Everest National Park / Island Peak

Förväntansfulla resenärer på Thai Airs plan mellan Stockholm - Bangkok. Johan till vänster, jag i mitten och Karlsson till höger.

Resan

9-13 oktober

Katmandu

Att det skall vara så svårt att sova på flygplan. Den som löser det problemet kommer att bli helgonförklarad och få parker uppkallade efter sig. Att flyga är definitivt inget harmoniskt sätt att ta sig fram. Lyxigt och effektivt, javisst, men långt ifrån lika harmoniskt som att sakta ro en eka till exempel. Att flygplan är snabbare än ekor tror jag inte har något med saken att göra heller. Nej, det är något annat. Jag tror det har med vibrationer, luftgropar, lock för öronen och medpassagerare som inte vet om de vill sitta eller stå att göra. De största flygplanstillverkarna försöker lösa problemet genom att satsa på allt mer sofistikerad design, film nonstop, ännu fler säten, bättre mat ur allt fiffigare små förpackningar, smartare bagageutrymmen och bränslesnålare motorer. Men det går inte att sova på flygplan i alla fall. Själv försöker jag kura ihop mig så gott det går på sätet med en filt över huvudet och fötterna instuckna under det framförvarande sätets hårda stålrör. Det fungerar i fem minuter, sedan får jag ont i vrister och knän och tvingas ändra ställning. Så problemet kvarstår. Kanske alltsammans beror på att det är så svårt att känna sig hemma på flygplan. Allting luktar annorlunda, känns annorlunda och den hypereffektiva ventilationen med sin kruttorra luft är långt ifrån den stillastående, välbekanta odör man andas hemma i sitt eget sovrum. Att man på flygplan tvingas trängas med människor man inte har bett om att få trängas med spelar säkert också in. Varje flygresa blir ju litet av ett socialt experiment. Det är kanske för välorganiserat och sterilt på flygplan helt enkelt. I alla fall på sådana här toppmoderna stora jumboplan som vi nu reser med. Bokhyllor på väggarna och doften av stekt fläsk skulle antagligen hjälpa upp en del. Men visst är det kul att resa, oavsett färdmedel. Sova kan man ju göra när man kommer fram. Eller hem.

Efter en lång, uttröttande luftfärd via Bangkok tar vi till sist mark i Katmandu på knappt 1 3oo meters höjd, jag fortfarande lätt irriterad efter att ha fått byxorna nedspillda av en av Johans drinkar på planet. Och inte blir det bättre av att transportbandet för bagaget proppas igen av tre enorma packningar tillhörande Karlsson, Christer och Johan. Men var är min? Herregud, säg nu inte att min packning har kommit på avvägar också, det vore just snyggt. Men precis innan jag bestämmer mig för att bli nervös på allvar uppstår en ny propp på bandet. Och si, där är ju min kära Grönlandssäck. Jag drar en suck av lättnad.
     Efter den obligatoriska byråkratiska pappersexercisen står vi till sist lätt förvirrade utanför ankomsthallen, blinkande i den varma disiga solen mittemot en bilparkering och försöker ge sken av att vara förhärdade globetrotters. Ett sken som dock inte tycks stråla med någon större styrka. Helvetet bryter loss. En hord snattrande nepaleser kastar sig över oss och händer sliter vänligt i packningen från alla håll. "Hello Sir! Taxi? Taxi Sir? Good cheap hotel, yes? Wich country you from Sir? Taxi over here! Hello! Hello!" Stresshormonerna skjuter snabbt i höjden och alla börjar prata i munnen på varandra. Svenska, engelska och nepalesiska i en salig röra. Då och då tvingas vi ingripa handgripligt när någon av våra ryggsäckar är på väg bort mot någon bil på parkeringen. Slutligen ger vi upp och söker skydd med packningen i en piketbuss. Någon skriker en address och bilen kommer i rörelse, oupphörligt tutande genom folkmassan. Av någon anledning känns det som om vi blir ordentligt uppskörtade trots att vi bara betalar 200 Rupies vilket motsvarar ca 30 kronor för transporten till Katmandu Guesthouse i stadsdelen Thamel. En månad senare, när vi faktiskt ser ut som förhärdade globetrotters, och även agerar som sådana, kommer samma resa, fast åt andra hållet, att kosta bara 100 Rupies.

