Har man tur med vädret är det säkert värt promenaden. Absolut. Men ett tältläger är ändå ett tältläger även om just det här är litet mer speciellt än de flesta andra. Och föralldel, man kanske har turen att få se någon världskänd alpinist på plats. Vill man däremot se Everest, berget alltså, skall man inte tro att den bästa platsen att se det från är baslägret. Nej, den bästa vyn över Guds Moder får man från en lämplig utsiktsplats på lämpligt avstånd. Och naturen har varit nådig nog att placera en sådan plats just här, endast en kilometer norr om Gorak Shep. Nämligen Kala Pattar.

Den rödbruna sockertoppen Kala Pattar ser inte mycket ut för världen, men från dess topp ser man å andra sidan mycket av världen. Pumoris 7.165 meter reser sig ståtligt till vänster, därefter följer Lingtren, 6.749 m., Khumbutse, 6.665 m., Changtse, 7.583 m., och foten av Everest West Ridge. Alla bergen är gränsberg utom Changtse som ligger i Kina. Bilden är ett fotomontage vilket tyvärr trycker ihop perspektivet en del.
     

Utsikten söderut längs Khumbu Glazier. 
     

Det är fortfarande tidigt på dagen så medan vi sitter där vid husväggen och pustar ut och betraktar Kala Pattar framför oss slår det oss plötsligt. Varför bestiger vi inte berget nu direkt? Ja varför inte? Så jobbig ser den ju inte ut att vara och det är fortfarande tidigt på eftermiddagen. Bara litet mer att dricka och en näve kex först. Visserligen är vädret inte perfekt, och chansen att se toppen på Everest är inte så stor, men vadå, en plötslig lucka kan ju uppstå om en timme. Och dessutom, om vi sitter här och väntar på ett gynsammare tillfälle och vädret sedan slår om - till det sämre! - så vad har vi då vunnit? Å andra sidan, om vi bestiger den nu och det sedan råkar bli kanonväder, säg i morgon bitti eller åtminstone medan vi fortfarande är kvar här i Gorak Shep, så kan åtminstone jag tänka mig att gå upp en gång till. Surare äpplen än att bestiga Kala Pattar två gånger har man ju bitit i.
     Johan, Karlsson och jag gör oss färdiga medan Christer tyvärr beslutar att stanna kvar. Hans hosta låter inget vidare och till råga på allt har han fått en rejäl huvudvärk under dagen. Kanske senare eller i morgon bitti om värken släpper, men just nu känner han bara för Hot Lemon, några Alvedon och ryggläge. Det är tråkigt att höra men Christer verkar ta det med fattning.
     Vi andra packar ned våra vattenflaskor, litet godis, kameror och expeditionswhiskyn - Johan har dessutom en liten plunta trestjärnig konjak! - och ger oss av med oroliga blickar mot himlen. Galgen följer givetvis med som vägvisare. Och Nyema såklart.
     Johan rusar åstad med Galgen och Nyema i släptåg och det dröjer inte länge förrän Karlsson och jag går och flåsar för oss själva uppför den sugande sluttningen mot toppen. Topp och topp förresten, Kala Pattar består i själva verket av tre toppar där den översta enligt kartan ligger på 5 545 meter. Men den bästa utsiktsplatsen ligger faktiskt betydligt högre upp än så vilket Karlsson och jag allt eftersom börjar inse. Efter att ha stannat några gånger och vilat och njutit av den allt häftigare utsikten passerar vi till höger om den tredje toppen och ser att leden fortsätter på andra sidan mot en smal kam som förbinder Kala Pattar med Pumori. En bra bit upp på kammen syns Johans röda jacka på en klipphäll med Galgen strax nedanför. Dit upp alltså.
     Vi tar sikte på kammen och knogar på, högre och högre. Pauserna kommer tätare nu men bakom allt flämtande känns det ändå bra. Grabbarna ovanför oss studerar intresserat våra vedermödor och till slut är vi uppe.
     – Välkomna upp grabbar men se upp så ni inte drattar ner. Det är fritt fram här bakom.
     – Tack Johan. Kul att se dig här också.
     – Vad säger GPS:en Johan, frågar Karlsson.
     – 5 730 meter. Noll grader Celcius.
     För övrigt blir det inte mycket sagt. Att få slå sig ner och se sig omkring här uppe känns overkligt. Kanske inte så mycket efter själva bestigningen som efter all planering dessförinnan. Men mest beror det på utsikten förstås. Inte nog med att den är storslagen, något annat är ju inte att vänta sig, nej, efter de senaste dagarnas snöfall och de låga molnen känns det som om vi befinner oss mitt i ett svartvitt fotografi. Vitt, svart, grått. Men vilket fotografi. Ett fotografi som man skulle vilja ha som fototapet på en vägg. Att sätta ut utropstecken känns fullständigt meningslöst, men jag gör det ändå. !
     Så fort andhämtningen lugnat ner sig börjar jag ta in panoramat från vänster till höger. Bakom mig domineras synfältet av Pumoris hisnande branter mot toppen en och en halv kilometer ovanför oss. Vid foten av berget långt där nere vid en liten frusen glaciärsjö syns några tält och jag låter genast blicken söka av väggen efter klättrare. Men allt är stilla. Inte konstigt i det här vädret förresten. Alpinister, de allra flesta i alla fall, är kloka och kalkylerande människor. Snett bakom Pumori ligger Changtse, 7 583 meter i folkrepubliken Kina. På andra sidan Khumbuglaciären nedanför oss reser sig Everest West Ridge. Till höger därom kan vi skymta Västdalen och isfallet ovanför Everest Basecamp. Everest själv vill tyvärr inte visa sitt ansikte för oss. Därefter reser sig Nuptse 7 861 meter till synes rakt upp. Rakt fram i söder öppnar sig sedan dalen mot Mehra, 5 817 meter, Ama Dablam, 6 828 meter och mot Taboche, 6 367 meter. Västerut, på min högra sida, reser sig flera namnlösa toppar på mellan sex och sjutusen meter. Alldeles intill min högra sida, fast drygt 400 meter under mig glöder två opalfärgade sjöar. Skönt tänker jag, då är det inget fel på färgseendet trots allt. Alla avstånd räknas i kilometer och mil och det är nästan vindstilla. Och eftersom man ser och känner bättre med munnen stängd säger vi inte mycket förutom enstaka lågmälda kommentarer. Något måste ju sägas. Då och då hörs ljudet av en fallande slutare. Det är allt.
     Men tillbaka till verkligheten. Efter några minuter ensamma med våra egna funderingar är det dags för den obligatoriska toppritualen. De dyrbara whiskydropparna och Johans trestjärniga konjak trollas vördnadsfullt fram tillsammans med några svenska Singoallakex. Syltkex och whisky kanske inte låter som någon bra kombination men vid sådana här tillfällen är det oslagbart. Något sött och något starkt. Vi skålar högtidligt och ler mot varandra inför Galgens och Nyemas undrande blickar. Nej någon svensk alkohol vill de inte smaka, i synnerhet inte Nyema som fortfarande har svensk föda i färskt minne.
     Spriten sprider sin värme i bröstet och jag kan inte komma på någon plats där jag hellre vill vara. Inte just nu i alla fall. Och Karlsson är här också, tusan så kul. Ja, Kala Pattar är verkligen värd ansträngningen.

Utsikten söderut från Kala Pattar den 27 oktober. Till Ama Dablam i bildens vänsterkant är det nästan två mil. Känslan att sitta där i stillheten rekommenderas. 
     

Dessvärre driver det in en del moln där vi sitter, ja inte bara där förresten, till och med långt under oss drar stora sjok av slöjor fram och skymmer marken. Och det börjar fläkta också. Efter någon timme står det rätt klart att något blått hål över Everest knappast är att vänta, snarare en hagelskur. Vi känner oss litet frusna och bestämmer oss för att återvända ned till tälten.
     Vi tar oss fort nedför branterna, och eftersom det alltid frestar på ben och leder mer att bära en kropp nedför än uppför är jag litet orolig för mina knän. De började bråka när Karlsson och jag var i Nepal förra gången -91 och jag vill inte råka ut för det en gång till. Uppför gick det bra den gången men nedför, aj aj aj. Till slut kändes det som om senorna i knäna skulle gå av. Till och med månader efteråt kunde jag knappt ta mig nedför en vanlig trappa hemma i Stockholm utan att grimasera och hålla mig i ledstången. Det var framförallt höger knä som kastade in handduken då och det vore katastrof om jag skulle börja få samma känningar nu igen. I synnerhet nu när vi har Island Peak kvar. Jag försöker ta det lugnt, gå mjukt och tänka på var och hur jag placerar fötterna. Till min lättnad kan jag notera att benen fortfarande uppför sig som jag vill, men mot slutet bränner fotsulorna i kängorna. Hoppas Tenzi inte ligger på latsidan i Gorak Shep heller. Att ligga på latsidan är däremot något jag själv skall ta itu med resten av dygnet. Men först middag alltså. Gärna något överdådigt.
     Till slut är vi tillbaka vid tälten. Christer känner sig bättre och huvudvärken har lagt sig. Men hostan låter fortfarande inget vidare. Och med tanke på vad som fortfarande ligger framför oss var det säkert ett klokt beslut av honom att avstå Kala Pattar idag. Men är luften klar och alla topparna framme i morgon bitti så kanske. Men just nu är Island Peak viktigare. Och hälsan förstås. Vi försöker beskriva turen och vyerna för Christer men det är självklart endast ett blekt surrogat för verkligheten där uppe. Utsikten finns åtminstone dokumenterad på celluloid.

