Everest National Park / Island Peak

Med Karlssons ord

Det hela börjar på vägen upp till Gokyo. Jag är totalt utan krafter. Trettio meter och sedan vila. Jag är fullständigt slut, och livrädd eftersom jag inte vet vad det är för fel på mig. Vilopulsen ligger på 135 slag i minuten och andningen är skyhög även efter en timme i tält. Det är första gången i mitt liv som jag har dödsångest. Men efter några dagars vila och mycket antibiotika återvänder krafterna. Det är ju ändå nästan två veckor till Imjatse/Island Peak, mitt och resans mål, och till dess ska jag ju repa mig.
     På förra Nepalresan, 1991, kom varken jag eller Rune upp på Thapa Peak som vi hade åkt ned för att bestiga, men den gången berodde det på våra bärare, inte på mig eller Rune. Dessutom blåste det ihop till ett oväder som hette duga, så det var inte vårt fel att vi inte lyckades den gången. Det har gått fem år sedan dess, och jag har tänkt mycket på den toppen. Tänk om man får en chans till. Inget ska stoppa mig då. Och absolut inget litet virus! Men samtidigt vill jag ju komma hem levande, det har jag lovat min flickvän.
     Fem dagar efter Gokyo känner jag mig mycket bättre. Men när vi kommer fram till foten av Kala Pattar är Christer så sjuk att han inte orkar gå upp. Stackars jävel, tänker jag. Om Christer inte orkar som är yrkesmilitär så är han illa däran. Men jag är frisk och kry!
     Johan och Galgen går tjugo minuter före Rune och mig. Vi ser hur Johan trippar iväg. Trots att jag kämpar för fullt kommer jag upp till toppen minst en timme efter honom. Jag kanske ändå inte är riktigt frisk ännu, tänker jag.
Nåväl. Förflyttningen till Imjatse basecamp är inte så påfrestande. Men jag har blodsmak i munnen hela tiden och jag har svårt att hålla jämna steg med Johan och Christer. Men dom är ivrigare än jag, intalar jag mig. Väl framme vid baslägret stiger pulsen, men den här gången är det av iver. Vi packar ned det absolut nödvändigaste vi behöver i kläd- och matväg på berget, resten åker jak tillbaka ned till Chukhung.
     Vi går upp som vanligt på morgonen den 31 oktober och börjar klättringen till läger två. Den här gången ska jag inte bli efter! Jag kämpar och sliter. Och det lyckas, jag kommer upp till läger två som nummer tre. Inte sist alltså! Det sista av dagen och kvällen går åt till att kolla utrustningen. Och jag känner efter - Hur mår du egentligen, Thomas? Orkar du? Jag känner mig i fin form, revanchen är nära.
     På kvällen sitter vi alla i Runes och mitt tält och äter middag. Vi är tvungna att trycka i oss kalorier, men jag har ingen matlust. Att inte ha matlust är inget ovanligt på dom här höjderna, så jag tänker att jag äter tills jag nästan spyr. Men efter fem tuggor är det stopp. Jag vet hur viktigt det är att äta just nu, men jag får inte ned mer. Och så börjar jag att frysa. Jag vill bara sova så att jag ska orka nästa morgon.
     Klockan ringer kl 02.00 så det blir inte så mycket sömn den natten. Nu gäller det. Det är idag som jag ska få min revansch. På med kläderna och på med köken, nu ska här ätas! En macka och en kopp choklad blir det. Det är inte bra. Men tänk bara positiva tankar! Jag fyller fickorna med godis och Dextrosol. För man kan ju äta på vägen upp!
     Vi börjar klättringen i månsken. Den första timmen hänger jag med, men när vi kommer fram till snön och stegjärnen kommer på känner jag mig matt och totalt utpumpad. Faan, inte nu! Efter trettio meter spyr jag av ren utmattning. Det börjar ljusna och jag är totalt fokuserad på att ta ett steg till, och ett till. Till sist kommer vi fram till den stora utmaningen. Sjuttio meter mycket brant isklättring. Det är mycket som far genom mitt huvud då. Orkar jag ta mig upp? Orkar jag ta mig ned? Orkar jag ta mig tillbaka till Chukhung? Orkar jag ta mig först upp och ned och sedan tillbaka till Chukhung? Det är mycket att tänka på!
     Det är ett svårt beslut att ta men jag beslutar att stanna där jag är. Jag går ned en bit på glaciären och vänder ryggen till medan de andra fortsätter sista biten. Det känns mycket tungt. Jag har lagt ned mycket tid och planering på dessa resor. För att inte tala om pengar. Gissa om jag är besviken på mig själv. Andra gången på fem år som jag missar en topp. Det är till och med så det kommer en och annan tår.
     Men så här i efterhand vet jag att jag fattar rätt beslut. Och mitt tillstånd har i alla fall inte hindrat mina kamrater att komma upp på Imjatse. Och jag har sprängt sextusenmeterslinjen. Och vem vet - jag kanske får min revansch en annan gång!
     Men det handlar inte enbart om att  komma upp på toppen. Resorna ger så mycket mer än bara toppbestigningar. Jag har träffat massor av roligt folk från hela världen. Och jag har lärt känna nepaleser och Nepal som inte så många har gjort.
     Dessutom har jag lärt känna mina kamrater bättre. För när man är ute i busken och det är lite tuffa tag så plockar man fram de flesta av sina dåliga sidor likväl som sina bra. Jag kommer aldrig att glömma när Johan och Christer möter mig efter att jag har gått runt Chula Pass. Jag har varit solo i tre dagar och har ca 3 km kvar att gå till Lobuche och mina kamrater Rune, Christer och Johan. Det är i en mycket brant backe. Det har snöat och det är dimmigt så man ser bara 30 meter framför sig. Tenzi och jag har gått i ca 3 tim när jag hör ett ”HALLÅ”. Jag tittar upp och ca 100 meter ovanför mig står Johan och Christer och vinkar glatt! Samtidigt börjar solen synas genom molnen och det spricker upp. Väl framme vid Johan och Christer omfamnar vi varann och konstaterar att allt är bra. Men var är Rune? ”Han är i lägret och ser till att du får en Hot Lemon när du kommer fram” sade Christer. Snacka om polare! Hot Lemon är varmt citronvatten och det är precis vad min frusna kropp vill ha.
     Med på resan är också två kortlekar som jag lär de andra tre att spela Canasta med. Nu är det så här att jag är mycket bra på att spela Canasta så de andra tror att jag fuskar hela tiden när jag vinner, men så är det inte. De vill spela så ofta det finns tid. Personligen tror jag bara att de vill slå mig i Canasta, för så jävla kul är det inte.
     Hur som helst så tror jag att detta var min sista Nepalresa, men man vet aldrig. Himalaya är alltid Himalaya, men man behöver ju inte klättra i berg.
     Jo förresten, det måste man!

Thomas Karlsson

forts »»»