Everest National Park / Island Peak

31 oktober – 1 november

Island Peak

Efter en orolig nattsömn blir det äntligen morgon. Ute är det rått och kallt och tälten dryper av kondens. En morgon som gjord för att ligga kvar i slafen. Men en sten under duken på min tälthalva tycks inte uppskatta mitt ruvande på den - inte min rygg heller - så till slut ålar jag mig ur sovsäcken. Dessvärre tycks det ännu dröja någon timme innan solen kikar fram bakom Cho Polus skuldra i öster så morgonbestyren avverkas under tystnad och bistra miner i kylan. Till slut är i alla fall tälten surrade på ryggsäckarna och vi är klara för avfärd.
     Vi lämnar baslägret bakom oss och fortsätter längs med bergets östra fot cirka en halv kilometer innan vi viker av och följer en slingrande stig uppför sluttningen. Ansträngningen jagar snabbt bort morgonkylan ur kropparna. Vi går fortfarande i skugga men ovanför oss lyser solen på berget och solkanten rör sig snabbare ner mot oss än vi mot den. Det är rejält brant också och vi vinner fort höjd. Så fort vi möter solen känner jag hur kroppen piggnar till och humöret återkommer. En kvart senare rinner svetten nedför ryggen, underkäkarna hänger slappt i sina fästen och vi flåsar hårt. Under oss ligger bergets fot fortfarande i skugga och mittemot oss, under Cho Polus snöbranter krälar Lhotse Shar Glacier likt en krokodilrygg av smutsig is och sten. Med varje steg blir utsikten österut allt häftigare.
     Efter ungefär femhundra höjdmeter övergår branten i fast klippa genomskuren av breda raskaminer. Galgen och Nyema har nått fram till några små klipphyllor ovanför oss och signalerar att vi är framme vid vårt toppläger. Kartan anger höjden till 5 600 meter.
     När vi kommer upp slår vi oss utpumpade ner på de små lutande bergshyllorna och gör snabbt slut på de sista vattendropparna. Men efter vår långa acklimatiseringsperiod på höjder runt 5 000 meter återvänder pulsen efter en stund till det normala igen. Såvitt jag kan se ser alla ut att må bra också, till och med Christers hosta tycks ha gett med sig och han låter inte längre värre än någon annan av oss. Såklart det hostas och snörvlas, även jag själv har fått min släng av sleven, men ingen ser ut att vara sjuk längre, ta i trä. Huvudvärk tror jag inte någon har i alla fall. Med visst besvär sätter vi upp tälten på de minimala balkongliknande hyllorna. Mina tältpinnar av aluminium går förstås inte att använda i det hårda underlaget så linorna får stagas upp med sten. Till slut har vi i alla fall åstadkommit något som vi kan kalla ett hem. Men det lär bli ytterligare en bucklig natt för ryggen.

FORE! När vi hade kommit upp till vårt toppläger hördes plötsligt ett kraftigt muller. Och plötsligt såg vi orsaken. Lavin! 
     

Om tillgången på färskvatten var dålig vid foten av berget är den obefintlig där vi nu befinner oss. Det är tur att vi har Galgen med oss. Han har ju varit här förut och känner till ett ställe några hundra meter söderut utefter den branta sluttningen där klart vatten sipprar fram. Men sådant är väl självklarheter för en Sirdar att känna till antar jag och Galgen har säkert i sin tur fått lära sig av andra guider var vatten finns på de olika platserna. Efter Galgens instruktioner ger sig stackars Nyema iväg med en olycklig blick och dekorerad med allehanda flaskor och kärl. Efter en knapp timme är han tillbaka och vi kan äntligen stilla vår törst och hunger.
     Efter maten förbereder vi morgondagens packning. Eller nattens packning snarare. Revelj är nämligen satt till klockan två eftersom vi vill hinna fram till snöbranterna under toppen innan solen hinner göra mos av allting. Så det lär bli några timmar i mörker. Klätterutrustningen plockas fram och selar, karbiner och stegjärn fördelas runt och kontrolleras för femtioelfte gången. Men till slut ligger allting prydligt packat i våra dagsäckar tillsammans med vindställ och kameror. Och våra dyrbara whiskydroppar.
     Nyema går ytterligare en vända efter vatten och vi törnar in tidigt. Men det är stört omöjligt att få någon sömn i kroppen. Det pirrar för mycket inombords. Så här långt har allting på vandringen gått bra känns det som men nu behöver vi litet tur också. Framförallt med vädret. Det har ju varit helt perfekt i flera dagar nu och måtte det hålla i sig ett dygn till. Karlsson och jag ligger och stirrar i tälttaket, byter några ord då och då och försöker undvika att räkna minuterna tills vi skall ge oss iväg. Karlsson har ställt alarmet på sin klocka på två. Tick tack tick tack. Mörkret faller och det blir kyligt. Klockan masar sig fram mot midnatt. Det blir den första november. Då och då slumrar jag till men vaknar genast. Måste ut och lätta mig. Fryser men noterar att det är stjärnklart. Trött nu, vill bara sova.

