Inte visste jag, när jag satt på mitt rum och planerade, att jag skulle få sådana efterföljare som Göran Kropp och Janne Corax som senare skulle komma att cykla världen runt och bestiga höga berg.

Men nu gällde det Ryska gränsen öster om Ivalo. Jag stoppade i mig några Ahlgrens bilar till. Från de små, plastiga högtalarna i min bandspelare skrålade nya skivan ”The Number of the Beast” av Iron Maiden medans jag i kartboken med pekfingret följde riksväg 4 genom norra Finland. Det var ett par veckor kvar till studenten (som jag inte var ett dugg intresserad av) och jag planerade för min första riktiga expedition. Att ta mig med cykel upp genom Sverige(från Falun), genom Finland och fram till Ryska gränsen. Varför just Ryska gränsen kan man fråga sig i efterhand men det var fortfarande ”kalla krigets dagar” och Ryska gränsen lät i mina öron ganska långt bort och kanske lite lockande farligt. Sen skulle jag trampa tillbaka men hålla mig längre in i landet, närmare fjällkedjan på vägen hemåt.

- Nix! Mina föräldrar var eniga. Trots att jag skulle hinna fylla 18 och alltså borde kunna bestämma själv så var det absolut stopp. De släppte inte iväg mig på en sån tur alldeles ensam. Efter en del tjurande gav jag upp. Kanske hade de rätt.  (I efterhand kan jag se att de absolut hade det). Jag fick snabbt ändra om planerna. Det blev en rejält nerkortad tur. Cykel upp genom Härjedalen och Jämtland, in till Ljungdalen. Vandring därifrån till och upp på Helags. Tillbaka till cykeln och med den över till Röros i Norge och sen hem över Idre. Nu hade jag dessutom fått sommarjobb på ett sågverk i grannbyn och behövde komma hem till juli så jag fick ge mig iväg strax efter skolavslutningen. Det var veckan innan midsommar 1983.

Solen stekte hett mot min bara rygg då jag trampade iväg längs landsvägen ut ur byn en tidig förmiddag. Min cykel var en gammal militärcykel med ballongdäck. (För de yngre läsarna kan jag förklara att ballongdäcken, som sattes på mycket kraftiga fälgar, var som MTB-däck men ännu fetare och med landsvägsmönster. De gav ett skönt gung på gropiga och steniga grusvägar men rullet på asfalt var inte det bästa). Packningen som mestadels var stuvad i en ryggsäck satt fastspänd på pakethållaren och bestod till största delen av fotoutrustningen. En dunsovsäck hade jag fått i födelsedagspresent, tält och regnställ hade jag fått låna av brorsan.

Dags för avfärd. Någon dag innan  klippte jag av mitt axellånga hår.

Under några soliga och varma sommardagar avverkade jag ca 10 mil per dag längs granskogskantade landsvägar. Blomdoften hängde söt och tung från dikesrenarna. Jag stannade och badade i små sjöar längs vägen, slogs mot mygg på kvällarna, lyssnade på mera Iron Maiden i en batterislukande Sony Walkman och tyckte att jag levde gott på yoghurt, bröd och snabbmakaroner. Ett starkt minne tränger sig fram från dessa dagar. Jag hade stannat i närheten av en badplats och diskade ur trangiakastrullen när jag hörde en liten kille en bit bort fråga sin mamma. – Vad gör den där farbrorn? Det var nog första gången jag på allvar blev kallad för farbror och någonstans kom väl insikten lite närmare att jag höll på att bli vuxen. Antagligen därför det fastnade så.

När fjällen kom inom synhåll kändes det mer "på riktigt".

När jag rullade in i Ljungdalen hade solen försvunnit i gråa moln. Jag minns att det var väldigt gott om gökar. Jag räknade till sju samtidigt som satt och kokoade. Jag ställde cykeln där och drog på mig stövlarna. Det dröjde inte länge innan regnet kom drivande in över fjällheden. Strax under Helagsglaciären slog jag upp tältet och påminde mig om att det var midsommarafton. På natten slog vädret om och det blev kyligare. Ett tunt lager nysnö hade pudrat berget högre upp.

Framme vid Helags.

