Plötsligt står de där. Som diaboliska urtidsdjur från havens djup, som hominider från  avlägsna intergalaktiska värdar. Eller som varelser ur Dantes värsta mardrömmar.

Sjöarna där jag vardagspaddlar är uppdämda och reglerade. Vattenkraften var viktig att ta reda på och för att öka och kontrollera fallhöjden byggdes fördämningar och vattennivån höjdes någon eller ett par meter. Skogen som växte längs stränderna och i de lägre partierna runt sjöarna avverkades innan den sattes under vatten. Strandlinjerna försköts uppåt. Kvar i vattnet blev de gamla stubbarna med sina vitt förgrenade rotsystem.

Nu har ett århundrande med vågskvalp och is sköljt bort och omlagrat en del av moränen och många av stubbarna står blottlagda. Vissa har drivit iväg och ligger nu i kanten på någon myr- eller stenholme.

Med en gnutta fantasi och en portion Photoshop förvandlas de till hittills okända varelser. Är det gammelskogens väktare som kommit åter för att hämnas? Står de bara där och bidar sin tid i väntan på rätt ögonblick?

Den tvåsidiga symmetrin är något vi förknippar med djurriket och det var ett evolutionärt lyckokast när den uppstod för ca 550 miljoner år sen, bland de första maskarna. Tvåsidigheten var ett riktigt framgångsrecept, kanske framförallt för att den var en fördel vid rörlighet, för att kunna röra sig i en bestämd och önskad riktning. Det är bara de djurgrupper som knoppades av utvecklingens träd innan dess, som svampdjur och nässeldjur, maneter och anemoner som saknar den tvåtaliga symmetrin. Inom växtriket har inte den formen av symmetri utvecklats och det är antagligen därför som tankarna lätt far iväg mot något annat än just växter när man ser de här bilderna.

Det här blogginlägget fick ju inte så mycket av friluftsliv över sig men bilderna är tagna under paddelturer och andra utfärder det senast halvåret.

Och för den som undrar över ”tekniken” så är bilderna alltså beskurna, ”vändna” och sen har ljus och kontrast ändrats enligt principen nedan.