Everest National Park / Island Peak

24-26 oktober

Chula Pass - Lobuche

 
"Folk upplever generellt en stor glädje vid att se färger. Ögat behöver det lika mycket som det behöver ljus. Vi behöver bara påminna oss den uppfriskande känsla vi upplever om solen en grå dag lyser upp ett enstaka område av scenen framför oss och visar upp dess färger."

Goethe, 1840

Morgonen därpå är det fortfarande mulet och trist väder. Lätta snöflingor i luften och några enstaka plusgrader. Vi packar ihop och beger oss tillbaka nedför dalen. Jakarna ser glada ut i dag, eller rättare sagt, de ser inte fullt så deprimerade ut som vanligt. Till skillnad från våra svenska kossor som mest ser dumma ut, ja litet som Halvan fast fetare om någon förstår hur jag menar, så har jakar en annan blick. Dum är fel ord. De ser bara ut att vara totalt ointresserade och less på allting. Men antagligen känner de väl till något deprimerande som inte vi känner till. Hur dumma människor är till exempel. Hur som helst, idag tycks de ha vaknat på rätt sida. Det beror antagligen på att vädret äntligen är mer i deras smak, men även på att en försvarlig del av packningen den här gången befinner sig på våra ryggar och inte deras.
     När vi kommer ned till den andra sjön efter några kilometer säger Johan, Christer och jag farväl till Karlsson för några dagar. Här skall vi tillsammans med Galgen och Nyema korsa glaciären, ta oss till byn med det lockande namnet Dragnag på andra sidan, vika av norrut och ta oss upp till en punkt strax nedanför Chula Pass där vi ska övernatta. Går allt sedan planenligt tar vi passet morgonen efter och fortsätter ned i dalen på andra sidan. Eftersom passövergången är för brant för jakarna är således expeditionen tvungen att dela upp sig i två delar här. Men det är ju planerat från början så schemat kommer inte att påverkas om Karlsson följer med jakgänget. Möjligtvis med undantag av Karlssons eget schema förstås. Men kombinationen lägre höjd och Tenzis omsorger kommer säkert att göra patienten gott så förhoppningsvis kommer han i stället att vara pigg och vid full vigör igen när de ansluter till oss i Lobuche. Faktum är att hans sjukdom verkar hyggligt vältajmad om man ser krasst på saken, hur tråkigt det än är för allihop.
     Vi tar av från leden och följer en knappt synlig stig genom moränområdet och ut på isen. Is förresten, man ser den knappt under täcket av jord och sten. Men den finns där under. På sina ställen har vädrets makter skulpterat lustiga former och här och där ligger till och med små drivor av kramsnö. Och det är någonting med temperaturen också för plötsligt börjar det bli dimmigt i luften. Eller om det bara är molnen som går extra lågt, jag vet inte. Inte blåser det heller. Men det börjar snöa litet lätt igen och sammantaget är det ganska fint alltsammans. Tyst och stilla.
     Tystnaden är dock högst temporär. Vi hinner inte komma mer än kanske en halv kilometer in på isen, och sitter och pustar ut på varsin sten, när ett ljud får oss att spetsa öronen. Det låter som... kan det verkligen vara... jo det råder inget tvivel. Flams och fnitter. Strax därpå dyker de glada tjejerna upp och ett litet pubertalt snöbollskrig uppstår.
     Efter någon timme har vi tagit oss igenom det tröstlösa månlandskapet och kommer fram till foten av en bergsrygg där några låga trista stenhus ligger. Dragnag. Stället ser faktiskt värre ut än det låter. Det verkar förfallet och helt öde sånär som på en ensam sorgsen figur som inspekterar oss när vi drar förbi. Men det förstås, vem skulle vilja söka sig en framtid i Dragnag när det finns metropoler som Gokyo, Machermo och Dole mindre än en dagsmarsch härifrån? Säkert inte många.
