Utanför bilrutan på parkeringen vid Naturum Fulufjället vräker blötsnö och regn ner. Det är som vanligt så fort jag närmar mig fjällen. Hemma lyste solen och vårvärmen hade sent omsider kommit igång.

Förvånansvärt mycket snö ligger kvar på sluttningarna precis som i resten av fjällkedjan denna vår. Det klafsar om kängorna när jag kliver iväg längs leden och vädret blir bara värre och värre Det känns en aning dystert. Första natten tillbringas därför i en rastkoja strax nedanför skogsgränsen.

En järv har smugit sig runt stugan och lämnat stora breda tassavtryck i nysnön under de tidiga morgontimmarna. Vädret är lite bättre. Under dagen rör jag mig i sakta mak norrut och håller mig i gränslandet mellan skog och fjäll, bland smala höghöjdsgranar och vackra, vridna torrfuror med tussar av starkt lysande varglav. Det växlar snabbt fram och tillbaka mellan sol och snöbyar. Snöskorna kommer väl till pass.

Två mål har jag med turen, det ena att få sova en natt bredvid en gran. En väldigt speciell gran. Och efter en del letande finner jag den. Old Tjikko, världens äldsta kända levande träd. (Mer om träds ålder i slutet) Tjikko som har stått här på samma plats i svindlande 9 550 år. Att möta en så gammal varelse ger lite perspektiv åt den pågående femtioårskrisen. Kanske kan jag få ta del av den gamles samlade visdom om jag ger vårt möte lite tid.

Old Tjikko - Världens äldsta träd

Mycket tidigt morgonen efter lämnar jag sovsäcksvärmen och belönas med ett fantastiskt ljus över det omgivande landskapet. Dimmorna kryper fram genom de flacka dalgångarna nedanför och himlen genomgår sakta färgbyten som omfattar hela spektrumet. Solen går upp över Tjikko för minst 3 480 000:e gången. Fick jag då ta del av någon visdom? Ja, det skulle väl vara det att gamla gubbar som går och lägger sig i en grop i snön inte ska tro att de känner sig pigga och fräscha när de vaknar på morgonen därpå.

Mål två med turen är att få återse lavskrikorna. Det är många år sen som jag mötte dem så nästa dag tillbringas lite längre ner i gammelgranskogen, bland lavar och grova träd. Om jag fick leta efter Old Tjikko så var det mer som att lavskrikorna letade upp mig. Plötsligt hörs en lågmäld vissling och när jag vänder mig om så sitter de där, nyfiket tittande. Oskygga, nyfikna och ständigt sugna på korv. Det dröjer inte länge förrän de kommer fram och nappar korvbitar ur handen. De är fantastiskt vackra med sina nyanser i rostrött och grått. Samma färger som torrfurorna vilka de lever bland. Det är svårt att tänka sig att man förr kunde tro att lavskrikan varslade om olycka.

Efter en stund skiljs vi åt och jag fortsätter nöjd tillbaka mot Naturum genom den vresiga, vackra, glesa gammelskogen. Det blev ingen lång tur den här gången men den gav mersmak och jag har så smått börjat planera för en vända till, i vårvinter, till ett liknande område.

Något om åder på träd.

Det där med träd och ålder är inte helt enkelt. Alla träd dör inifrån allteftersom de växer. Egentligen är det bara de allra yttersta årsringarna som består av levande vävnad. Så inte ens en gammal grov ”1000-årsek” har levande vävnad som är mer än några år gammal. Nya årsringar anläggs ytterst och gamla dör innanför. Om inte människan eller någon annan katastrof drabbar, når de flesta träd till slut en storlek och grovlek där de blir för otympligt stora för att klara försörjning och andra funktioner och då bryts de ner och dör. För Tjikkos och liknande fjällgranars del är det snön som har pressat ner grenar mot marken så att dessa med ojämna mellanrum kunnat slå rot och på det sättet har trädet föryngrat sig självt gång på gång genom århundraden och årtusenden. Under Old Tjikko har forskarna försiktigt grävt fram trärester som kolfjortondaterats till 9 550 år. Man har hittat fler mycket gamla granar i fjällkedjan men Tjikko är än så länge den äldsta som daterats.

Skulle man alltså (Gud förbjude) såga av Tjikko och räkna årsringarna skulle man bli grymt besviken. Men faktum är att det är samma genetiska individ som stått där i nästan 10 000 år. Det är minst 9 550 år sen Tjikko var ett litet frö som virvlade runt på uppvindarna, landade i den magra förnan på Fulufjällets sida och sen dess stått och självföryngrat sig genom att grenar har slagit rot. Morgon efter morgon, natt efter natt i år efter år.