Morgonen efter bjuder på fortsatt omväxlande väder men helt igenmulet är det inte. Det blåser litet lätt och molnen drar fram och sveper in topparna runt omkring oss men däremellan syns blå gluggar så uppenbart finns det hopp om fint väder. Men Christer avstår från att bestiga Kala Pattar och i och med det beslutar vi att genast bryta lägret och ge oss iväg nedför dalen. Nu är fokus ställt på Island Peak.
     Vi säger farväl till Gorak Shep och ger oss av i samlad tropp. Det är den 28 oktober och dagens etapp skall bli ganska lång - åtminstone tretton kilometer räknar vi med, kanske till och med femton - ned till Dingboche vid mynningen till Chukhungdalen. Men eftersom Dingboche ligger mer än 800 meter lägre än Gorak Shep räknar vi ändå med en ganska behaglig tur.
     Det märks att vi har acklimatiserat oss ordentligt sedan vi klev ur helikoptern i Lukla den 16:e. Trots att vi nu befinner oss 2 400 meter ovanför Lukla har jag inga problem med tempot längre. Hjärtat hamrar visserligen på men inte värre än att jag orkar hålla Galgens takt utan problem. Men det handlar förstås inte bara om acklimatisering till höjd, utan kondisen har ju vässats en hel del också, och byxorna sitter betydligt ledigare runt midjan. Det känns faktiskt riktigt bra alltsammans.
     Efter bara någon timme passerar vi Lobuche igen. Det har torkat upp och den värsta snösörjan har försvunnit sedan sist. Skidåkaren likaså. Vi går snabbt förbi och strax efteråt passerar vi kullen där Johan och Christer mötte Karlsson och Tenzi två dagar tidigare. Vi tar en paus och går omkring bland minnesstenarna och läser namnen på både nepaleser och utlänningar som har förolyckats under årens lopp. Här överfalls stackars Galgen av starka känslor och går undan med tårar i ögonen. Om det är en vän eller nära anhörig som är anledningen till sorgen säger han inte och vi känner oss för besvärade för att fråga om saken. Galgens reaktion lägger litet sordin på stämningen och vi fortsätter tysta genom det karga landskapet.
     Efter ytterligare några kilometer börjar leden diagonala över Khumbudalen och när vi når fram till den lilla byn Dugla passar vi på att ta en längre rast och äta lunch. Det börjar succesivt märkas att vi kommer ner på lägre höjd nu. Det känns litet varmare och man får lätta på klädseln. Men landskapet förändras också. Det är inte lika kargt längre. Tuvor av strävt gräs slår sig samman och bildar små öar i allt det gråa och plötsligt övergår alltsammans i rena hedlandskapet. Dova nyanser av brunt, rött, grönt, gult. Färg är tillbaka!

Under de sista kilometerna bryter solen igenom molnen på allvar och humöret skjuter i höjden. Leden går nu längs Khumbudalens östra flank och när vi passerar ett par hundra meter ovanför byn Periche upptäcker vi något mystiskt. Den gröna, böljande sluttningen vrider liksom upp sig och blir alldeles plan, som en hylla ungefär, och stor som flera fotbollsplaner. Nåja, kanske inte alldeles plan, men nästan i alla fall. Med de här omgivningarna förefaller den i alla fall plan. Och längs med hela planen ligger en rad med småsten, ingen sten större än en knytnäve, nästan helt rak, från ena änden till den andra. Nej två rader förresten. En bit bort, inte mer än 10-15 meter och knappt synlig, går en annan rad parallellt med den första. Det tar en stund innan vi upptäcker raderna av sten på marken men när vi gör det börjar vi se oss omkring. Inte nog med att de här stenarna verkar omsorgsfullt utlagda av människor, mellan raderna tycks marken dessutom vara tillplattad, utjämnad, ja till och med krattad! Ytterst märkligt och vi börjar genast prata om Nasca-platån i Peru. Men sedan kommer vi på det.
     – En landningsbana grabbar! Det är en landningsbana! Periche här nedanför har ju ett sjukhus, eller en läkarstation åtminstone, det finns ju utsatt på kartan till och med, och såklart de måste ha en landningsbana för transporter!
     Ja, mer mystiskt än så är det inte. Inga mystiska, uråldriga linjer som bara kan ses från luften. Inget Erich von Däniken här inte. Nej, en landningsbana bara. Visserligen en ganska tilltufsad sådan, men en landningsbana likväl. Johan får ett litet frispel och springer i full karriär med utbredda armar mellan raderna av sten, vinglande från sida till sida som en skadskjuten kråka och kraschar rakt in i Christer.
     Strax därpå kommer vi fram till en åsliknande rygg på vars topp ett chorten, ett buddistiskt stenmonument, ståtar tillsammans med några böneflaggor. Här delar sig Khumbudalen. Huvudfåran fortsätter till höger ner mot Namche Bazar. Det är Imjadalen. Till vänster öppnar sig Chukhungdalen och nedanför oss, på dalens tröskel, breder Dingboche ut sig. Byn är till och med större än Namche Bazar och ungefär en kilometer lång. Visserligen är den inte på långa vägar lika pittoresk som Namche, och har inte lika många butiker och restauranger. Husen här verkar vara betydligt äldre och av enklare modell även om nya hus uppförs på flera ställen. I jämförelse med standarden på de byar vi har passerat de senaste tio dagarna framstår Dingboche i alla fall som rena storstaden. Kreatur och bybor sprider både ljud och dofter och redan här, ett par hundra meter ovanför byn, kan vi känna något som med litet god vilja kan kallas puls. Nåja, kanske inte puls direkt, men byn tycks ha ett liv i alla fall. På stigen kommer ett par små söta snorhyvlar sättande för att hälsa och se om besökarna är av den generösa sorten.
     Och allra längst upp i Chukhungdalen, en dryg mil bort fågelvägen, i fonden, står en vit pyramid under en blå himmel. Island Peak, vårt berg. Ja jäklar i det.

Mottagningskommittén i Dingboche bestod av de här tre gentlemännen.

forts »»»

     

28–30 oktober

Chukhungdalen

 

Vi går ner den sista biten mot Dingboche och kommer nästan direkt fram till ett stort nybygge. Huset är ännu inte helt färdigt men här gör vi halt. Huset visar sig vara en lodge som drivs av Galgens bror och svägerska. Brorsan är, precis som Galgen själv, ute och tjänar ihop till brödfödan men svägerskan plus två små glada kryllfoster är på plats. Åsynen av de små brorsbarnen får de tunga mungiporna som Galgen burit med sig från gravkullen nedanför Lobuche att inta tio-i-två-läge och allt är frid och fröjd igen. Även vi andra smittas av familjelyckan och humöret är på topp.
     Vid sidan av huset finns en smal terass och där sätter vi upp tälten och gör oss hemmastadda. Med utsikt över byn och allting. Perfekt. Eftersom vädret äntligen är soligt och varmt passar vi på att vädra ur både tält och sovsäckar medan vi pustar ut. Ur en trädgårdsslang intill rinner det vatten och eftersom det ser hyfsat rent ut tar jag tillfället i akt och vaskar av mig resdammet och ägnar sedan en timme åt sko- och fotvård. Litet senare på eftermiddagen tar Karlsson och jag en sväng genom byn för att försöka fylla på förrådet av expeditionswhisky. Tyvärr är det enda i spritväg vi hittar "Kukri Rum", en inhemsk rom vars målgrupp vi misstänker endast består av självplågare och bärsärkar. Men eftersom vi råkar tillhöra åtminstone en av kategorierna köper vi en liten flaska. Som decinfektionsmedel och tillsats i kvällstet duger det i alla fall. De få droppar whisky vi har kvar får vi spara till toppen på Island Peak. Vi traskar tillbaka till tälten, köper en öl i lodgen och slänger oss på liggunderlagen. På sluttningen i närheten bräker några getter, på avstånd hörs en tupp och på hustaken sitter en flock alpkajor och blänger. Och rakt i söder, på andra sidan byn, reser sig Ama Dablam. Där har vi ett berg som heter duga. Ja, här och nu känns det faktiskt litet som semester.

Vy sydväst från Dengboche på kvällen den 28 oktober. Nedanför byn fungerar den höga daltröskeln som ett effektivt skydd mot den kalla, råa luften som strömmar ner genom Imjadalen, skapad av Khumbuglaciären en dryg mil längre upp i högerkant. Men här i den nedre delen av Chukhungdalen är det förhållandevis torrt. 
     

Dagen därpå tar vi en rejäl sovmorgon. Det märks tydligt hur mycket bättre och tyngre - och högljuddare vissa av oss! - man sover på litet lägre höjd. Inte för att det har varit något större problem vare sig uppe i Gokyo eller i Gorak Shep men med facit i hand är det ändå en stor skillnad. Kroppen mår antagligen bara bra av att få komma ner och sova ut ordentligt så här då och då. Christer ser i alla fall betydligt piggare ut idag, även om han fortfarande hostar. Bara att kunna fläka ut sig på liggunderlaget mot en terassmur i solen i endast t-shirt och tunna uppkavlade byxor och lyssna till fåglars kraxande är underbart efter 10 dagar med nollgradig väderlek. Och tiden har satt sina spår på händer och ansikten. Huden börjar bli mörk och lätt läderartad på alla exponerade ytor och trots att luften här i Dingboche bara håller runt 10 grader känns det som rena värmeböljan.
     Men vilan blir inte långvarig. Efter tvagningen och frukosten morgonen därpå river vi tälten och gör oss klara att vandra upp till Chukhung fyra kilometer längre upp i dalen och sista anhalten före Island Peak. Här delar sig expeditionen för andra och förhoppningsvis sista gången. Tenzi och kökspojkarna stannar nämligen kvar här i Dingboche tills resten av gänget återvänder från Island Peak. Det är liksom inte läge för mäss- och latrintält och trerätters middagar nu utan vi försöker hålla packningen så lätt som möjligt tills vi är tillbaka. Det kommer ju att bli litet klättring av också. Två fräscha jakar, en inte fullt lika fräsch jakförare och Nyema och Galgen, det är allt. Resten är upp till oss själva. Och äntligen är det dags att plocka fram vår egen klätterutrustning. Det är i och för sig inte så mycket, men ändå helt nödvändiga saker. Det är ett rep förstås. Ja ett räcker eftersom Galgen själv har ett extralångt rep. Stegjärn, isyxor, pannlampor, batterier, selar, några karbiner och varsin firningsåtta. Kameror och film. Mer batterier. Kök och bränsle, torrkäk och snask. Ja och så det vanliga i persedelväg förstås. Det är en hel del att fingra på och kontrollera så det tar en stund innan alla är klara. Och det är inte utan att det börjar pirra litet i magen. Det känns litet speciellt i alla fall. Men till slut står vi där och vinkar glatt till Tenzi, kökspojkar, svägerskor, brorsbarn och kreatur. Så bär det iväg.

