Det är lördag eftermiddag och termometern visar -9 grader utanför fönstret. Enstaka snöflingor yr i nordanvinden. Det känns inte precis som jag tänkte mig när jag bokade in en övernattning i vindskydd för några veckor sedan. Då hade familjen varit ute en eftermiddag och grillat korv vid en liten tjärn, solen sken in fint över skogen och det var ljuvligt i luften. Då kändes det grymt att åka hem och hade jag bara haft grejor med mig hade jag gärna stannat kvar och njutit av kvällen i skenet från brasan.

Bara några veckor sen.

Det var bara några veckor sen ändå kändes det just nu väldigt avlägset. Den fina hösten bytte snabbt över till vinter. Men de flesta andra bloggare på Utsidan har ju varit ute och sovit i vindskydd och inte är jag sämre. Dessutom bangar man väl inte för några minusgrader.

Vår bil är däremot inte glad i kallgrader så jag vågar inte ta den. Risken är då stor att jag kommer att bli stående uppe på skogen påföljande morgon utan möjlighet att ta mig hem. Så det får bli cykel. Lite ovant med stor ryggsäck trampar jag till slut iväg. Det har hunnit bli sent på eftermiddagen så ljuset är i avtagande. Den lilla grusvägen slingrar brant upp genom skogen. Det är mörkt och halt och jag hinner med några rejäla vurpor innan jag är framme där jag har tänkt börja gå. Jag plockar fram den lilla behändiga pannlampan med evighetsbatteri för att kunna se på kartan men den ger bara ifrån sig en liten ljusglimt innan den slocknar. Månen har inte gått upp och stjärnornas ljus täcks av moln, det är väldigt mörkt och ser inte särskilt inbjudande ut att kliva in i skogen. Men att cykla den dryga milen hem för att hämta en annan ficklampa? Då kommer jag nog inte ut igen.
Och inte bangar man väl för lite mörker.

Det ska vara ungefär en kilometer att gå…, om man följer leden. Någon led hittar jag aldrig på men jag håller mig utefter sjökanten och famlar ömsom genom risig skog, kliver ömsom i kanten på isen där jag törs och stapplar fram i stenskravlet däremellan. Försöker minnas kartbilden men får till slut pröva att med en tändsticka få en uppflammande glimt av kartan innan vinden återigen släcker ut allt ljus. Det stämmer någotsånär, tror jag, jag ska bara över en myr och sen över en udde och så ska vindskyddet ligga där, någonstans. I kanten på myren kliver jag igenom och blir blöt upp till knäet på vänsterbenet. Byxan fryser snabbt till hård is i den kalla blåsten Efter en del letande hittar jag ändå vindskyddet. Det dyker upp som en mörk skugga alldeles framför mig. Efter en stunds letande hittar jag även vedförrådet under en översnöad pressning. Det tar en bra stund innan jag får sån fart på den sura veden att den brinner av egen kraft.

Efter denna oväntat strapatsrika inledning känns det bra mycket bättre. Elden ger både ljus och värme. Jag tar av mig och torkar strumpor, långkalsonger och byxor i omgångar. Det tar en stund men till slut känns det riktigt gott att dra på dem igen. Jag hade trott att kvällen skulle kännas lång men eldande, klädtorkande, matfixande, snösmältande och bäddande inför natten tar sin tid och det känns alldeles lagom att krypa ner i sovsäcken när det är klart.

Det knäpper i isen. Vinden viner i trädkronorna och för genom mörkret med sig ljudet av vågor som slår längre ut på sjön där det inte har frusit till ännu. De låter förunderligt nära. Några djur hör jag inte förutom en mus som väcker mig när den intresserar sig för min matpåse. Den har nog aldrig smakat torkade fikon förut och verkar väldigt ivrig att få med sig paketet ner i sin håla. Jag hänger upp maten i taket och slänger ut ett par fikon så den har att göra. Jag vaknar också efter ett tag av att det är alldeles för varmt med två sovsäckar. Jag kränger mig ur den ena och får efter ett tag också peta av mig de extra raggsockorna. Först fram på morgonsidan blir det lite svalt och jag får dra över mig den andra säcken igen.

På morgonen gör jag ett halvhjärtat försök att med surveden få fart på elden med hjälp av glöd som legat och pyrt under askan. Frukosten lagar jag på gasköket. Morgongröten får en lätt orientalisk prägel eftersom jag glömt skeden och får inta den med hjälp av pinnar. Ljuset återvänder så sakteliga och visar ett landskap i gråskala. Snöandet har tilltagit under natten, vinden likaså. Lagom till att jag har packat klart allt så blossar brasan upp. Jag lämnar den brinnande och börjar ta mig tillbaka mot cykeln. Nu hittar jag också leden som jag skulle ha gått kvällen innan.

På väg tillbaka passerar jag ett ställe där en större bäck rinner ut i sjön. Här pågår en kamp mellan vattnets rörelse och kylan som vill binda till stilla is. Jag stannar och tittar en stund. Snöflingorna slocknar som stjärnfall mot den mörka natthimlen när de nuddar vattenytan. Den är otroligt svart mot den omgivande snön. Jag kommer att tänka på djupet i en hästs öga.

Och så kommer Tanken.

Tvångstanke skulle säkert någon kalla det och jag är böjd att kanske hålla med. Men man kan också se det som att om berget inte kommer till Muhammed så får Muhammed gå till berget (eller var det tvärtom). Eller med andra ord, om man inte kommer iväg på de stora utmaningarna i livet så får man skapa de små själv. Föresten så är det första advent och det ska ju firas på något sätt.

Och inte bangar man väl för några cm is.