Förvånansvärt mycket snö ligger kvar på sluttningarna precis som i resten av fjällkedjan denna vår. Det klafsar om kängorna när jag kliver iväg längs leden och vädret blir bara värre och värre Det känns en aning dystert. Första natten tillbringas därför i en rastkoja strax nedanför skogsgränsen.
Bor med familjen (tre barn) på landet en mil söder om Glava i västra Värmland. Har nära till Glaskogens naturreservat. Uppväxt utanför Falun. Har egen firma där jag jobbar med paleobotanik, en naturvetenskaplig analysmetod inom arkeologisk forskning.
Längtar ut på äventyr men också efter frid och lugn i naturen.
Intressen: Fågelskådning, Expeditioner, Vandring, Långfärdsskridsko, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Hälsa, träning, skriva
Länkar:
Tjikko och Rödolle
Utanför bilrutan på parkeringen vid Naturum Fulufjället vräker blötsnö och regn ner. Det är som vanligt så fort jag närmar mig fjällen. Hemma lyste solen och vårvärmen hade sent omsider kommit igång.
Besök från yttre rymden?
Plötsligt står de där. Som diaboliska urtidsdjur från havens djup, som hominider från avlägsna intergalaktiska värdar. Eller som varelser ur Dantes värsta mardrömmar.
En kort utsikt från kajaken.
Fredag förmiddag. Jag stänger av radion. Inte ens jag orkar höra mer elände nu. Borstar första snön av bilen och baxar upp kajaken. Längs med grusvägen har en räv sprungit före och lämnat en snirklig spårlöpa. Snön gnistrar på träden. Det är helt stilla vid sjön.
En orre kuttrar förnöjsamt på en av holmarna och jag låter paddeln vila och glider sakta in mot den. Orren låter mig komma ganska nära innan den bestämmer sig för att jag är för närgången och därför ger sig iväg över till närmaste grannö. Det blir te och macka sittande i kajaken, det är så kallt om fötterna att kliva i och ur.
Den vackraste natur som finns
Usch vilket trist väder. Dimman hänger tjockt utanför fönstret för fjärde dagen i rad. Det är + 5 grader, alldeles för varmt för årstiden. Det är blött, klafsigt, lerigt, grått och trist. Men jag tar mig i kragen på eftermiddagen, släpar ut mig själv. Far en tur upp på skogen tillsammans med hunden och kameran. Går längs en grusväg, följer en stig och kommer fram till en liten tjärn. Då händer något. Ur allt det gråa träder plötsligt fram färger. Dämpade men ändå starka jordfärger. Jag dras mot dem, ut på sviktande tuvor. Det slurpar för varje kliv när jag drar upp kängorna ur mossan. Det är alldeles stilla i luften, inte ett ljud från omgivningen.