Chukhungdalen med Island Peak i fonden. Pyramiden längst bort i bildens mitt till höger om Island Peak är Cho Polu, 6.695 m., och längst till höger syns toppen på Baruntse, 7.168 m. Magnifika berg men ändå små i jämförelse med Lhotse Shars 8.383 meter längst upp till vänster. 
     

Att vandra de fyra kilometerna upp till Chukhung är så här långt resans behagligaste tur, trots stigningen på 300 meter. Vi behöver inte stressa heller, så det finns gott om tid att stanna och beundra omgivningarna under tiden. De tål att beundras också. På vår högra sida, bara fyra kilometer bort reser sig Ama Dablam, berget som det är fullständigt omöjligt att inte titta på hela tiden. Och det har ingenting med höjden att göra även om 6 856 meter är en ganska bra anledning att titta. Nej det är inte därför det är svårt att slita blicken från det. Det är helt och hållet siluettens fel. Precis som med Alpernas Matterhorn. Matterhorn är inte heller Alpernas högsta berg men dess siluett känner nog de flesta till, åtminstone undermedvetet. Sedan må det vara sak samma om det är från Tobleroneförpackningar, någon tjusig almanacka eller något annat. Det är samma sak med gamla filmer från Paramount Pictures där vinjetten ju består av en bergssiluett med stjärnor runt. Det berget är inte bara en konstnärs fria fantasi utan finns också i verkligheten. Förlagan heter Artesonraju, är 6 025 meter högt och ligger i Cordillera Blanca i Anderna i Peru. Filmbolagsdirektörerna på Paramount såg det antagligen som en gemensam nämnare för både bra film och ett spektakulärt berg att båda sakerna är svåra att slita blicken ifrån. Hur som helst, det finns former som man helt enkelt fascineras av. Och Ama Dablam är en ganska extrem sådan. Så det är svårt att inte hela tiden gå med lyftad blick och huvudet vridet 90 grader åt höger. Svårt ja, men inte omöjligt. Vår vänstra sida domineras nämligen av Lhotse, 8 516 meter, världens fjärde högsta berg. Flankerade av sådana bjässar är det inte konstigt att Island Peak rakt framför oss ser litet fjuttigt ut. Men allt är relativt. För oss är definitivt Island Peak en utmaning. Och till skillnad från Ama Dablam och Lhotse blir Island Peak allt större och högre ju längre in i dalen vi kommer. De nedre sluttningarna ser nakna och steniga ut så här på avstånd men den långa böljande toppen gnistrar vit i solen. Så det finns att titta på så det räcker.
     Men byn Chukhung blir litet av en antiklimax. Förutom scenerierna har platsen inte mycket att bjuda på. En grupp låga stenhus omger en muromgärdad öppen plats där några tält är uppsatta. Några alpkajor sitter uppflugna på ett hustak och hälsar oss med några hesa klonk. I en liten fallfärdig kätte stolpar en jakkalv omkring. Det är allt av intresse. Såvida man inte är intresserad av damm, hård torr jord och jakmockor förstås. Vi slår oss ner på en långbänk vid väggen utanför en lodge och beställer en stor kanna Hot Lemon av ett ansikte som visar sig i dörröppningen.
     Varefter dagen rinner undan och skymningen faller börjar motstridiga tankar slå rot i huvudet. Å ena sidan är jag otålig och vill vidare mot Island Peak så fort som möjligt. Det gäller ju att passa på medan vädret och hälsan är med oss. Å andra sidan gläder jag mig inte nämvärt över att se slutet på vandringen närma sig. Jag inser att jag förmodligen aldrig mer kommer att göra en sådan här semester. Hädanefter blir det väl bara mindre och kortare turer hemmavid tänker jag. Men man vet ju aldrig. Murphy kanske har något fanstyg i beredskap framöver. Men just nu känns det litet melankoliskt i alla fall. Jag går en sväng för mig själv och försöker suga åt mig så mycket intryck som möjligt innan jag kryper ned i sovsäcken.
     Dagen efter är lika fin som de senaste. Knappt ett moln på himlen. Chukhung ligger tyst och stilla, endast avbruten av en och annan vindil som får flaggor och tältdukar att ge ljud ifrån sig. Vi gnuggar sömnen ur ögonen och försöker så fort som möjligt bli klara för avfärd. Det blir en spartansk frukost innan vi river tälten, fyller våra flaskor och ger oss av. Måtte nu bara vädret hålla i sig några dagar till.

Christer passar på att serva brännaren till sitt och Johans kök i Chukhung. I bakgrunden Taboche, 6.542 m. 
     

Efter någon kilometer kommer vi fram till en lång hög sidomorän och eftersom en liten stig viker av från leden här och tycks gå upp till kammen på den åsliknande moränen viker Johan och jag av och följer sedan toppen på åsen gott och väl en kilometer medan de andra följer huvudleden långt nedanför oss. Landskapet är präglat av alla glaciärerna som rinner ner från bergen omkring oss. Till att börja med Lhotse Glacier som är ett veritabelt hav av sönderbruten smutsig is, men vartefter vi närmar oss Island Peak är det framförallt Imja Glacier som dominerar. Och imponerar. Utsikten från åsen jag och Johan går på är fantastisk och vi har en trevlig timme tillsammans innan vi söker oss ner och ansluter till de övriga.
     Efter ytterligare någon kilometer söker sig leden in mot basen av Island Peaks sydvästra sida och följer sedan berget motsols runt till baksidan där Lhotse Shar Glacier rinner ner. Sålunda omgiven av stora glaciärer och några glaciärsjöar på tre sidor och Lhotsemassivet på den fjärde gör Island Peak verkligen skäl för namnet. Men det är tusan vad sidorna ser svårforcerade ut. Bara sten, grus och rinnande rasbranter så långt ögat kan se. Jag hoppas verkligen terrängen inte ser ut så här där vi skall gå upp.
     Trots all is runt omkring oss är tillgången på drickbart vatten i stort sett obefintlig och under den skarpa solen plågas jag av törst. Men vi närmar oss slutet på dagens etapp och efter ytterligare någon kilometer kommer vi fram till en svacka mellan bergets fot och en moränrygg. Svackan är fylld av nedrasade stenblock i olika storlekar men på några rensade ytor står ett antal kupol- och tunneltält uppsatta. En bit upp på bergssluttningen sitter några strandsatta vandrare och betraktar tomt vår ankomst. Dagens händelse antagligen. En stor sophög, komplett med alpkajor och allt, fullbordar bilden av en plats som inte direkt lockar till skratt. Trots detta drar vi på smilbanden när vi kommer fram. Fattas bara annat. Det är ju det här stället vi har haft på näthinnan ända sedan våra första planeringsträffar ett och ett halvt år tidigare. Men det hade gärna fått vara litet mer pampigt förstås. En välkomstorkester, buffé eller nåt. Men vi får gilla läget. Och det gör vi. Absolut. Vi är framme vid Island Peak Basecamp till sist.

Vi befinner oss nu bakom Island Peak, på dess östra sida, och kartan anger höjden till 5 150 meter. En nätt liten stigning på drygt 400 meter från Chukhung alltså. Ja då kan man ju ha rätt att vara litet törstig tänker jag.
     När tälten är resta ägnas dagens återstående ljusa timmar åt vila och lite spankulerande i omgivningarna. Berget ovanför oss ser jag inte mycket av, trots det fina vädret. Vi är helt enkelt för nära de branta sluttningarna för att det skall gå att få någon överblick. Jag går i stället upp på moränryggen en bit bort och vidare tillbaka några hundra meter. Och lönas rikligt när Chukhungdalen öppnar sig västerut med de ståtliga Taboche och Cholatse allra längst bort i fonden, bortom Dingboche. För en vecka sedan var vi på andra sidan de där två bergen tänker jag, en tanke som känns litet främmande nu. Då var Karlsson så sjuk att jag nästan var orolig för hans liv, och två dagar senare hade vi snöbollskrig med tjejerna mitt ute på den stora glaciären nedanför Gokyo. Nej det där är svårt att greppa riktigt. Ingen idé att försöka heller. Det enda som faktiskt går att greppa just nu är att jag står här, vid foten av Island Peak, och i morgon  – om Gud vill – skall jag börja bestiga det. Inte för att det är speciellt lätt att greppa det heller.
     När jag vänder mig om åt öster och söder är landskapet lika sterilt som imponerande. Bortom de enorma, smutsgrå ismassorna av Lhotse Shar Glacier och Imja Glacier reser sig kilometerhöga snöbranter mot bl.a Baruntse, 7 168 meter, och Cho Polu, 6 695 meter.
     Att finna rent färskvatten i närheten av lägret visar sig vara svårt. I stort sett omöjligt rentav. Men inte helt. Den enda vattentäkten ligger ett hundratal meter upp på den branta bergssidan där en smal porlande rännil springer fram under ett snöflak. Det är allt. På en stor sten intill har någon målat ett märke som vägvisare. Följaktligen gäller det att ha alla flaskor och kärl fyllda innan ljuset försvinner och det blir mörkt. Så man borde kanske göra litet nytta istället för att stå här och plåta och fantisera. Och eftersom magen börjar knorra återvänder jag till tältet och Karlsson och anmäler mig till tjänstgöring. För en gångs skull känns det ganska kallt också, men det är väl på grund av glaciärerna runt omkring antar jag. Himlen är fortfarande klar också och det hjälper väl till.
     Några timmar senare ligger vi mätta och belåtna i säckarna och inväntar nästa dag. Innan jag somnar slås jag av tanken att här ligger vi, vid foten av ett berg nästan 400 meter högre än toppen på Mont Blanc. Och toppen på det här berget ligger fortfarande över en kilometer ovanför våra huvuden. Och vi skall bestiga det. Hur lätt är det att somna med en sådan tanke i huvudet?

Utsikten västerut från foten av Island Peak mot Taboche och Cholatse. Två berg vars siluetter jag aldrig tröttnade på. 
     

