Men nu gällde det Ryska gränsen öster om Ivalo. Jag stoppade i mig några Ahlgrens bilar till. Från de små, plastiga högtalarna i min bandspelare skrålade nya skivan ”The Number of the Beast” av Iron Maiden medans jag i kartboken med pekfingret följde riksväg 4 genom norra Finland. Det var ett par veckor kvar till studenten (som jag inte var ett dugg intresserad av) och jag planerade för min första riktiga expedition. Att ta mig med cykel upp genom Sverige(från Falun), genom Finland och fram till Ryska gränsen. Varför just Ryska gränsen kan man fråga sig i efterhand men det var fortfarande ”kalla krigets dagar” och Ryska gränsen lät i mina öron ganska långt bort och kanske lite lockande farligt. Sen skulle jag trampa tillbaka men hålla mig längre in i landet, närmare fjällkedjan på vägen hemåt.

Och nu är det alltså dags igen. En ny stor bit av närskogen kommer att utplånas. Stigarna, svampställena, rymden under grentaket, det lilla kärret, stortallarna och den ljusgröna mattan med harsyra.

För mig och min familj är Svarta Gloet en branddamm som ligger på andra sidan åkern, nere vid bäcken. Den är från början anlagd för att brandbilarna vid behov ska kunna fylla på med vatten där. Den är nog inte mer än 10 X 15 meter och alltid grumlig. Hur djup den är har jag aldrig kommit underfund med. Eftersom Svarta Gloet ligger dold av högt gräs och sly tänker man sällan på den, utom vid två tillfällen per år. Dels på våren då grodorna har en fullständig orgie där och producerar mängder av stora knottriga romklumpar som alltid påminner mig om barndomens sagogrynssoppa. Dels sent i november då Gloet fryser veckor innan alla andra vattendrag häromkring och det bildas en minimal men efterlängtad skridskois. Knottrig även den och full med infrysta blad. Här har åtskilliga barnrumpor dunsat i isen och även några vuxenrumpor om sanningen ska fram.