När klockan slutligen börjar pipa i tältet har ögonen klibbat igen fullständigt och jag får kämpa för att ta mig upp ur sömnens mörka djup. Tydligen har jag somnat till slut men det kan inte vara mer än den sista timmen, om ens det. Det känns inte som mer än fem minuter i alla fall. Karlsson tycks inte ha fått mycket blund i ögonen han heller så det stånkas och stönas ganska friskt i tältet medan vi försöker få fyr på vårt kök och sätter på en kanna vatten. Efter några minuters stålsättande ålar jag mig ur sovsäcken, drar på mig de kalla kängorna och kliver ur tältet.
     Det är nollgradigt och rått i luften men fortfarande stjärnklart och stilla. I mörkret några meter bort fladdrar ljuset från en MagLite så uppenbarligen har fler vaknat. Ljuden tränger på. Fräsandet från köken, skramlet från en isyxa, en dragkedja, en bränsleflaska mot en sten, mummel. Till slut står vi i alla fall med varsin kopp rykande choklad i nävarna, håglöst mumsande på mackor av grovt lantbröd och baconost. Aptiten är av förklarliga skäl inte på topp så här dags så jag får helt enkelt tvinga i mig två dubbelmackor innan det tar stopp. Chokladen däremot smakar gott i kylan så det blir två fulla muggar. Strax före tre är vi klara och drar selarna över GoreTex-ställen, spänner våra MagLites runt huvudena och är klara att ge oss av. Nyema stannar dock kvar vid tälten, håller vakt och ser till att det finns färskvatten i lägret när vi kommer tillbaka framåt eftermiddagen. Men hur i håle grå skall man kunna se var man sätter fötterna i det här mörkret och i den här terrängen tänker jag. De små spelande ljuskäglorna från lamporna gör ju inte mörkerseendet bättre precis, snarare tvärtom. Men det ger sig väl. Med ett ok till Galgen ger vi oss av.
     Alla snubblar och snavar fram i mörkret. Till och med Galgen går bort sig några gånger och stannar, osäker på den rätta vägen, och en gång tvingas vi gå tillbaka en bit innan vi är på rätt spår igen. Det är brant och stenigt och inte läge att gå omkring och vara sömnig. Inte läge att se sig omkring och njuta av utsikten heller utan all uppmärksamhet är riktad mot marken och var personen framför sätter fötterna. Isyxorna slår metalliskt mot klipporna. Då och då stannar vi till och ser till att alla är samlade.

Gryningens första strålar kom som en välsignelse. Äntligen kunde vi se var vi satte fötterna. Foto Christer.
     

Efter någon timme börjar dock sikten bli bättre och vi stapplar, snubblar och svär inte längre på varje steg. Omgivningarna börjar kunna skönjas och jag släcker min MagLite. Efter ytterligare en kort bit planar det ut litet grann och vi lämnar de förrädiska mörka kaminerna. Här åker stegjärnen på och från och med nu kommer underlaget enbart att bestå av is och snö. Men det är vi glada för eftersom snön reflekterar det svaga ljuset och plötsligt känns det nästan som att komma ut ur en kolsvart gränd och kliva ut under en gatlyktas blåa sken. Plötsligt ser vi hundratals meter omkring oss på mjuka böljande former. Glass tänker jag, det här ser ju ut som en värld av vaniljglass.

Upp genom det här böljande landskapet går leden. Och nej, det är inte toppkammen högst upp. Den ligger en god bit bakom all den här glassen. 
     