Island Peak basecamp. Torrt, kallt och sterilt. Men en plats vi hade längtat länge efter.

forts »»»

     

31 oktober – 1 november

Island Peak

 

Efter en orolig nattsömn blir det äntligen morgon. Ute är det rått och kallt och tälten dryper av kondens. En morgon som gjord för att ligga kvar i slafen. Men en sten under duken på min tälthalva tycks inte uppskatta mitt ruvande på den - inte min rygg heller - så till slut ålar jag mig ur sovsäcken. Dessvärre tycks det ännu dröja någon timme innan solen kikar fram bakom Cho Polus skuldra i öster så morgonbestyren avverkas under tystnad och bistra miner i kylan. Till slut är i alla fall tälten surrade på ryggsäckarna och vi är klara för avfärd.
     Vi lämnar baslägret bakom oss och fortsätter längs med bergets östra fot cirka en halv kilometer innan vi viker av och följer en slingrande stig uppför sluttningen. Ansträngningen jagar snabbt bort morgonkylan ur kropparna. Vi går fortfarande i skugga men ovanför oss lyser solen på berget och solkanten rör sig snabbare ner mot oss än vi mot den. Det är rejält brant också och vi vinner fort höjd. Så fort vi möter solen känner jag hur kroppen piggnar till och humöret återkommer. En kvart senare rinner svetten nedför ryggen, underkäkarna hänger slappt i sina fästen och vi flåsar hårt. Under oss ligger bergets fot fortfarande i skugga och mittemot oss, under Cho Polus snöbranter krälar Lhotse Shar Glacier likt en krokodilrygg av smutsig is och sten. Med varje steg blir utsikten österut allt häftigare.
     Efter ungefär femhundra höjdmeter övergår branten i fast klippa genomskuren av breda raskaminer. Galgen och Nyema har nått fram till några små klipphyllor ovanför oss och signalerar att vi är framme vid vårt toppläger. Kartan anger höjden till 5 600 meter.
     När vi kommer upp slår vi oss utpumpade ner på de små lutande bergshyllorna och gör snabbt slut på de sista vattendropparna. Men efter vår långa acklimatiseringsperiod på höjder runt 5 000 meter återvänder pulsen efter en stund till det normala igen. Såvitt jag kan se ser alla ut att må bra också, till och med Christers hosta tycks ha gett med sig och han låter inte längre värre än någon annan av oss. Såklart det hostas och snörvlas, även jag själv har fått min släng av sleven, men ingen ser ut att vara sjuk längre, ta i trä. Huvudvärk tror jag inte någon har i alla fall. Med visst besvär sätter vi upp tälten på de minimala balkongliknande hyllorna. Mina tältpinnar av aluminium går förstås inte att använda i det hårda underlaget så linorna får stagas upp med sten. Till slut har vi i alla fall åstadkommit något som vi kan kalla ett hem. Men det lär bli ytterligare en bucklig natt för ryggen.

FORE! När vi hade kommit upp till vårt toppläger hördes plötsligt ett kraftigt muller. Och plötsligt såg vi orsaken. Lavin! 
     

Om tillgången på färskvatten var dålig vid foten av berget är den obefintlig där vi nu befinner oss. Det är tur att vi har Galgen med oss. Han har ju varit här förut och känner till ett ställe några hundra meter söderut utefter den branta sluttningen där klart vatten sipprar fram. Men sådant är väl självklarheter för en Sirdar att känna till antar jag och Galgen har säkert i sin tur fått lära sig av andra guider var vatten finns på de olika platserna. Efter Galgens instruktioner ger sig stackars Nyema iväg med en olycklig blick och dekorerad med allehanda flaskor och kärl. Efter en knapp timme är han tillbaka och vi kan äntligen stilla vår törst och hunger.
     Efter maten förbereder vi morgondagens packning. Eller nattens packning snarare. Revelj är nämligen satt till klockan två eftersom vi vill hinna fram till snöbranterna under toppen innan solen hinner göra mos av allting. Så det lär bli några timmar i mörker. Klätterutrustningen plockas fram och selar, karbiner och stegjärn fördelas runt och kontrolleras för femtioelfte gången. Men till slut ligger allting prydligt packat i våra dagsäckar tillsammans med vindställ och kameror. Och våra dyrbara whiskydroppar.
     Nyema går ytterligare en vända efter vatten och vi törnar in tidigt. Men det är stört omöjligt att få någon sömn i kroppen. Det pirrar för mycket inombords. Så här långt har allting på vandringen gått bra känns det som men nu behöver vi litet tur också. Framförallt med vädret. Det har ju varit helt perfekt i flera dagar nu och måtte det hålla i sig ett dygn till. Karlsson och jag ligger och stirrar i tälttaket, byter några ord då och då och försöker undvika att räkna minuterna tills vi skall ge oss iväg. Karlsson har ställt alarmet på sin klocka på två. Tick tack tick tack. Mörkret faller och det blir kyligt. Klockan masar sig fram mot midnatt. Det blir den första november. Då och då slumrar jag till men vaknar genast. Måste ut och lätta mig. Fryser men noterar att det är stjärnklart. Trött nu, vill bara sova.

När klockan slutligen börjar pipa i tältet har ögonen klibbat igen fullständigt och jag får kämpa för att ta mig upp ur sömnens mörka djup. Tydligen har jag somnat till slut men det kan inte vara mer än den sista timmen, om ens det. Det känns inte som mer än fem minuter i alla fall. Karlsson tycks inte ha fått mycket blund i ögonen han heller så det stånkas och stönas ganska friskt i tältet medan vi försöker få fyr på vårt kök och sätter på en kanna vatten. Efter några minuters stålsättande ålar jag mig ur sovsäcken, drar på mig de kalla kängorna och kliver ur tältet.
     Det är nollgradigt och rått i luften men fortfarande stjärnklart och stilla. I mörkret några meter bort fladdrar ljuset från en MagLite så uppenbarligen har fler vaknat. Ljuden tränger på. Fräsandet från köken, skramlet från en isyxa, en dragkedja, en bränsleflaska mot en sten, mummel. Till slut står vi i alla fall med varsin kopp rykande choklad i nävarna, håglöst mumsande på mackor av grovt lantbröd och baconost. Aptiten är av förklarliga skäl inte på topp så här dags så jag får helt enkelt tvinga i mig två dubbelmackor innan det tar stopp. Chokladen däremot smakar gott i kylan så det blir två fulla muggar. Strax före tre är vi klara och drar selarna över GoreTex-ställen, spänner våra MagLites runt huvudena och är klara att ge oss av. Nyema stannar dock kvar vid tälten, håller vakt och ser till att det finns färskvatten i lägret när vi kommer tillbaka framåt eftermiddagen. Men hur i håle grå skall man kunna se var man sätter fötterna i det här mörkret och i den här terrängen tänker jag. De små spelande ljuskäglorna från lamporna gör ju inte mörkerseendet bättre precis, snarare tvärtom. Men det ger sig väl. Med ett ok till Galgen ger vi oss av.
     Alla snubblar och snavar fram i mörkret. Till och med Galgen går bort sig några gånger och stannar, osäker på den rätta vägen, och en gång tvingas vi gå tillbaka en bit innan vi är på rätt spår igen. Det är brant och stenigt och inte läge att gå omkring och vara sömnig. Inte läge att se sig omkring och njuta av utsikten heller utan all uppmärksamhet är riktad mot marken och var personen framför sätter fötterna. Isyxorna slår metalliskt mot klipporna. Då och då stannar vi till och ser till att alla är samlade.

Gryningens första strålar kom som en välsignelse. Äntligen kunde vi se var vi satte fötterna. Foto Christer.
     

Efter någon timme börjar dock sikten bli bättre och vi stapplar, snubblar och svär inte längre på varje steg. Omgivningarna börjar kunna skönjas och jag släcker min MagLite. Efter ytterligare en kort bit planar det ut litet grann och vi lämnar de förrädiska mörka kaminerna. Här åker stegjärnen på och från och med nu kommer underlaget enbart att bestå av is och snö. Men det är vi glada för eftersom snön reflekterar det svaga ljuset och plötsligt känns det nästan som att komma ut ur en kolsvart gränd och kliva ut under en gatlyktas blåa sken. Plötsligt ser vi hundratals meter omkring oss på mjuka böljande former. Glass tänker jag, det här ser ju ut som en värld av vaniljglass.

Upp genom det här böljande landskapet går leden. Och nej, det är inte toppkammen högst upp. Den ligger en god bit bakom all den här glassen. 
     