Jag gick upp på Helags från norrsidan och tog, som jag tyckte då, en massa bilder. Det var ju före digitalkamerans tid så man fick vanligtvis vara ganska restriktiv med knäppandet. Jag hade förutom två kamerahus, ett för färgdia och ett för svartvit film, tre olika objektiv, mellanringar, stativ, några filter och annat småplock med mig. Trots låga moln och en del regnskurar var utsikten från toppen skaplig. Predikstolen låg snett nedanför som en stor bulle med branta sidor. Glaciären var grå.

En troligtvis ofta fotograferad stendinosaurie mellan Ljungdalen och Helags.

Men vädret blev hela tiden sämre och på väg tillbaka till Ljungdalen blev jag ordentligt våt. Dagen efter trampade jag mig uppför mot Flatruet och Sveriges högst belägna bilväg och jag funderade på om det där med växlar på cykeln kunde vara något att tänka på till en annan gång. De gamla militärcyklarna hade för det mesta väldigt låg utväxling men jag hade bytt bakdrev på min för att få lite mer driv.

Nu följde ett par mycket regniga och kalla dagar. Jag lyckades inte hålla sovsäcken torr och jag började frysa rejält. Nu när jag är ”gammal och förståndig” förstår jag att det inte bara berodde på regnet, blötan och att temperaturen höll sig på några få plusgrader. Det berodde nog minst lika mycket på att jag började bli trött och att jag åt alldeles för dåligt. Det fanns helt enkelt inte energi kvar för att hålla värmen också.

Typisk cykelsemesterbild.

Natten innan jag kom fram till Röros inbillade jag mig att jag skulle få lunginflammation om jag låg kvar och huttrade så jag klev upp mycket tidigt och trampade vidare. Så länge som jag cyklade höll jag mig någorlunda varm. Inne i Röros vankade jag i strilande regn gata upp och gata ner i väntan på att de skulle öppna någonstans där jag kunde gå in och värma mig. Men jag kände ganska snart att en genomblöt yngling som inte handlade något inte var uppskattad någonstans. Modfälld trampade jag vidare söderut längs västsidan av Femunden. Jag tänkte att jag finner på någon råd så småningom.

Längs vägen passerade jag några inbjudande kaféer som sålde nygräddade våfflor till turister. Men priset för en våffla kändes så svindlande högt att hur mycket det än sög i magen kostade jag inte på mig någon utan trampade envist vidare i regnet. Ju närmare kvällen kom desto motigare kändes det att slå upp tältet och krypa ner i en redan blöt sovsäck så jag fortsatte en bit till. Och en bit till. Utan att ha någon plan så fortsatte jag cykla hela kvällen och in på natten. Särskilt mörkt blev det inte och dynamon sparkade jag bara igång när jag fick något enstaka möte. Jag rundade Femundsänden och fortsatte över skogarna mot Svenska gränsen, stannade någon gång och värmde lite mat på Trangian men fortsatte sen.

I mitt minne vilar en underligt ödslig stämning över dessa timmar på vägarna genom dystra granskogar, förbi hängmyrar med krypande dimslöjor och över lavklädda tallhedar med ensliga gårdar.

Ödslig stämning.

När jag rullade nerför backarna mot Idre började jag känna igen mig och det kändes inte som att det var så långt kvar (Det var 23 mil) så jag fortsatte. Från Mora och nedåt har jag inte mycket minnen annat än att det blev varmare i luften igen och mer trafik. Utanför Rättvik vinglade jag in i ett vägräcke och var på ett uruselt humör mot mina medtrafikanter.

Mina föräldrar berättar gärna om hur stel jag var i både kroppen och blicken när jag oväntat rullade in på gårdsplanen hemma i Uggelviken. Och om hur jag sen sov som en stock och att jag när jag vaknade bara önskade en sak att äta – VÅFFLOR.

Den här turen känns (tyvärr) lite typisk för mig på den tiden. Även om jag gärna planerade både länge och väl innan jag gav mig iväg var inte alltid planerandet rätt. Jag var också dålig på att ta hand om mig själv, vilket så småningom straffade sig i tappat mod och ork. Förhoppningsvis har jag blivit bättre på sånt med åren men med tanke på tex min tur till Jotunheimen förra hösten så är jag inte helt säker på det.

När jag tänker tillbaka på Helagsturen blir jag samtidigt lite imponerad. Jag trampade faktiskt från Röros till Falun, 40 mil, på 26 timmar och det med packning, militärcykel med ballongdäck och med tömda reserver redan från start. Det var viljan, eller snarare oviljan att slå läger och frysa och hemlängtan till mammas våfflor som drev mig.