Men ändå, det där med stavar vid vad kan jag klart se fördelarna med. Ännu har jag inte utsatt mig för några svårare vad men den dagen kommer (förhoppningsvis) då tillgång till eller avsaknad av stavar kommer att avgöra om jag kan fortsätta eller få vända om. Jag började därför fundera lite på den traditionella vandringsstaven – den där av trä. Back to Basic. Staven som närmast är en symbol för vandraren.

Eftersom de flesta var lite hungriga redan från början så tog vi maten först. Och här var det inte några svampiga smörgåspaket inte, nej tortillas stod på menyn. Alla hade med lite ingredienser och snart var vi fullt sysselsatta med att hacka, skala, blanda och elda. En jätteportion köttfärs stektes på muurikka. Vi föräldrar var tråkiga nog att mest hålla till vid vindskyddet och prata så barnen tog sig ut på egna småutflykter i skogen och på de branta klipporna ner mot vattnet. Några av barnen testade hur djupt vattnet måste vara innan det rinner över stövelskaften. Någon verkade till och med ha testat om han möjligen hade torrdräkt på sig. Kottar och svampar kastades, pinnar fäktades med och några tårar fälldes. Det var som vanligt med barn i skogen. Solen sken över vattnet.

Solen sken, mörtarna simmade fram och tillbaka mellan stenarna nedanför oss och en och annan småabborre strök förbi men något napp verkade det inte bli den här gången heller. När vi så nästan var färdiga att ge upp och åka hem fick jag känna ett sugande motstånd i spöet och tänkte att det väl var ännu en ruska med sjögräs. Inte förrän alldeles inemot stranden fick jag syn på ryggen av en gädda som lojt lät sig vevas in.