Tiden går. Svetten rinner och alla flåsar. Vi rör oss mellan slingrande åsar av höga krasande snödrivor och plötsligt bryter den första morgonsolen fram. Genast åker glaciärglasögonen på. För en timme sedan såg jag ingenting, nu ser jag för mycket. Törsten slår till också och jag längtar efter en längre rast. Jag tar av mig handskarna och öppnar jackan i halsen. Pust och flämt. Plötsligt går Karlsson åt sidan och kräks.
     – Hur är det Thomas?
     – Det är magen bara. För litet frukost och ansträngningen. Det är lugnt.
     Vi fortsätter. Galgen puschar på eftersom han vill ha så mycket som möjligt av den här snön bakom sig innan solen börjar göra den alltför lös och jobbig att gå i. Vi kämpar och kommer allt högre.
     Slutligen står vi inför det sista hindret före själva toppkammen. En mycket brant, delvis lodrät vägg av snö. Ett effektivt hinder för alla utan klätterutrustning att nå toppen. Ja möjligen bortsett från proffs och galenpannor. Hög är den också, närmare hundra meter. Den ser inte kul ut. Inte kul ut alls. När lutningen börjar bli för brant stannar vi och pustar ut. Galgen gör genast fast sig i sitt långa rep men det måste ändå förlängas med vårt för att bli tillräckligt långt. Sedan greppar han sin isyxa och ger sig av, sparkande steg i den allt mjukare snön.
     – Är det bara jag som noterar att han går osäkrad, säger någon.
     – Han har ju isyxan i alla fall. Och han tycks veta vad han håller på med.
     – Jo men ändå. Det ser rätt hisnande ut. Och att ha vikten av två hela rep hängande under sig måste vara tungt.
     – Imponerande.
     – Helvete grabbar, säger Karlsson med rosslande röst, det där klarar jag aldrig. Jag är helt slut och det där kommer jag aldrig att orka. Inte en chans.
     Vi andra står lamslagna. Hörde vi rätt? Efter den första bestörtningen försöker vi övertala honom att åtminstone försöka. Vi är alla trötta och utmattade men nu handlar det om ren vilja sista biten. Vi har redan passerat 6 000 meter och har antagligen bara 100 - 150 meter kvar till toppen. Mer kan det knappast vara. Bara det här kruxet kvar, sedan är vi ju uppe. Vi sträcker fram våra vattenflaskor och föreslår en paus på platsen.
     – Glöm det. Jag känner min kropp. Jag väntar här, säger Karlsson och ser ut att när som helst säcka ihop i snön.
     Vi fortsätter dividera fram och tillbaka några minuter men Karlsson går inte att rubba. Till slut tvingas vi acceptera faktum. För egen del känns det hemskt att se min kompis tvingas ge upp nu, strax under toppen på Island Peak, efter de här veckorna med sitt glada humör och positiva tänkande, trots sitt bakslag uppe vid Gokyo. Jag vet att han har sett fram emot hela resan och Island Peak lika mycket som vi andra och han skulle inte ge sig så här nära toppen utan väldigt goda skäl. Men han lider, det syns, och vi andra med honom. Det måste vara en knäckande insikt för honom själv och är ett väldigt tråkigt besked för oss andra.
     Under tiden har Galgen kommit upp på kammen högt ovanför oss, gjort en toppsäkring med sin isyxa och vinkar nu ner till oss att allt är ok. Näste man. Vi ser obeslutsamt på varandra. Tydligen syns det tydligt vad vi tänker för Karlsson säger:
     – Ingen fara grabbar. Jag väntar här tills ni kommer ner. Fortsätt ni.
     – Är du säker Thomas?
     – Absolut. Inga problem.
     En stunds tystnad, sedan:
     – Okej, jag klättrar, säger Johan och fäster repet i selen.

Trots Galgens uppsparkade steg och repet tar Johan lång tid på sig att komma upp. Vi andra studerar hans vedermödor och det står helt klart att det är svettigt. Till slut är han i alla fall uppe, försvinner för ett ögonblick bakom kanten och avtecknar sig sedan som en liten röd insekt tillsammans med Galgen mot den blå himlen. Jag kliver fram mot repet med blandade känslor och kopplar in mig.

Jag i början på sista replängden före toppkammen. Om läsaren ställer sig upp med utsträckt arm och tänker sig en linje från tårna till fingrarna har ni lutningsvinkeln. En lutning som de sista 20 meterna blev i stort sett lodrät. Alldeles till höger om den punkt där repet försvinner över kanten anas en liten röd prick. Johan. Om ni Ctrl-klickar i bilden och väljer "Visa bild" så visas bilden litet större. Men man får ändå luta sig fram ordentligt för att skymta Johans jacka. Men den finns där. Foto Christer. 
     