Tiden går. Svetten rinner och alla flåsar. Vi rör oss mellan slingrande åsar av höga krasande snödrivor och plötsligt bryter den första morgonsolen fram. Genast åker glaciärglasögonen på. För en timme sedan såg jag ingenting, nu ser jag för mycket. Törsten slår till också och jag längtar efter en längre rast. Jag tar av mig handskarna och öppnar jackan i halsen. Pust och flämt. Plötsligt går Karlsson åt sidan och kräks.
     – Hur är det Thomas?
     – Det är magen bara. För litet frukost och ansträngningen. Det är lugnt.
     Vi fortsätter. Galgen puschar på eftersom han vill ha så mycket som möjligt av den här snön bakom sig innan solen börjar göra den alltför lös och jobbig att gå i. Vi kämpar och kommer allt högre.
     Slutligen står vi inför det sista hindret före själva toppkammen. En mycket brant, delvis lodrät vägg av snö. Ett effektivt hinder för alla utan klätterutrustning att nå toppen. Ja möjligen bortsett från proffs och galenpannor. Hög är den också, närmare hundra meter. Den ser inte kul ut. Inte kul ut alls. När lutningen börjar bli för brant stannar vi och pustar ut. Galgen gör genast fast sig i sitt långa rep men det måste ändå förlängas med vårt för att bli tillräckligt långt. Sedan greppar han sin isyxa och ger sig av, sparkande steg i den allt mjukare snön.
     – Är det bara jag som noterar att han går osäkrad, säger någon.
     – Han har ju isyxan i alla fall. Och han tycks veta vad han håller på med.
     – Jo men ändå. Det ser rätt hisnande ut. Och att ha vikten av två hela rep hängande under sig måste vara tungt.
     – Imponerande.
     – Helvete grabbar, säger Karlsson med rosslande röst, det där klarar jag aldrig. Jag är helt slut och det där kommer jag aldrig att orka. Inte en chans.
     Vi andra står lamslagna. Hörde vi rätt? Efter den första bestörtningen försöker vi övertala honom att åtminstone försöka. Vi är alla trötta och utmattade men nu handlar det om ren vilja sista biten. Vi har redan passerat 6 000 meter och har antagligen bara 100 - 150 meter kvar till toppen. Mer kan det knappast vara. Bara det här kruxet kvar, sedan är vi ju uppe. Vi sträcker fram våra vattenflaskor och föreslår en paus på platsen.
     – Glöm det. Jag känner min kropp. Jag väntar här, säger Karlsson och ser ut att när som helst säcka ihop i snön.
     Vi fortsätter dividera fram och tillbaka några minuter men Karlsson går inte att rubba. Till slut tvingas vi acceptera faktum. För egen del känns det hemskt att se min kompis tvingas ge upp nu, strax under toppen på Island Peak, efter de här veckorna med sitt glada humör och positiva tänkande, trots sitt bakslag uppe vid Gokyo. Jag vet att han har sett fram emot hela resan och Island Peak lika mycket som vi andra och han skulle inte ge sig så här nära toppen utan väldigt goda skäl. Men han lider, det syns, och vi andra med honom. Det måste vara en knäckande insikt för honom själv och är ett väldigt tråkigt besked för oss andra.
     Under tiden har Galgen kommit upp på kammen högt ovanför oss, gjort en toppsäkring med sin isyxa och vinkar nu ner till oss att allt är ok. Näste man. Vi ser obeslutsamt på varandra. Tydligen syns det tydligt vad vi tänker för Karlsson säger:
     – Ingen fara grabbar. Jag väntar här tills ni kommer ner. Fortsätt ni.
     – Är du säker Thomas?
     – Absolut. Inga problem.
     En stunds tystnad, sedan:
     – Okej, jag klättrar, säger Johan och fäster repet i selen.

Trots Galgens uppsparkade steg och repet tar Johan lång tid på sig att komma upp. Vi andra studerar hans vedermödor och det står helt klart att det är svettigt. Till slut är han i alla fall uppe, försvinner för ett ögonblick bakom kanten och avtecknar sig sedan som en liten röd insekt tillsammans med Galgen mot den blå himlen. Jag kliver fram mot repet med blandade känslor och kopplar in mig.

Jag i början på sista replängden före toppkammen. Om läsaren ställer sig upp med utsträckt arm och tänker sig en linje från tårna till fingrarna har ni lutningsvinkeln. En lutning som de sista 20 meterna blev i stort sett lodrät. Alldeles till höger om den punkt där repet försvinner över kanten anas en liten röd prick. Johan. Om ni Ctrl-klickar i bilden och väljer "Visa bild" så visas bilden litet större. Men man får ändå luta sig fram ordentligt för att skymta Johans jacka. Men den finns där. Foto Christer. 
     

Det dröjer inte många steg innan jag måste stanna och hämta andan några sekunder. Allt tycks vara i vägen. Den öppna vindjackan skymmer firningsåttan i selen och att försöka sköta den med vänster hand samtidigt som höger hand håller i isyxan samtidigt som pulsen slår hårt ger inga höga stilpoäng. Men efter en stund börjar jag komma in i något som kan kallas rytm så den första replängden går ändå ganska bra. Men när jag kommer upp till skarven på repet blir det riktigt jobbigt. För det första är Galgens rep 12 millimeter tjockt medan vårt eget som jag nu har bakom mig bara är 9 millimeter. Bara att få igenom själva knuten genom firningsåttan klarar jag inte så jag är tvungen att koppla ur mig ur repet och sedan koppla in mig på nytt strax ovanför knuten. För ett ögonblick är jag till och med tvungen att släppa taget om isyxan för att kunna skruva fast åttan i selens karbin fram på magen igen. Det blir några läskiga sekunder där men jag försöker koncentrera mig på vad jag gör och inte på var jag är. Alltsammans tar väl en minut eller två, sedan kan jag fortsätta. Men det tjockare repet löper dåligt genom åttan och envisas med att vilja lägga sig framför kängorna hela tiden. Väldigt irriterande. Så för att undvika att stiga på det med stegjärnen är jag tvungen att hela tiden dra repet genom åttan med vänster hand medan jag svingar yxan med den högra. Jag inser nu varför Johan har rört sig så sakta före mig. Lutningen blir också hela tiden värre och värre. Från att ha varit kanske 60-70 grader i den nedre delen blir det bara brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Isyxan känns som bly och svetten svider i ögonen. För varje meter jag vinner måste jag luta pannan mot snön och flämta. Pauserna blir bara längre och längre. Tusan vad jobbigt det här är!
     – You okej?, hörs plötsligt en röst alldeles ovanför mig.
     Jag lyfter på huvudet och där sitter Galgen och Johan och flinar. En sista ansträngning och världen vidgar sig. Jag är uppe. Jag stapplar undan några meter och lösgör mig från repet och sjunker ihop i snön. Efter några djupa andetag är jag i stånd att se mig omkring. Kammen är bara några meter bred och sluttar brant nedåt på båda sidor. Ungefär tjugo meter längre bort reser sig en fem meter hög snöpuckel som skymmer sikten mot toppen. Det är sista hindret och jag inser med ett lyckligt grin att jag faktiskt kommer att klara det. Johan verkar känna samma sak och vi flinar mot varandra. Sedan bara njuter jag av vyerna.
     En stund senare ligger Christer stönande vid mina fötter:
     – Inte en meter till! Ni kan slå ner ett kors vid min huvudända grabbar för här stannar jag. Helvete vad jobbigt!
     Trots flera minuters ryggläge vägrar han röra sig så till slut tar Johan och jag själva itu med snöpuckeln. Den här gången får jag privilegiet att gå först.
     För att komma upp på puckeln tvingas vi gå på utsidan av den, på den sida som vetter ner mot det håll vi har kommit upp från. Ja, alltid är det något jävelskap in i det sista tänker jag. Men snön är fast och stegjärnen biter bra i alla fall. Dessutom har jag ju isyxan. Men det är väldigt exponerat och det kittlar ganska duktigt i maggropen när jag försiktigt tar mig runt och upp. Inte drabbas av svindel eller panik nu, utan lugn och fin bara. Att knyta in oss i repet slår oss aldrig.
     Några minuter senare är vi båda uppe. Toppdrivan ringlar sig vidare ett hundratal meter och slutar i en konformad topp. Den sista biten går vi lugnt och stilla eftersom vi inte vill missa någonting av upplevelsen. Förhållandena är perfekta. Bara någon minusgrad, helt vindstilla och en klarblå himmel så långt ögat kan nå. Till slut kommer vi inte högre. Hela berget ligger under oss. Vi omfamnar varandra och säger grattis. Efter en stund ensamma på toppen dyker Christer och Galgen upp på drivan. Någon säger:
     – Helvete grabbar. Vi gjorde det. Vi klämde den jäkeln.
     Just det. Vi hade bestigit Island Peak.

Visst är vi glada men leendena känns ändå påklistrade. För det är ett stort fel med bilden. Antalet personer. Gissa om vi saknade Karlsson!

forts »»»

     

Med Karlssons ord

 