     Här skiljs vi från tjejerna. De vinkar och viker av söderut och skall återvända till Katmandudalen till sina jobb som lärare i en barnskola. De har haft sin walkabout och nu är det back to bussiness. Ja där ser man, och jag som trodde de bara var i Nepal på semester. Men innan de försvinner gör vi upp om att träffas i Katmandu någon gång efter den sjätte november när vi räknar med att ha avslutat vår vandring.
     – Bye guys... take care...
     – Bye babes... beware...
     Vi vänder tjejerna ryggen och börjar den jobbiga stigningen upp mot Chula Pass. Packningen tynger. Kroppen skriker på nåd och hotar med facket om jag inte vänder om och går ned. Men jag knogar på och ber kroppen gå och lägga sig någonstans. Vilket ju är precis vad den hela tiden vill göra. Ibland gillar jag inte min kropp. Slutligen börjar det plana ut och en nästan lodrät vägg av snö och massivt berg träder fram ur molnen framför oss. Galgen pekar ut passövergången högt där uppe och platsen nedanför där vi skall övernatta. Tydligen går leden uppför den där väggen. Ser jobbigt ut. Vi går den sista biten fram och hittar några få kvadratmeter någorlunda plan mark där vi sätter upp våra tält i vätan. Bättre tältplatser har man ju haft. Men vi befinner oss 500 meter ovanför Dragnag på 5 200 meters höjd och än så länge håller vi vårt schema.
     Galgen och Nyema som skall få äran att sova i mitt Hillebergtält börjar genast jobba med det dyngsura fotogenköket i ena tältabsiden medan vi övriga tar fram grovt lantbröd, kräftost och några påsar soppor och frystorkad friluftsmat från Sverige. Tack och lov finns det i alla fall rent vatten i närheten. Jag är orolig flera gånger att Nyema skall sätta eld på hela tältet men efter mycket fräsande, rykande och fladdrande lågor från köket har vi i alla fall till slut varm mat i kåsorna. Christer, Johan och jag njuter av den svenska smaken, ett välkommet avbrott till de nepalesiska rätterna. Galgen smackar uppskattande över blomkålssoppan och tar artigt några mackor. Stackars Nyema däremot ser ut att när som helst brista i gråt. Ingenting faller honom tydligen på läppen. Han tvingar i sig en macka utan pålägg, några munnar soppa under anklagande blickar och vilda grimaser och dricker sedan bara choklad, stackarn. Han känner tydligen inte till begreppet frystorkad friluftsmat och pulversoppor, ja lättviktsmat helt enkelt, utan tittar hela tiden medlidsamt på oss, antagligen i tron att vi svenskar alltid lever på sådan här föda. Att försöka förklara för honom sådana saker som Hasselbackspotatis med lammstek och rönnbärsgelé, köttbullar med lingonsylt, raggmunk med fläsk - för att inte snacka om rabarberpaj med vaniljsås - känns rätt meningslöst. Så i Nyema har vi en kille som aldrig lär sätta sin fot i Sverige.
     Medan snön fortsätter att falla kryper vi in i sovsäckarna och avvaktar morgondagen. Nyema tycks förutom rudimentära smaklökar även ha en mycket strikt och grundmurad uppfattning om rangordning. Han envisas nämligen med att vilja sova ute i absiden. Trots att jag försöker övertyga honom om att det är varmare och torrare inne i innertältet vägrar han styvnackat att sätta sin fot där. Galgen verkar däremot inte bry sig utan gör det bekvämt för sig på det generösa utrymmet.
     – This very nice tent.
     – Thank you Gyalgen. You comfortable?
     – Oh yes, no problem.
     Mörkret faller och från absiden hörs ljudet av någon som försöker hitta en bekväm ställning bland fotogendunkar, kastruller och brännare. Johan och Christer mumlar i tältet intill medan snön lägger sig blöt över alltsammans. Slutligen blir det svart.

