Everest National Park / Island Peak

Bland apor och gudar

Katmandu Guesthouse är ursprungligen en gammal ministergård från Ranaperioden men blev hotell 1967. Från början bestod hotelldelen av endast 13 rum men idag finns här 120 rum, alltifrån s.k. AC Deluxe-rum med egen TV för 50 dollar natten till de mer blygsamma Ultra Basic för endast 2 dollar per natt. Det är det första hotellet som startades i Thamel och har haft en imponerande lång rad celebra gäster genom åren. Förutom alla berömda klättrare och excentriska Hollywoodskådisar, författare med skrivkramp och neddekade hippies har till och med The Beatles bott här. Ett passande ställe för fyra vikingar.
     Det har blivit sent på eftermiddagen när vi baxar in packningen i foyen och stegar fram till incheckningsdisken. Hotellet är till en början fullbelagt men efter litet dividerande får Karlsson och jag ett dubbelrum på första våningen och Johan och Christer ett i korridoren på bottenvåningen. Tyvärr får vi inte stanna mer än en natt och måste alltså hitta ett annat ställe under morgondagen. Nåja, den dagen den sorgen. Vi orkar inte flänga omkring och leta annat nattlogi just nu så vi checkar in i alla fall. Vårt rum en trappa upp vetter mot gården på baksidan av hotellet och vid några cafébord under vårt fönster sitter folk och läser och dricker diverse drycker under parasollerna. Några stora träd ger gården ett lummigt intryck. Medan Karlsson intar toaletten befriar jag mina stackars fötter från de varma kängorna och sträcker ut mig på ena sängen och studerar takfläkten i taket. Jaha, så var man här igen. En känsla av deja-vu infinner sig eftersom Karlsson och jag bodde här för fem år sedan. Har jag verkligen varit hemma i över fem år? Det känns snarare som om jag har varit borta.
     Jag känner mig litet darrig efter den långa resan. Men jag är fortfarande uppe i varv och den fulla jetleg-reaktionen skall väl inte komma förrän efter några dagar gissar jag. Takfläkten surrar och från det öppna fönstret hörs flaxande duvor. Ganska trevligt alltsammans. Det vill säga tills Karlsson drar i det kromade handtaget på toalettcisternen inne på muggen. Ljudet av en smärre tsunami fyller rummet och vattenledningarna rister i sina fästen. Men toaletten spolar åtminstone. Eller det låter i alla fall som om den flyttar omkring en massa spännande saker. Mest luft och saker som skramlar men kanske även en smula vatten. Och i ett land där dåliga magar hör till ordningen för dagen skall man vara tacksam över en fungerande toalett. Om inte annat så brukar omgivningen vara det. Av Karlssons min att döma när han öppnar toalettdörren var tydligen upplevelsen skrämmande.
     – Satan, jag trodde hela hotellet skulle rämna.
     – Delar av det gjorde det säkert. Välkommen till Nepal.
     – Tack. Jag hade glömt hur det är på VVS-fronten i det här landet.

Strax därpå sitter vi alla fyra på en takterass i närheten och äter, jag lasagne. Några kalla öl ur höga 65-centilitersflaskor och insikten att vi befinner oss 600 mil hemifrån får livsandarna att spritta till. Det, värmen och den exotiska miljön. Ur några högtalare strömmar främmande musik. Vi tar ett första planeringssnack vid bordet och känner oss extremt nöjda med allting så här långt. Luften sorlar och i vimlet av människor på gatan nedanför står en blond långhårig hippie i något slags fotsid togadräkt och en fransig axelremsväska och spelar blockflöjt. Det svenska oktobermörkret har förbytts i sol och fuktig hetta och vi beställer in en omgång Iceberg till. Sverige förresten, vad är det för något?

Vi ägnar de fyra kommande dagarna åt att organisera oss. Efter att ha bytt till ett annat hotell i närheten dagen därpå besöker vi tre Trekking Agencys, firmor som arrangerar vandringar och bergsbestigningar, för att jämföra villkor och arrangemang. De tre är Himalayan Journeys, Ama Dablam Trekking och Sherpa Alpine Trekking Services. Vi söker först och främst en engelskspråkig sherpaguide som väl känner till området vi vill besöka och som dessutom kan svinga en isyxa. Dessutom bärare för vår packning och transport till och från området. Eftersom vi har egen toppmat för tio dagar behöver vi också extra proviant för minst två veckor. Plus en duglig kock.
     Ama Dablam Trekking är den ojämförligt största och mest kända av de tre arrangörerna. De har till och med lokalkontor i flera andra världsdelar, bland annat i London. De är också den ojämförligt dyraste. För att uppfylla våra önskemål vill de ha 1400 dollar per person. I priset ingår visserligen helikoptertransport från Katmandu till Lukla, endast två dagsmarscher från Everest nationalpark, och ett topptillstånd för att bestiga Island Peak men vi tycker ändå det är i saftigaste laget. Vi går tillbaka till hotellet, sänker några pilsner på takterassen och diskuterar saken.
     Valet är i själva verket ganska lätt. Av de tre firmorna var besöket hos Himalayan Journeys kort och nedslående och inskränkte sig till en halvtimmes väntan innifrån en djupt nedsutten tygsoffa i ett väntrum som även fungerade som kontor. Två unga killar svassade omkring och serverade te medan en tredje person begav sig ut på stan för att leta efter ägaren. Till slut fick vi beskedet att vi kunde återkomma dagen därpå.
     Besöket hos Sherpa Alpine Trekking Services var desto mer givande. Eftersom vi blev vänligt bemötta av deras Managing Director, Ang Kami Sherpa, och erbjöds samma paketlösning som hos Ama Dablam, fast till ett väsentligt lägre pris, 960 dollar per person, behöver vi inte fundera särskilt länge. Trots en formidabelt rinnande näsa har Ang Kami gjort ett proffsigt intryck på oss och den fulltecknade planeringskartan bredvid vykorten från alla tacksamma kunder var imponerande. Vi tvivlar inte på att Sherpa Alpine tar sitt jobb på allvar. Dessutom gick deras kaffe att dricka. Saken är klar. Sherpa Alpine får det bli.