Det hela börjar på vägen upp till Gokyo. Jag är totalt utan krafter. Trettio meter och sedan vila. Jag är fullständigt slut, och livrädd eftersom jag inte vet vad det är för fel på mig. Vilopulsen ligger på 135 slag i minuten och andningen är skyhög även efter en timme i tält. Det är första gången i mitt liv som jag har dödsångest. Men efter några dagars vila och mycket antibiotika återvänder krafterna. Det är ju ändå nästan två veckor till Imjatse/Island Peak, mitt och resans mål, och till dess ska jag ju repa mig.
     På förra Nepalresan, 1991, kom varken jag eller Rune upp på Thapa Peak som vi hade åkt ned för att bestiga, men den gången berodde det på våra bärare, inte på mig eller Rune. Dessutom blåste det ihop till ett oväder som hette duga, så det var inte vårt fel att vi inte lyckades den gången. Det har gått fem år sedan dess, och jag har tänkt mycket på den toppen. Tänk om man får en chans till. Inget ska stoppa mig då. Och absolut inget litet virus! Men samtidigt vill jag ju komma hem levande, det har jag lovat min flickvän.
     Fem dagar efter Gokyo känner jag mig mycket bättre. Men när vi kommer fram till foten av Kala Pattar är Christer så sjuk att han inte orkar gå upp. Stackars jävel, tänker jag. Om Christer inte orkar som är yrkesmilitär så är han illa däran. Men jag är frisk och kry!
     Johan och Galgen går tjugo minuter före Rune och mig. Vi ser hur Johan trippar iväg. Trots att jag kämpar för fullt kommer jag upp till toppen minst en timme efter honom. Jag kanske ändå inte är riktigt frisk ännu, tänker jag.
Nåväl. Förflyttningen till Imjatse basecamp är inte så påfrestande. Men jag har blodsmak i munnen hela tiden och jag har svårt att hålla jämna steg med Johan och Christer. Men dom är ivrigare än jag, intalar jag mig. Väl framme vid baslägret stiger pulsen, men den här gången är det av iver. Vi packar ned det absolut nödvändigaste vi behöver i kläd- och matväg på berget, resten åker jak tillbaka ned till Chukhung.
     Vi går upp som vanligt på morgonen den 31 oktober och börjar klättringen till läger två. Den här gången ska jag inte bli efter! Jag kämpar och sliter. Och det lyckas, jag kommer upp till läger två som nummer tre. Inte sist alltså! Det sista av dagen och kvällen går åt till att kolla utrustningen. Och jag känner efter - Hur mår du egentligen, Thomas? Orkar du? Jag känner mig i fin form, revanchen är nära.
     På kvällen sitter vi alla i Runes och mitt tält och äter middag. Vi är tvungna att trycka i oss kalorier, men jag har ingen matlust. Att inte ha matlust är inget ovanligt på dom här höjderna, så jag tänker att jag äter tills jag nästan spyr. Men efter fem tuggor är det stopp. Jag vet hur viktigt det är att äta just nu, men jag får inte ned mer. Och så börjar jag att frysa. Jag vill bara sova så att jag ska orka nästa morgon.
     Klockan ringer kl 02.00 så det blir inte så mycket sömn den natten. Nu gäller det. Det är idag som jag ska få min revansch. På med kläderna och på med köken, nu ska här ätas! En macka och en kopp choklad blir det. Det är inte bra. Men tänk bara positiva tankar! Jag fyller fickorna med godis och Dextrosol. För man kan ju äta på vägen upp!
     Vi börjar klättringen i månsken. Den första timmen hänger jag med, men när vi kommer fram till snön och stegjärnen kommer på känner jag mig matt och totalt utpumpad. Faan, inte nu! Efter trettio meter spyr jag av ren utmattning. Det börjar ljusna och jag är totalt fokuserad på att ta ett steg till, och ett till. Till sist kommer vi fram till den stora utmaningen. Sjuttio meter mycket brant isklättring. Det är mycket som far genom mitt huvud då. Orkar jag ta mig upp? Orkar jag ta mig ned? Orkar jag ta mig tillbaka till Chukhung? Orkar jag ta mig först upp och ned och sedan tillbaka till Chukhung? Det är mycket att tänka på!
     Det är ett svårt beslut att ta men jag beslutar att stanna där jag är. Jag går ned en bit på glaciären och vänder ryggen till medan de andra fortsätter sista biten. Det känns mycket tungt. Jag har lagt ned mycket tid och planering på dessa resor. För att inte tala om pengar. Gissa om jag är besviken på mig själv. Andra gången på fem år som jag missar en topp. Det är till och med så det kommer en och annan tår.
     Men så här i efterhand vet jag att jag fattar rätt beslut. Och mitt tillstånd har i alla fall inte hindrat mina kamrater att komma upp på Imjatse. Och jag har sprängt sextusenmeterslinjen. Och vem vet - jag kanske får min revansch en annan gång!
     Men det handlar inte enbart om att  komma upp på toppen. Resorna ger så mycket mer än bara toppbestigningar. Jag har träffat massor av roligt folk från hela världen. Och jag har lärt känna nepaleser och Nepal som inte så många har gjort.
     Dessutom har jag lärt känna mina kamrater bättre. För när man är ute i busken och det är lite tuffa tag så plockar man fram de flesta av sina dåliga sidor likväl som sina bra. Jag kommer aldrig att glömma när Johan och Christer möter mig efter att jag har gått runt Chula Pass. Jag har varit solo i tre dagar och har ca 3 km kvar att gå till Lobuche och mina kamrater Rune, Christer och Johan. Det är i en mycket brant backe. Det har snöat och det är dimmigt så man ser bara 30 meter framför sig. Tenzi och jag har gått i ca 3 tim när jag hör ett ”HALLÅ”. Jag tittar upp och ca 100 meter ovanför mig står Johan och Christer och vinkar glatt! Samtidigt börjar solen synas genom molnen och det spricker upp. Väl framme vid Johan och Christer omfamnar vi varann och konstaterar att allt är bra. Men var är Rune? ”Han är i lägret och ser till att du får en Hot Lemon när du kommer fram” sade Christer. Snacka om polare! Hot Lemon är varmt citronvatten och det är precis vad min frusna kropp vill ha.
     Med på resan är också två kortlekar som jag lär de andra tre att spela Canasta med. Nu är det så här att jag är mycket bra på att spela Canasta så de andra tror att jag fuskar hela tiden när jag vinner, men så är det inte. De vill spela så ofta det finns tid. Personligen tror jag bara att de vill slå mig i Canasta, för så jävla kul är det inte.
     Hur som helst så tror jag att detta var min sista Nepalresa, men man vet aldrig. Himalaya är alltid Himalaya, men man behöver ju inte klättra i berg.
     Jo förresten, det måste man!

Thomas Karlsson

forts »»»

     

Utsikten söderut från toppdrivan.

 

Ned från berget

 

Vilken känsla! Tillfredsställelsen sjuder i kroppen och jag har nästan svårt att tro det. Men det är sant, jag står här. Och Johan och Christer är med mig, antagligen lika omtumlade. Det blir en hel del ryggdunkningar och breda leenden men till slut lägger sig euforin och vi börjar fungera som vanligt igen.
     Utsikten från toppen är hänförande. Under oss på alla sidor - glaciärer. Runt omkring - berg. Men vilka berg. På bara några kilometers avstånd i norr reser sig Lhotse Shar, 8 400 meter, med sin branta, isiga sydsida vänd mot oss. Rakt i öster har vi nästa åttatusenmetare, Makalu, 8 463 meter. I sydost Baruntse, 7 100 meter och i sydväst ståtar Ama Dablam förstås. För att bara nämna några. I den klara luften känns bergen nästan inom räckhåll. De här vyerna skulle Håkan ha gillat, tänker jag. Trots att han befinner sig 650 mil bort känns han ändå nära. Sedan går tankarna till Karlsson. Så nära men ändå så långt borta. Vetskapen att han sitter och lider på glaciären under oss samtidigt som vi andra njuter av toppen lägger en viss sordin på upplevelsen. Inte litet heller.
     Vi går omkring litet för oss själva ett tag, eller står bara och tittar rakt ut i intet. Stunden måste ju få sjunka in. 6 173 meter. Sex tusen etthundra sjuttiotre meter. Jag mumlar höjden tyst för mig själv men nu när jag står här känns den inte viktig längre. Jo litet kanske. Att ha passerat ännu en tusenmetersgräns är ju ändå litet speciellt. Men bortsett från det bryr jag mig egentligen inte så mycket om topografiska fakta just nu. Det där kommer väl senare tänker jag. Tillfredsställelsen ligger i att bara få vara här en sådan här dag, och ha hälsan att kunna njuta av stunden. Allt annat klingar av och känns oviktigt.

Utsikten västerut. 
     

Christer och Johan på toppen av Island Peak. Stillheten på toppen var lika överväldigande som anblicken mot Lhotse Shars sydvägg. Trots att den befann sig 4 kilometer bort gick den nästan att ta på. Heliga guds moder vilket ögonblick! 
     

Till slut börjar Galgen bli otålig. Så vi knäpper några avslutande bilder på varandra, tar högtidligt vår toppsup och låter kex- och godispåsarna gå laget runt innan vi återvänder. Om det kändes läskigt att runda snöpuckeln på utsidan på vägen upp känns det direkt livsfarligt att gå ner samma väg. Men så är det ju, det känns alltid mycket värre att gå där det lutar brant utför. För det första ser man ju inte var man skall sätta fötterna riktigt, i synnerhet inte om man måste backa ner. Och för det andra kan man ju samtidigt inte undgå att se hur långt ner det är till fast mark heller. Och just här är det ju ganska långt ner. Klart påfrestande. Men det går bra, trots fjärilar i magen och gelé i knäna. Sedan är vi framme vid repet och det är bara att koppla in sig och kliva baklänges över kanten. När jag kommer till skarven på repet är jag så stel i händerna att jag tappar min firningsåtta när jag kopplar ur mig. Swisch nedför snön och ajöss med den. Så jag får reda mig med karbinen i selen sista biten ner. Kanske inte lika smidigt som med en åtta men det går det också. Till slut är alla nere välbehållna i alla fall.

Karlsson är ingen vacker syn där han sitter helt apatisk i snön. Han tycks inte ha rört sig ur fläcken sedan vi lämnade honom, och solen har gått hårt åt hans ansikte under tiden vi har varit åtskilda. Johan, Christer och jag slår oss ner bredvid honom och försöker så taktfullt som möjligt agera medmänniskor en stund. Mitt i vår egen personliga glädje lider vi med honom. Det blir litet känslosamt där ett tag.
     Men det börjar lida mot eftermiddag och vi måste tänka på att komma ner också. Så efter en stund reser vi på oss och lämnar glaciären i våra gamla spår, tacksamma för att det hädanefter bara kommer att gå utför. Inget mer bestigande här.
     Vi håller god fart och efter bara någon halvtimme kan vi äntligen spänna av oss stegjärnen och känna fast mark under fötterna igen. Tack och lov för det. Att gå i mjuka, smidiga vandrarkängor som inte når högre än strax över vristerna är för det mesta jätteskönt men efter flera timmar med hårt spända stegjärn börjar fötterna protestera. Solen grillar, magen kurrar och vattnet är slut sedan länge. Det verkar som om alla släpper litet på försiktigheten ju mer vi närmar oss lägret också. En kombination av lågt blodsocker och hemlängtan antagligen. Själv ägnar jag inte en tanke åt knän eller vrister längre utan trippar och småstudsar ner för stigen så fort jag vågar. Men Johan, Christer och Galgen är ändå en bra bit före Karlsson och mig. Efter någon timme kommer vi i alla fall till slut nedhasande utför raskaminerna till klipphyllorna där tälten och Nyema står och väntar på oss. Nyema verkar glad, ja till och med riktigt lycklig att se oss, och det är inte utan att det är litet ömsesidigt. Så det blir till att dunka med svansen, skälla litet och slicka varandra i ansiktet. Ja bildligt alltså, inte bokstavligt. Strax därpå intar vi en snabb lunch, mest bestående av vätska. Ganska mycket vätska faktiskt, i alla fall för min del. Men ingen rast, ingen ro. Direkt efter lunchen packar vi ihop och river tälten medan Nyema återigen fyller på våra vattenflaskor. Sedan fortsätter vi nedför berget.
     När vi kommer ner till plan mark och passerar Island Peak Basecamp igen känner jag mig sliten. Fötterna bränner rejält nu och krafterna sinar. Men vi fortsätter. Någon vila hägrar inte förrän i Chukhung.