Nästa morgon är vit. Eller smutsvit snarare. Sjaskig. Det är den 25 oktober och vädret är oförändrat. Låga gråa moln, nollgradigt och snöflingor i luften. Inte mycket till sikt utan bergsidan framför oss reser sig mer som en skugga. Allt som inte är blött är rått och otrevligt. Vi stampar med fötterna och huttrar medan vi intar en spartansk frukost bestående av soppa, choklad och mackor. Temperaturen är väl inte det värsta, den ligger ju bara runt noll, och inte blåser det heller. Nej det är fukten, brist på sikt och den här färglösheten som frestar på. Litet sol skulle verkligen sitta fint. Men vi får gilla läget. När soppan är slut och Nyema har druckit upp all choklad biter vi ihop och river de sura tälten.
     Stigningen till Chula Pass är brant. Och hal också i det väder som råder. De vickiga stenarna är täckta av förrädisk blötsnö så det gäller att se sig för och ge akt på varandras steg. Som tur är ligger själva passet bara drygt 200 meter ovanför oss så det dröjer inte alltför länge innan vi flämtande befinner oss på krönet.
     Uppe i själva passet råder ett vitt töcken blandat med mörka skuggor av naket berg. Det är väl det lätta snöfallet som gör det, det och dimman antar jag, men akustiken här uppe påminner i alla fall om den i en garderob full med gammal lump. Det är liksom som om den fuktiga luften absorberar bort alla ljud. Ungefär men ändå inte riktigt som om det har slagit lock för öronen. Men jag vet inte, det kanske bara beror på att man för det mesta har tjocka mössor nerdragna över öronen på sådana här platser. Antagligen. Allt är stilla här uppe i alla fall, och våra ord, i den mån de förekommer, låter dämpade.
     Medan vi pustar ut och försöker smälta upplevelsen dyker plötsligt en grupp tungt lastade nepalesiska män och kvinnor spöklikt upp från andra hållet. Inga bärriktiga ryggsäckar på deras ryggar inte, nej de bär sin packning i stora kontar med band runt pannan. Vi mumlar namaste när vi passerar varandra och det är fascinerande att se hur de oberört kliver på de glashala stenarna och försvinner under oss, några av dem i vanliga lågskor, andra i gymnastikskor från anno dazumal. I deras släptåg kommer några västerländska vandrare, moderiktigt klädda i kängor och GoreTexjackor i grälla färger, försiktigt, försiktigt, tysta och med bleka ansikten. Men jag antar att våra egna ansikten ser likadana ut.
     Vi fortsätter längs högra kanten på en glaciär på andra sidan och efter några hundra meter börjar det luta rejält utför. En solig dag med klar luft måste Chula Pass vara en fantastisk plats med sin utsikt ner över två dalar och med alla bergen runtomkring. Men inte idag. Den dåliga sikten tillsammans med snöfallet som nu tilltar suddar ut konturerna och gör det svårt att orientera sig. Resultatet blir flera ljudliga vurpor innan vi slutligen är nere på fast mark i nästa dal. Två och en halv kilometer senare stapplar vi blöta och trötta in i Dzonglha. Det känns fel att använda ordet by här eftersom stället bara består av tre hus, till och med håla känns för generöst. Dzonglha är en plats bara, men en utsatt plats på kartan i alla fall, och en plats där man kan gå inomhus och sitta på träbänkar längs stora bord och beställa något varmt till en frusen kropp. Och det är inte det sämsta. Vi stjälper av oss packningen, går in och äter lunch. Nyema äter för två.
    Efter en timme fortsätter vi så den sista dryga halvmilen till Lobuche där vi slutligen reser tälten i vätan och pustar ut. Men vi ligger en dag före Karlsson och jakgänget i alla fall och känner oss nöjda. Kvällsmålet intar vi på närmaste lodge. Efter de senaste dagarna känner jag mig rätt sliten så det blir en tidig kväll för min del. Ute fortsätter snön att falla. Blött, blött, blött. Och Christer har börjat hosta.