Det dröjer inte många steg innan jag måste stanna och hämta andan några sekunder. Allt tycks vara i vägen. Den öppna vindjackan skymmer firningsåttan i selen och att försöka sköta den med vänster hand samtidigt som höger hand håller i isyxan samtidigt som pulsen slår hårt ger inga höga stilpoäng. Men efter en stund börjar jag komma in i något som kan kallas rytm så den första replängden går ändå ganska bra. Men när jag kommer upp till skarven på repet blir det riktigt jobbigt. För det första är Galgens rep 12 millimeter tjockt medan vårt eget som jag nu har bakom mig bara är 9 millimeter. Bara att få igenom själva knuten genom firningsåttan klarar jag inte så jag är tvungen att koppla ur mig ur repet och sedan koppla in mig på nytt strax ovanför knuten. För ett ögonblick är jag till och med tvungen att släppa taget om isyxan för att kunna skruva fast åttan i selens karbin fram på magen igen. Det blir några läskiga sekunder där men jag försöker koncentrera mig på vad jag gör och inte på var jag är. Alltsammans tar väl en minut eller två, sedan kan jag fortsätta. Men det tjockare repet löper dåligt genom åttan och envisas med att vilja lägga sig framför kängorna hela tiden. Väldigt irriterande. Så för att undvika att stiga på det med stegjärnen är jag tvungen att hela tiden dra repet genom åttan med vänster hand medan jag svingar yxan med den högra. Jag inser nu varför Johan har rört sig så sakta före mig. Lutningen blir också hela tiden värre och värre. Från att ha varit kanske 60-70 grader i den nedre delen blir det bara brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Isyxan känns som bly och svetten svider i ögonen. För varje meter jag vinner måste jag luta pannan mot snön och flämta. Pauserna blir bara längre och längre. Tusan vad jobbigt det här är!
     – You okej?, hörs plötsligt en röst alldeles ovanför mig.
     Jag lyfter på huvudet och där sitter Galgen och Johan och flinar. En sista ansträngning och världen vidgar sig. Jag är uppe. Jag stapplar undan några meter och lösgör mig från repet och sjunker ihop i snön. Efter några djupa andetag är jag i stånd att se mig omkring. Kammen är bara några meter bred och sluttar brant nedåt på båda sidor. Ungefär tjugo meter längre bort reser sig en fem meter hög snöpuckel som skymmer sikten mot toppen. Det är sista hindret och jag inser med ett lyckligt grin att jag faktiskt kommer att klara det. Johan verkar känna samma sak och vi flinar mot varandra. Sedan bara njuter jag av vyerna.
     En stund senare ligger Christer stönande vid mina fötter:
     – Inte en meter till! Ni kan slå ner ett kors vid min huvudända grabbar för här stannar jag. Helvete vad jobbigt!
     Trots flera minuters ryggläge vägrar han röra sig så till slut tar Johan och jag själva itu med snöpuckeln. Den här gången får jag privilegiet att gå först.
     För att komma upp på puckeln tvingas vi gå på utsidan av den, på den sida som vetter ner mot det håll vi har kommit upp från. Ja, alltid är det något jävelskap in i det sista tänker jag. Men snön är fast och stegjärnen biter bra i alla fall. Dessutom har jag ju isyxan. Men det är väldigt exponerat och det kittlar ganska duktigt i maggropen när jag försiktigt tar mig runt och upp. Inte drabbas av svindel eller panik nu, utan lugn och fin bara. Att knyta in oss i repet slår oss aldrig.
     Några minuter senare är vi båda uppe. Toppdrivan ringlar sig vidare ett hundratal meter och slutar i en konformad topp. Den sista biten går vi lugnt och stilla eftersom vi inte vill missa någonting av upplevelsen. Förhållandena är perfekta. Bara någon minusgrad, helt vindstilla och en klarblå himmel så långt ögat kan nå. Till slut kommer vi inte högre. Hela berget ligger under oss. Vi omfamnar varandra och säger grattis. Efter en stund ensamma på toppen dyker Christer och Galgen upp på drivan. Någon säger:
     – Helvete grabbar. Vi gjorde det. Vi klämde den jäkeln.
     Just det. Vi hade bestigit Island Peak.

Visst är vi glada men leendena känns ändå påklistrade. För det är ett stort fel med bilden. Antalet personer. Gissa om vi saknade Karlsson!

forts »»»