Emellanåt passar vi på att se oss omkring i omgivningarna. Självklart är vi tvungna att se det stora Aptemplet, Swayambunath, några kilometer väster om staden. Aptemplet har varit något av ett religiöst centrum i dalen i ungefär 2000 år och ligger på en hög kulle med vidsträckt utsikt över Katmandudalen. Vi tar en taxi dit och redan vid foten av kullen möts vi av horder av försäljare och tiggare. Och makaker! Aptemplet gör verkligen skäl för namnet. Och inte är de rädda heller, rackarna. Vi håller hårt i våra ägodelar när vi kliver upp för de drygt 300 trappstegen i sten som leder till tempel- och klosterområdet på toppen där den stora stupan med Buddhas allseende ögon reser sig. Trappan innebär också ett svettigt träningspass för oss inför kommande strapatser. Hjärtat slår hårt när vi till slut kommer upp men utsikten från Swayambunath är verkligen värd mödan. Inte bara utsikten förresten. Röster mässar, kroppar knäfaller, klockor slår och bjällror pinglar. Här finns mycket intressant att titta på och hela tempelområdet är verkligen imponerande.
     Orden "rikligt med dricks" måste lysa i eldskrift över våra nordiska skallar för när vi några timmar senare återvänder ner från kullen står vår taxi tålmodigt och väntar på oss. Chauffören vinkar glatt och frågar vart vi skall härnäst. Vi försöker anlägga en min av totalt ointresse vilket givetvis misslyckas kapitalt. Snart sitter vi i bilen och är på väg till Bagmatifloden, en biflod till Ganges i Katmandus östra utkanter. Där ligger Nepals heligaste hinduiska tempel, Pashupatinath. Själva templet är förbjudet område för oss icke-hinduer men vid floden ser vi en kremering samtidigt som folk badar i det heliga vattnet några meter därifrån. Här och där sitter heliga män, Sadhus, och grunnar på livets mysterier. Om Aptemplet sjöd av liv så är det inte direkt läge att tjoa och tjimma vid Pashupatinath. Vi slår oss ner vid trapporna ner mot det bruna vattnet mittemot templet och kikar litet försiktigt på kremeringen en stund innan vi diskret lämnar platsen.
     Från floden promenerar vi norrut någon kilometer genom Katmandus fattiga utkanter till Bodnath, landets största stupa. Läget och hela atmosfären här är helt annorlunda jämfört med Swayambunath. Bostadshusen ligger tätt inpå, över stupan vajar hundratals bönevimplar och runt om frodas tibetansk kultur. Vi går in och tittar andäktigt på en Buddhafigur och ett antal religiösa föremål innan vi går upp på det saffransfärgade taket och ser oss omkring. Naturskönt? Makaker? Oväsen? Nej, knappast. Intressant? Sevärt? Ja, absolut.

Sista kvällen innan vår avfärd till Lukla, bergsbyn ca 13 mil öster om Katmandu och vår utgångspunkt på den kommande vandringen, sitter vi på hotellets takterass och lär känna vår guide. Eller Sirdar som det heter på nepali. Han heter Gyaljen Sherpa, är någonstans runt 175 cm lång, senig och smidig och med ett väderbitet ansikte. Ögonen ser litet sorgsna ut under den korta svarta luggen men runt munnen finns det skrattrynkor. Det är svårt att uppskatta åldern men jag gissar på mellan 35-40 år. Vi bjuder på öl och chips och skriver våra exotiska namn på papper. Gyaljen berättar att han kommer från en by i Solu Khumbudistriktet söder om Everest där han har fru och två barn. Först verkar han lite blyg och har vissa problem med engelskan. Men när vi skiljs för kvällen är all osäkerhet borta. I alla fall från vår sida. Medan Johan följer Gyaljen ner på gatan sitter vi andra kvar och småpratar i den ljumma kvällen.
     Det känns som om vi har tänkt på allt. Från och med nu vilar resten i Murphys händer.

Det första intrycket efter resan består av lika delar förvirring och lycka. Två tillstånd som kräver öl. Foto Rune/Johan.

forts »»»