En tanke som slår mig är varför inga andra av alla de som tältar här passar på att bestiga berget. Vi har ju varit helt solo där uppe. Och bättre väder kan man inte tänka sig. Att alla skulle vara mitt uppe i någon acklimatiseringsfas har jag svårt att tro. Några är det säkert, kanske till och med många, men inte alla. Mysko. Men det finns väl något skäl förstås. Det kanske helt enkelt är så att de flesta som går hit till baslägret inte har köpt tillstånd att bestiga toppen och bara går hit för att se på omgivningarna. Man måste ju dessutom släpa på en del klättergrejor om man vill ända upp. En guide som inte bara känner vägen utan dessutom vet var man hittar vatten på berget känns ju som helt nödvändigt också tänker jag nu när jag själv har facit i hand. Utan Galgens lokalkännedom skulle vi själva antagligen inte ha klarat det. Trots sina fina dunjackor och kängor kanske de flesta här helt enkelt bara är turister. Jo så är det kanske.
     Vi knogar på och då och då slår vi oss ner vid sidan av stigen och pustar ut. Efter någon kilometer upptäcker jag till min stora förtret att jag har förlagt en vandringsstav vid ett tidigare pausställe. Hade den varit min egen hade nog tanken på att låta den ligga kvar varit svår att motstå. Men den tillhör Christer så det är bara att vända om och traska tillbaka. Hugg och slag.
     – Äh strunta i den Rune. Det där kan vi göra upp senare.
     – Ingen fara Christer. Jag lämnar min rygga här och går bort och hämtar den. Jag vet exakt var jag rastade senast så det är inga problem. Klantigt av mig bara.
     Samtidigt börjar det skymma så jag får skynda mig på. När jag till slut har hittat staven och kommer tillbaka sitter Karlsson och Galgen och väntar på mig. De andra har tagit min packning och gått i förväg. Det finns några ord för sådant. Omtanke. Kamratskap. Sammanhållning.
     När jag till slut snubblar in i Chukhung, endast ledsagad av Karlssons MagLite, ligger allt i mörker. Men grabbarna har satt upp båda tälten och viftar med en lampa åt oss. Framme. Tack och lov, äntligen framme.
     Vilken dag. Vilken fruktansvärt underbart jobbig dag!

forts »»»

 
     

2-7 november

Återtåg

 

Jag antar att Sherpa Alpine Trekking Services i och med bestigningen av Island Peak i stort sett har fullgjort sina åtaganden gentemot oss. I stort sett, men inte helt. Det enda som återstår för Galgen nu är att eskortera oss tillbaka till Lukla och se till att vi kommer på en helikopter till Katmandu. Sedan förmodar jag att han, Tenzi och Nyema genast ser sig om efter nästa jobb. För det är ju det det är för dem, ett jobb. Ett sätt att försörja sig och sina familjer. Att som vi ta tjänstledigt från jobbet och åka på semesterresor till främmande länder kommer de förmodligen aldrig att kunna göra ens om tanken skulle slå dem. För oss är det nu back to bussiness som gäller medan det här för dem är bussiness.
     Men än har vi några dagar kvar.

Till min förvåning känns kroppen ganska fräsch när jag vaknar på morgonen den 2 november. Mentalt har jag däremot fått punktering. Den senaste tidens förväntningar och upplevelser har ersatts av en känsla av tomhet. Jag känner mig håglös och nere, något som tyvärr går ut över mina kamrater. Mitt humör blir heller inte bättre av att de andra verkar se fram emot att lämna Nepal och återvända till ett mörkt och bistert Sverige. Det skojas och skämtas om allt mellan himmel och jord, alltifrån minnen från våta studentfester på Stockholms Universitet till lumparminnen. Till och med Karlsson som verkligen har anledning att hänga med huvudet verkar pigg och glad. Till slut står det mig upp i halsen. Så medan Johan, Christer och Karlsson under de kommande dagarna går i glatt samspråk i täten av karavanen går jag för mig själv i kön. En viss tröst får jag ändå av Nyema som också går och hänger med huvudet och ser olycklig ut. Ja sådan herre sådan hund.

Återtåg. Strax ovanför Milingo passerade vi den här hängbron över Imja Khola.
     

Kvällen den 2 november bjuder dock på en uppiggande upplevelse. Vi har haft en lång etapp, först från Chukhung till Dingboche där vi har plockat upp Tenzi och kökspojkarna, och sedan vidare nedför Imjadalen ungefär 7 kilometer till Milingo. Vädret har varit fint hela dagen och de sista kilometerna längs Imjadalens sydsida har vi gått genom trollskog igen. Floden intill oss brusar och ångar och rhododendronträden är draperade i grågröna lavar. Väldigt stämningsfullt allting, i synnerhet när solen spelar mellan stammarna. Vi har slagit läger på en öppen äng invid en ensam lodge och ätit och druckit oss sömniga på en kanna te spetsad med Kukri Rum. Karlsson och jag har krupit ner i sovsäckarna, mörkret faller och trots det spetsade tet är jag fortfarande på dåligt humör.
     Som vanligt ligger våra jakar tjudrade vid långa rep i närheten. Vi har vant oss vid att ha dem omkring oss och deras ljud och rörelser brukar inte störa oss. Men plötsligt pinglar en jakskälla alldeles utanför tältet. Det omisskänliga ljudet från ett betande djur hörs från bara någon meters håll. Jag ligger stilla i min säck och väntar på att den skall avlägsna sig. Minuterna går. Jaken pinglar och grumsar. Det känns litet oroande att ha ett stort kreatur så nära tältet i mörkret och jag ligger på helspänn och stirrar rakt ut. Plötsligt går den tungt på en av tältlinorna så att hela tältet ruskar till. Karlsson och jag svarar genast med att ropa och shasa så som jakförarna brukar låta:
     – Ousch! Haijj!
     – Utsch! Ätsch! Försvinn! Öijj!
     I stället för att troppa av ställer sig fanstyget att urinera i gräset bredvid tältet. Det stänker högt på tältduken bara några decimeter från mitt ansikte. Ytterst osmakligt. Pinglandet fortsätter. Karlsson tänder sin MagLite och vi tittar oroligt på varandra. Tänk om djuret kommer indråsande i tältet och hamnar i knät på oss. Hu vale! Någon borde göra något. Gärna med en slaktmask. Än en gång smäller det till i en tältlina och hela tältet rister till. Men nu står jag inte ut längre. Jag flyger ur sovsäcken och vräker mig ut genom tältabsiden, vilt fäktande åt alla håll:
     – Haijj! Schas för helv...
     I samma ögonblick brinner en fotoblixt av mitt i ansiktet på mig och jag blir helt blind. Runt omkring mig hörs glada skratt. När jag återfår synen står Christer framför mig med rinnande ögon. I händerna håller han en jakskälla och en vattenflaska. Johan har en kamera runt halsen och kvider dubbelvikt. I bakgrunden skrattar resten av gänget hysteriskt utom Nyema som verkar ha drabbats av ett njurstensanfall. Det är ett lyckat skämt och jag känner mig ordentligt billig. För att spela med i charaden sprider jag några feta kötteder omkring mig och återvänder muttrande till sovsäcken. Men i mörkret kan jag inte låta bli att le. Efter detta kommer ljudet av en jakskälla alltid att framkalla stor munterhet hos alla i gänget. Nåja, hos nästan alla.
     Morgonen därpå serverar kökspojkarna frukost med stela grin och blottat tandkött. Till och med den alltid så belevade Tenzi ler skyggt åt mitt håll. Jag gör mitt bästa för att se helt oförstående ut men det är en fasad med sprickor. Innerst inne uppskattar jag skämtet, i synnerhet som det ger mig en anledning att fundera ut någon fasansfull bestialisk hämd. Upplivad av dessa tankar känner jag hur humöret återvänder, kanske inte helt och hållet men i alla fall till stor del.

Senare på dagen den 3 november passerar vi det berömda klostret Tengboche Gompa på leden ned mot Namche Bazar. Klostret ligger på        3 867 meters höjd på en mjukt böljande äng omgiven av täta rhododendron- och barrskogskullar. Här och där växer även små grupper av enbuskar och silvergran. Utsikten åt alla väderstreck domineras av vackra berg och enligt folktron är platsen känd för att ha helande egenskaper. Skrock eller inte, men faktum är att även jag känner mig upprymd och pigg på platsen som enligt många tillhör världens vackraste. Fast världens vackraste är kanske att ta i. Kanske när rhododendronskogen står i blom. I dag är panoramat bara fantastiskt.
     Klostret byggdes åren 1916-19 och är av rött tegel. Två gånger har det härjats av olyckor. En gång 1933 då en jordbävning lade platsen i ruiner och en andra gång 1989 då en brand förstörde större delen av byggnaden och merparten av dess ovärderliga konstskatter. Men likt en fågel Fenix har klostret nyligen återinvigts efter omfattande uppbyggnadsarbete och befinner sig nu återigen i originalskick. Och allehanda religiösa konstföremål har donerats från andra kloster, både nepalesiska och tibetanska, under de senaste åren som ersättning för allt som gick förlorat i branden. Dessutom är många av klostrets munkar själva konstnärer vilket ju borgar för hängivna arbetsinsatser. Självklart stannar vi till och tar en längre rast.

Vy nordost från Tengboche Gompa mot Ama Dablam. Fint.
     

Klostret Tengboche Gompa. 
     