Slår man ihop Norrbottens län med Västerbotten får man en yta som är ca 13.000 kvadratkilometer större än Nepal. Just det. Större än Nepal. Bara så ni förstår hur litet landet egentligen är. I alla andra avseenden är dock landet stort. Av världens fjorton berg högre än åtta tusen meter finns här åtta. Om man skall tro uppgiften i en handbok om Nepal så finns det dessutom fler än tusen toppar över 6 000 meter. När man snubblar över sådana uppgifter kan man ju få intrycket att Nepal inte består av annat än berg, is och topprösen. Fel. Knappast något annat land har en så skiftande natur. Här finns rhododendronskogar, ångande djungler och floder, tigrar, delfiner och krokodiler, heta källor och ett av asiens viktigaste våtmarksområden.
     Förutom den storslagna naturen slås man som besökare av framförallt två saker. De inföddas närmast notoriska vänlighet och det levande religiösa liv de lever. De allra flesta nepaleser är hinduer men i bergstrakterna mot gränsen till Tibet dominerar buddhismen. Buddha själv, eller Siddharta Gautama som han hette, föddes förresten i staden Lumbini i Nepal. Överallt påminns man om religionen, såväl i städerna som på landsbygden, av alla helgedomar som alltid är fulla av besökare. Och till skillnad från vår egen upplysta del av världen, där våld genom religiösa motsättningar tillhör ordningen för dagen, tycks sådant vansinne inte förekomma i Nepal. Här tycks samförstånd mellan de olika religionerna råda. Men så är ju också en av grundbultarna inom hinduismen och buddhismen tesen att människan inte skall sträva efter egen vinning eller drivas av hat.
     Något samförstånd tycks dock inte råda mellan vår chaufför och alla andra trafikanter, tvåbenta som fyrbenta, på vägen mellan flygplatsen och vårt hotell i Katmandu. Åtminstone inte något samförstånd som är synligt för en svensk turist på tillfälligt besök. Trots att hela Katmandudalen har en lantlig prägel och det folkliga livet i huvudstaden närmast är att betrakta som stillsamt om man jämför med andra städer i Asien, är trafiken lika halsbrytande som någon annanstans i den här delen av världen. Det viftas med armar och tutas något alldeles fantastiskt hela tiden medan taxibilar, rikshas, mopedister, cyklister, fotgängare, hundar och kor alla tycks ha tankarna på annat håll. Åtminstone korna och yrkesschaffisarna. Övergångsställen tycks uppstå spontant hela tiden, gärna bakom krön. Och finns det en djup grop eller en stor sten i vägbanan så kan man satsa sin reskassa på att chauffören gasar på litet extra och kör rakt över hindret, samtidigt som han vänd mot baksätet försöker övertala de panikslagna passagerarna att hans bror har ett alldeles förträffligt billigt och bra hotell alldeles i närheten och att det bara kostar 50 Rupies extra att ta oss dit, ja kanske något mer.
     Men man vänjer sig.

Katmandudalen består inte bara av Katmandu utan här ligger också städerna Bhaktapur och Patan. Och här ringlar Bagmatifloden. Historien går långt tillbaka och såvitt man vet styrdes Katmandudalen långt före vår tideräkning av herdesläkter. Först Koherdedynastin och därefter Buffelherdedynastin. Seklerna gick och under medeltiden styrdes stora delar av det som senare skulle bli Nepal av flera mindre kungariken. Enbart i Katmandudalen lär fem sådana ha funnits mer eller mindre samtidigt och Katmandu, Bhaktapur och Patan var huvudstäder i tre av dem.
     Bhaktapur som är den minsta av de tre, eller Bhadgaon som är dess gamla namn, ligger 12 km öster om Katmandu och är staden med den mest medeltida prägeln. Anorna går tillbaka ända till 800-talet. Att vandra genom de trånga stenlagda gränderna eller ägna sig åt torghandel bland alla tempel och palats i Bhaktapur är en utflykt väl värd att göra.
     Patan ligger alldeles söder om Katmandu på andra sidan Bagmatifloden och har stark buddhistisk prägel. Enligt min resehandbok anses den till och med vara den äldsta staden i världen som behållit sin buddhistiska karaktär i stort sett intakt fram till våra dagar. Ett tibetansk namn på staden är Ye-Rang, Evigheten själv, medan lokalbefolkningen benämner den Lalitpur, Den vackra staden. Flera av Nepals viktigaste och mest imponerande sevärdheter ligger vid Durbartorget i Patan (ej att förväxla med Durbartorget i Katmandu) vars anor antagligen är ännu äldre än Bhaktapurs. Båda städerna hade sin höjdpunkt mellan 1400- till 1700-talet.
     Och så har vi då dagens huvudstad Katmandu. Som egentligen består av två delar. En äldre västlig del - kompakt och kaotiskt, fylld av krämare, butiker, hippies och ryggsäcksfolk - larmande och charmig. Och en modernare östlig del med rakare och bredare vägar, fler banker och ett lugnare liv än den västra.
     Förutom de tre städerna består dalen av flera mindre byar och bosättningar som gör stadsgränserna flytande.

Vår bil passerar Kantipath, paradgatan som skär tvärs igenom Katmandu, svänger in på Tridevi Marg och plötsligt befinner vi oss i Thamel, den gamla stadsdelen. Genom de nedvevade fönstren strömmar bruset av hesa signalhorn, pinglande klockor och transistormusik blandat med mänskliga röster. Chauffören försöker krama ur några extra decibel ur tutan och kryssar fram den sista biten förbi småbutiker, restauranger och souvenirförsäljare viftande med statyetter och khukriknivar. De sirliga husväggarna är dekorerade med handmålade tygstycken med Buddhamotiv - Thangkas - och grinande masker. Vi ser antagligen fullständigt förskräckta ut alla fyra men bakom de uppspärrade ögonen njuter jag. När vi passerar KC´s Restaurant ger jag Karlsson en armbåge i sidan och han ler instämmande. KC´s var vår favoritrestaurang när vi var här -91 och den sista veckan innan vi reste hem intog vi alla frukostar plus de flesta middagar inne i den mysiga lokalen.
     Strax därpå lämnar vi larmet bakom oss när vi passerar genom entrén till Katmandu Guesthouse. Tutandet upphör och vi betalar tacksamt chauffören hans 200 Rupies. Vi kliver ur bilen, lastar av packningen och flinar fånigt mot varandra. Den första mödosamma delen av äventyret är avklarad. Nu återstår bara det roliga.

forts »»»