Nyema tyckte att lodgen i Dzonglha var rena himmelriket efter en natt i min tältabsid. Men framförallt var det den här innehavarinnans kokkonst han uppskattade.
     

Nästa morgon är den föregående lik. Allt är grått och trist. Omgivningarna är täckta av några centimeter snö som succesivt förvandlas till en klafsig sörja. Jag känner mig stel och det knakar och värker i lederna. Inte ens efter en varm frukost vill livsandarna vakna, så jag fyller vattenflaskan och återgår till sovsäcken. Ja, Lobuche är inte direkt ett ställe där man "går ner på stritan och gör stan" om man säger. Och Galgen och Nyema bor ju på varsin brits inne på lodgen så jag har tältet helt för mig själv. Eftersom det inte finns så mycket praktiska göromål att ägna sig åt, persedelvård eller kängvård och sådant, ja till och med kroppsvården inskränker sig till tandborstning och ett förstrött rivande i skäggstubben, så finns det gott om tid att ligga och stirra i tälttaket och låta tankarna komma och gå bäst de vill.
     Plötsligt får ett mystiskt ljud mig att lystra till. Det låter som ett hasande klafsande och sugande smackande om vartannat. Ett riktigt blött ljud. Ena stunden låter det helt nära, strax därpå avlägsnar det sig åt höger bara för att några minuter senare återkomma från vänster. Innan det driver mig till vansinne är jag tvungen att se efter vad det är. Jag tvingar min ömma kropp till tältöppningen, drar upp dragkedjan och sticker ut huvudet. Och tänker att jaha, var det inget konstigare än så. På – och under rådande omständigheter delvis i – underlaget ägnar sig en person med japanskt utseende nämligen åt skidåkning. Eller försöker åtminstone. På riktiga längdskidor. Med stavar och skidglasögon och allt. Visserligen påminner skidglasögonen mer om ett cyklop men just här och just nu är ett cyklop inte så fel. Men det ser inte riktigt klokt ut. Milt sagt. Några alpkajor på ett av hustaken burrar ihop sig och tänker antagligen detsamma som jag. Jag drar ned dragkedjan och försvinner muttrande ned i sovsäcken igen.
     Timmarna går och det blir eftermiddag. Då och då klafsar skidåkaren omkring utanför tältet. Christer börjar också avge ljud. Hans torrhosta låter inte vackert och hörs över hela Lobuche. Men trots hostan bestämmer sig han och Johan för att gå ned utefter leden för att möta Karlsson och jakgänget. De borde ju dyka upp någon gång idag framåt eftermiddagen enligt schemat och vi är spända på att se hur Karlsson mår efter några dagar på lite lägre höjd. Ja det är inte utan att jag börjar sakna min kompis. Men själv passar jag på att låta kroppen vila. Bredvid mig i tältet har jag bullat upp med ett kexpaket från lodgen och en fylld vattenflaska. Kroppen känner inte riktigt för att tjoa och tjimma idag så jag fortsätter med mitt taktittande. Karlsson vet nog att ta reda på sig.
     Bäst som jag ligger där och funderar fram och tillbaka inser jag plötsligt att vi redan efter två dagar också saknar Tenzi och hans luncher och middagar. Vi har kommit bra överens med alla i gänget, även om Nyema och Tenzi snabbt har blivit våra favoriter. Nyema för hans hundlika sätt att alltid vilja vara oss till lags. Man behöver bara kasta en glad blick på honom så skiner han upp och viftar på svansen som han inte har. På senare tid har vi faktiskt börjat kalla honom byrackan. I all välmening givetvis. Rent överlycklig blir han om han får låna någon av våra små MagLites, ficklamporna av pennmodell som vi har modifierat med resårband så att de kan bäras fastspända på huvudet. Små tekniska prylar som blinkar och låter tycks imponera kolossalt på honom. På kvällarna stryker Nyema ofta omkring i omgivningarna med en tänd lampa på huvudet och ser viktig ut. Som tur är finns det gott om extra batterier.
     Tenzi däremot är mindre hundlik och mera mänsklig. Men alltid lika glad och trevlig. Han verkar också uppriktigt glad över vår uppskattning över den goda maten. Om inte förr så tror jag han förstod det efter tårtan i Machermo. Med Tenzi och de glada kökspojkarna i lägret mår man litet bättre helt enkelt.
     Välbekanta ljud utanför tältet får mig plötsligt att återvända till verkligheten. Jag drar på mig kängorna och kliver ut. Och omringas av våra jakar. Kökspojkarna kånkar precis in köksutrustningen i ett av uthusen bredvid. Tenzi dyker leende och vinkande upp ur en av lodgerna tillsammans med Galgen. En bit bort står Karlsson och pratar glatt med Johan och Christer. Han gör v-tecknet med båda händerna så uppenbarligen är humöret på topp igen. Men det som verkligen får mig att tina upp är åsynen av blå himmel. Molnen håller på att spricka upp och de omgivande bergen framträder allt tydligare. Det råder inget tvivel om att ett omslag till det bättre är på gång. Jag känner genast hur livsandarna vaknar.
     Johan och Christer berättar med inlevelse hur de har gått ett par kilometer genom det våta landskapet, utan annat sällskap än moln och snöfall, tills de helt plötsligt går rätt på en stor kulle med bönestenar. Och träkors vilket ser märkligt ut. När de böjer sig vid en sten ser de vad det är. Gravstenar. Det är en begravningsplats. Sikten är nästan lika med noll och stenarna runt omkring dem framträder som spöklika figurer ur dimman. Då, som genom ett trollslag, lättar och försvinner dimman. Solen bryter igenom och den blå himlen öppnar sig i ett hål ovanför dem. Från ett färglöst grått till ljus och färg på några sekunder. Och på stigen framför dem kommer Karlsson och Tenzi gående emot dem. Grabbarna drabbas nästan av en religiös upplevelse av att mötas där på kullen bland alla resta minnesstenar i samma ögonblick som vädret slår om. Vi ler åt historien. Och vi är glada att vara tillsammans igen. Karlsson har blivit av med torrhostan och känner sig nästan helt återställd så vi ser fram emot morgondagens korta etapp upp till Gorak Shep och att få bestiga Kala Pattar mittemot Everest och Nuptse.
     Men medan Karlsson ler förväntansfullt ser Johan och Christer fortfarande tagna ut efter upplevelsen på gravkullen.

Vår vattentäkt i Lobuche. Inte direkt en bild man skulle vilja se i någon av Fritidsresors kataloger.

forts »»»