Efter att ha flanerat runt och knäppt litet bilder på platsen där också några värdshus och ett kulturcenter ligger vill vi även gå in i själva klostret. Till skillnad från det stora hinduiska templet Pashupatinath i Katmandu är det tillåtet att besöka själva bönerummet i klostret här, även för oss smutsiga västerlänningar. Ett tillfälle vi inte vill missa. Men kängor och gymnastikskor är givetvis förbjudna. Ett anslag säger också att det inte är tillåtet att fotografera inne i klostrets bönerum. Och det förvånar mig inte. Så jag är inställd på att enbart tassa runt i mina Limburgerdoftande sockor och titta. Men då, som den naturligaste sak i världen, undrar Johan om inte Galgen kan höra sig för om det trots allt kan gå för sig att få knäppa några kort. Självklart skall vi ge ett generöst bidrag till kollektkassan. Och vara tysta och inte störa. Snälla Gyaljen?
     Galgen ser litet besvärad ut, jag också, men han lovar ändå att fråga. Och återkommer efter några minuter med beskedet att okej då, vi får ta några bilder på villkoret att vi inte använder blixt och att vi inte stör munkarna. Ja det där är typiskt Johan. Oförvägen, pang på rödbetan bara. Själv hade jag aldrig kommit på tanken att fråga en sådan sak. Hemma hade ett anslag om förbud inte ifrågasatts men jag tänkte inte på att vi befinner oss i Asien för tillfället. Att be om lov att få bryta mot ett förbud är antagligen inget konstigt alls här. Hur som helst, jag plockar upp min kamera ur dagsäcken och stoppar snabbt i en ny filmrulle.
     Vi öppnar en enkel trädörr och kliver över en hög tröskel in i ett rum med varm, dämpad belysning. Rummet är ganska stort, säg tio gånger tio meter, och tre-fyra meter i tak. Helt i trä och vackert målat i starka röda och orangea färger med inslag av grönt och guld. Vid motsatta väggen, huvudändan, tronar en stor Buddhafigur målad i guld med röda läppar, kastmärke och ett orange kläde draperat över vänster axel. Väggen bakom är rikt dekorerad av mindre figurer i starka färger. På golvet framför Buddhan står flera rader av enkla, låga mörka träbänkar. På några av dem ligger tjocka filtar i varma färger, på en annan ligger en trumma. I rummets ena hörn står ett litet bordsaltare fyllt av små skålar och brinnande ljus. Vid samma långvägg två mindre fönster med rödmålade fönsterkarmar. Från de grova, röda takbjälkarna hänger några nakna glödlampor och sprider ett svagt gult sken. Fönstren, ljusen och lamporna är de enda ljuskällorna och rummet ser nästan ut att glöda. Väldigt stämningsfullt. Det är inte lätt att få några bra bilder men genom att trycka kameran mot väggen eller en pelare, riktad ut mot rummet, hålla den still och välja en lång exponeringstid får jag i alla fall några stycken. Johans digitalkamera klarar dock inte av skumrasket. Men vi är glada att ha fått se det inre av Tengboche Gompa i alla fall. På vägen ut stoppar vi ner flera sedlar och mynt i en behållare för gåvor och allmosor.

Från det inre av Tengboche Gompa. Båda bilderna här ovanför är betydligt ljusare än vad det var i verkligheten. Men så är det ju med kameror. Dom försöker alltid suga åt sig så mycket ljus det bara går för att åstadkomma en välbalanserad exponering. Jag hade givetvis i efterhand lätt kunnat mörka ner dom men det vill jag inte eftersom man då missar hur rummet faktiskt såg ut. Så ni får helt enkelt själva föreställa er den där trolska, glödande stämningen. 
     

Senare samma eftermiddag traskar vi trötta men vid god vigör in i Namche Bazar igen. Att döma av blickarna vi får måste något ha inträffat med oss under de sista veckorna. Kanske är det våra flagnande, spruckna ansikten. Kanske är det skäggen eller de skitiga kläderna. Eller kanske är det helt enkelt något i våra blickar som säger att här kommer fyra trekkers som har varit med om en del. Hur som helst, turisterna tittar på oss. De bofasta däremot verkar inte bry sig. Vi beslutar oss för att ta en vilodag i Namche eftersom vårt plan från Lukla tillbaka till Katmandu inte skall gå förrän den 6 november. Att ägna en dag åt kroppsvård och att vaska upp litet kläder innan flygturen känns som ganska taktfullt också.

Sista kvällen i Namche Bazar blir minnesvärd. Vi har ockuperat ett långbord i en av lodgerna högt upp på sluttningen och på vår beställning har Tenzi trollat fram jakkött, potatis, grönsaker och en enorm chokladkaka. Och det må vara nära till bageriet här men självklart har Tenzi gjort tårtan själv. Han är inte bara kock vår gode Tenzi, utan konditor också. Tillsammans med naanbröd, ett knippe Carlsberg och caschewnötter blir det en värdig avslutning på vår vandring. Visserligen har vi två dagsetapper kvar till Lukla men för mig känns ändå återkomsten till Namche Bazar som slutet på den egentliga vandringen. Härifrån och till Lukla är det bara återtåg.
     En timme går och det blir mörkt. Någon matar kaminen. Bordet dukas av och Tenzi mottar leende vårt vanliga Mitho Tenzi! Mitho cha!
     – Canasta någon?, säger Karlsson.

Den 5 november lämnar vi Namche Bazar, hasar nedför den beryktade backen och återvänder längs Dudh Kosi till Phakding. Vädret är fortfarande soligt och förutom de vackra vattenfallen och en och annan getantilop som dödsföraktande rör sig bland de branta stupen är dagen händelselös. Senare på eftermiddagen kopplar vi av vid en uteservering i Phakding och råkar i trevligt samspråk med ett par nyblivna pensionärer. De är från Kanada och har haft det goda omdömet att investera en del av sina livs besparingar i en resa jorden runt. Nu sitter de här, ekorrpigga, och skall se Everest. Sunda människor.
     Morgonen efter, den 6 november, snör jag på mig kängorna förhoppningsvis för sista gången. Efter dagens avslutande etapp till Lukla och helikoptern till Katmandu räknar jag med att tillbringa de avslutande dagarna i gymnastikskor.
     Men jag bedrar mig. Eller jag bedrar mina fötter kanske man skall säga. I Lukla är nämligen alla flygavgångar redan fullbokade. Spott och spe. Galgen ägnar flera timmar åt att försöka boka in oss på någon av dagens avgångar men meddelar till slut att vi tyvärr inte kommer att få några platser förrän nästa dag. Så vi gör det enda raka. Slår upp våra tält på vår gamla plats invid landningsbanan för ännu en natt i säcken. Och min rygg som hade sett fram emot en riktig säng ikväll. Typiskt.
     På kvällen efter middagen kallar vi in hela gänget i mässtältet. Galgen, Tenzi, Nyema och kökspojkarna. Vi ser litet hemlighetsfulla ut under skäggen och grabbarna radar upp sig vid ena kortsidan, nyfikna och spända. Vad har de här galningarna nu för sattyg på gång?, läser jag i deras ansikten. Sattyg eller inte, men var och en av oss håller i tur och ordning ett känslofyllt tal till någon av grabbarna för att uttrycka vår tacksamhet och hur nöjda vi är med all uppassning och service de har gett oss. Sedan delar vi ut presenter i form av pengar och kläder till alla fem. Självklart får alla rikligt med dricks för sina insatser, fattas bara annat. Själv håller jag ett tal till Nyema och ger honom en plastpåse innehållande mitt en gång vita angoraunderställ, några av mina varmaste sockor och min MagLite. Alla ger något till alla. Avslutningsvis stämmer vi gravallvarligt upp Hej Tomtegubbar ackompanjerade av Christer på jakskälla. Sedan bjuder vi alla på de sista whisky- och konjaksdropparna. Till och med Nyema - även om det sker med stor misstänksamhet - låter sig trugas den här gången. Det blir en glad sista kväll.

Och nästa dag kommer äntligen vår helikopter. Den här gången är det oåterkalleligt. Det är den 7 november och vandringen är definitivt slut. Inget mer tältliv. Inget mer sovande på marken. Inget mer frysande. Ingen törst, inga skavsår, inget tovigt, otvättat hår som ligger som en badmössa på skallen. Inga stinkande kläder och ingen tunn luft. Definitivt inga fler strapatser. I Katmandu väntar nu en veckas semester.

Och australienskorna!

 

Gänget. Översta raden: Rune Ahlström, Thomas Karlsson, Johan Dackner, Christer Mellgren. Understa raden: Gyalgen Sherpa, Tenzi Sherpa, Nyema Tamang, Raj Kumar, Ram Baradur.

 

 

Tillbaka till livet

En våtgrå kulen novembermorgon en vecka senare sitter jag på flygbussen mellan Arlanda och Klarabergsviadukten. Blöt asfalt, viltstängsel, industribyggnader, åkerfält och skog susar ljudlöst förbi. Trafiken är minimal och det slår mig att Sverige inte bara är platt och kallt. Sverige är också väldigt tyst. Åtminstone i november. Avsaknaden av igenproppande oxtransporter, ljudet av spruckna signalhorn, skenande vespor - mestadels mot trafiken -, tvättande kvinnor och flöjtspelande hippies mitt på E4:an är dramatisk efter en vecka i Katmandu. Den enda stimuli mina sinnen får är det svaga suset från bussens ventilationsanläggning och mönstret som det kalla regnet skapar på fönstret. Jag känner mig tom i huvudet. Tankarna finns på annat håll.
     Den sista veckan i Katmandu har vi inte gjort många knop. Förutom att njuta av hotellets duschar, mjuka sängar eller att bara sitta och studera stadens puls från någon uteservering ägnade vi dagarna mest åt att att ströva runt i gränderna och spendera våra sista pengar på souvenirer. Kort sagt, vi hade semester och uppträdde som turister.
     Några gånger gick vi ut och åt tillsammans med tjejerna från Australien. En kväll tog de med oss till Katmandus bästa pizzeria, Fire and Ice. Även med svenska mått mätt höll restaurangen hög klass. Pizzorna var stora som dasslock, degen smakade nästan som hemma och fyllningen var riklig och välkryddad, nästan het. Till efterrätt kunde man köpa stora portioner av riktig glass. På grund av ölen, den ljumma värmen och tjejernas rekommendationer släppte vi på försiktigheten. Vi frossade och njöt.

Bussen passerar en flod och jag tittar mekaniskt efter badande pilgrimer och likbål. Men javisstja. Floden är Karlbergskanalen och jag befinner mig i Stockholm. Det är dags att återgå till vardagen.
     Från Cityterminalen baxar jag min ryggsäck ner till Vasagatan och tar en taxi hem till söder. Betalar och kliver ur. Utanför mitt fönster står rönnbärsträdet kal och väntar håglöst på den första snön. På trottoaren ligger ett framdäck till en cykel fastkedjad runt en rostig parkeringsmätare.
     Jag är hemma igen.

     

_________________________

     
     

Andra berättelser av mig här på Utsidan:
Sydamerika - Aconcagua
Norge - Store Skagastölstind
Norge - Bessedörtind

 

Rune Ahlström