Tältet slog jag upp tidigare idag, då solen sken från klarblå himmel, en knapp kilometer upp i skogen på en liten bergknalle. Stora gulbruna fördjupningar i snön skvallrade om att ett par älgar också valt ut denna kulle för nattläger men natten innan. Säkert hade de legat här och tittat upp mot fullmånen precis som jag hoppades få göra. Snön hade blåsts tunn på berget och det var inte lätt att få upp tältet. Tänk att något som är så lätt på en jämn gräsmatta om sommaren kan vara så svårt när det är ojämnt, tunn fluffig snö och många minusgrader så att man helst har vantarna på. Hilleberg Akto är inte känt för någon stor takhöjd och jag kan skamset erkänna att min tältuppsättning inte gjorde saken bättre. Det blev knappt kryphöjd inne.
Bor med familjen (tre barn) på landet en mil söder om Glava i västra Värmland. Har nära till Glaskogens naturreservat. Uppväxt utanför Falun. Har egen firma där jag jobbar med paleobotanik, en naturvetenskaplig analysmetod inom arkeologisk forskning.
Längtar ut på äventyr men också efter frid och lugn i naturen.
Intressen: Fågelskådning, Expeditioner, Vandring, Långfärdsskridsko, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Hälsa, träning, skriva
Länkar:
Nackdelen med friluftsliv
Erik Danielssons blogg Utflykter har många fina och tankeväckande inlägg, detta handlar om "Nackdelen med friluftsliv".
Vi lämnar spår
Ta bara foton, lämna bara fotspår. Det ställer nog de flesta av oss upp på. Men vi lämnar faktiskt spår efter oss i naturen, kanske mer än vi tror.
Nej, jag tänker inte ägna bloggen åt att ondgöra mig över konservburkar, karamellpapper, fimpar och uttjänta skavsårsplåster som man alltför ofta hittar och som tar ner naturupplevelsen flera pinnhål. Nej, jag tänkte berätta om en speciell typ av spår som vi lämnar efter oss. Spår efter vårt friluftsliv som kan bli kvar i naturen inte bara i månader och år utan fascinerande nog i hundratals och tusentals år.
Svarta Gloet
De som har läst böckerna om mumintrollen minns kanske ”Svarta Gloet”, ett mystiskt vattenhål på ön i ”Pappan och havet”.
För mig och min familj är Svarta Gloet en branddamm som ligger på andra sidan åkern, nere vid bäcken. Den är från början anlagd för att brandbilarna vid behov ska kunna fylla på med vatten där. Den är nog inte mer än 10 X 15 meter och alltid grumlig. Hur djup den är har jag aldrig kommit underfund med. Eftersom Svarta Gloet ligger dold av högt gräs och sly tänker man sällan på den, utom vid två tillfällen per år. Dels på våren då grodorna har en fullständig orgie där och producerar mängder av stora knottriga romklumpar som alltid påminner mig om barndomens sagogrynssoppa. Dels sent i november då Gloet fryser veckor innan alla andra vattendrag häromkring och det bildas en minimal men efterlängtad skridskois. Knottrig även den och full med infrysta blad. Här har åtskilliga barnrumpor dunsat i isen och även några vuxenrumpor om sanningen ska fram.
Blåbärsskogen
I mitt första blogginlägg skrev jag att jag mest kommer att röra mig i min odramatiska närnatur så här kommer en rapport direkt från blåbärsskogen.
Väckarklockan ringer 04.45. Det är söndag, sista dagen på sommarlovet för barnen och antagligen läge för sovmorgon. Men jag är urusel på sovmornar, får myror i kroppen av att ligga kvar för länge. Så istället tassar jag tyst upp och drar på mig kläderna. I köket står termosen, mackorna, bärplockaren och en hink som jag ställde i ordning i går kväll. Katten slinker in när jag öppnar köksdörren. Golvbräderna på verandan knakar onaturligt högt innan jag fått på mig stövlarna och tagit mig ut på trappan.