Ja det här blir ett lite sorgligt inlägg. I dag börjar de avverka skogen som jag dagligen har gått i de senast 20 åren. Inte allt men en stor bit. När vi flyttade hit så fanns det fantastiskt mycket fin skog runt om och många fina stigar att gå. Så, för ca 10 år sedan högg de en rejäl bit av den. Stigarna som vi gått, kantarellställena, dunklet mellan de stora stammarna där en lite bäck bildade ett flera meter högt vattenfall nedför en klipphäll. Allt försvann på några dagar. Jag har i omgångar försökt att röja upp stigarna igen men förgäves. Rishögar, markberedning, hjulspår, sly och granplantage gör det närmast oframkomligt.

Och nu är det alltså dags igen. En ny stor bit av närskogen kommer att utplånas. Stigarna, svampställena, rymden under grentaket, det lilla kärret, stortallarna och den ljusgröna mattan med harsyra.

Jag har gått en sista gång och sagt hejdå till träden. Snyftigt? Ja. Bittert? Ja. Alldeles utan hopp? Nej.

Jag hoppas att de kommer att bespara stigarna. Vi som bor här och går dessa stigar har lagt ner mycket jobb på att hålla dem öppna. Jag pratade med gubben i skördaren i morse och han lovade att göra så gott han kunde. Vi får väl se vad det innebär.

Jag kan vara realist och inse att skog behöver brukas för att det ska vara ekonomiskt hållbart men jag kan inte heller låta bli att känna med hjärtat. För oss som bor i och använder skogen till vardags har den värden som är svåra att väga mot de ekonomiska. Här finns heller inga sällsynta rödlistade arter, inte mycket till kulturlämningar som gör att skogen kan skyddas av den anledningen. Men ändå…

Författaren Kerstin Ekman skriver på ett ställe i sin romansvit Vargskinnet:

”Vem äger en skog? Den som har lagfarten eller den som har kunskapen om den? Den som känner dess lukter och hemligheter. Rävlyorna. Kantarellernas vita trådsystem i mossan. Myrråkarna där de vita och ömtåliga myltblommorna står ifred för frosten. Den som kan hugga ner den har bara makten. Inte rätten.”