Himmelsgudens berg

Så var jag då på väg. Utanför bussfönstret flimrar det norska landskapet förbi. Gårdar och hus som klättrar högt uppför bergssidorna men som får ge upp då sidorna blir allt brantare och till slut hänger över med stora svarta klippor. Överallt brusar vattnet fram i all hast. Det kastar sig mellan stenar, skummar vilt och faller ibland handlöst utför stup och krossas till dimma mot klipporna nedanför. Bara i de djupt liggande dalgångarna finner vattnet ro i smala men oändligt långsträckta sjöar. Det norska landskapet är som alltid, så mycket mer av allt än det svenska.

På väg som sagt, sista veckan i augusti, mot min första fjällvandring på många, många år. Vad hände? Ja det vanliga. Familjebildning, jobb, hus, barn, barn och flera barn och så en massa andra intressen. Men så slog den gamla äventyrslustan i mig med våldsam kraft för några år sedan. Pirret och suget från ungdomsåren, längtan efter svindlande höjder, vindpinade slätter, ödsliga vidder, tunn och klar luft och fladdrande tältdukar. Kanske också efter att ha så enkla och välformulerade mål att sträva mot.

Tankarna och drömmarna hade börjat spinna på. Den ena vilda planen efter den andra dök upp och det i en period av mitt liv då det kändes som mest omöjligt. Det var plågsamt men efter hand sansades idéerna samtidigt som förutsättningarna för att jag skulle kunna ta mig iväg sakta förbättrades.

Så en dag framför datorn flimrade en bild av ett berg förbi. Jag fick gå tillbaka och titta. Det är underligt hur vissa berg kan ha en sån inverkan på en. Hjärtat började bulta extra. Drömmarna sköt fart. Berget heter Uranostind, döpt efter himmelsguden Uranos i den grekiska mytologin, och ligger i södra delen av Jotunheimen, jättarnas land. Jag var såld. Dit ville jag.

Uranostind 2157 möh. Så här fint fick jag aldrig se berget. Foto av Oddvin Almenning

Jag började snabbt kolla upp omständigheterna. Jo – det verkade möjligt. Det var inte så himla långt bort. Det var möjligt att ta sig dit med buss och det var inte mer än en knapp dagsmarsch fram till berget. Och det verkade möjligt, om än inte enkelt, att ta sig upp själv.

Jag började se över utrustningen. Det mesta var 20+. En del gick att använda men jag hade inget fjälltält och dunet i sovsäcken var fluffigt som kall havregrynsgröt. Hushållsbudgeten tillät inga extrautgifter men jag sålde en gammal grej som jag inte haft glädje av på länge och fick loss pengar till att förnya utrustningen. Eftersom jag läst Jörgen Johanssons ”Vandra Fjäderlätt” var jag inne på lättpackarkonceptet men inte benhårt. Framför allt ville jag minimera packningen genom att välja bort allt som inte kändes absolut nödvändigt.

Bussen klättrar upp och ned längs dalsidorna men inte förrän efter Vang börjar den ta in höjd på allvar. På en liten skärm långt fram i bussen kan jag avläsa att temperaturen stadigt sjunker med höjden. Regnet kommer och går hela tiden och det stämmer väl överens med väderprognosen som utlovat regn i området åtminstone hela den närmaste veckan. De första snöfläckarna dyker upp och det är bara att konstatera att molntaket ligger i samma höjd som dem. Några mäktiga bergstoppar är alltså inte att vänta.

Jag hade trott att det skulle vara mycket folk på väg upp men de sista milen med bussen är jag faktiskt ensam passagerare. Den buttre busschauffören muttrar något om vädret men önskar mig ändå ”god tur” när han släpper av mig vid Tyinholmens fjällstation. Här är det lite mer folk i rörelse. Här ligger ganska många fjällstugor och platsen fungerar som utgångspunkt för både fiskare, fjällvandrare, alpinister och barnfamiljer på dagstur. Jag gör en sista ompackning i ryggsäcken, står en stund i valet och kvalet om jag ska ta med pocketboken och chokladkakan och stoppar till slut ner dem båda.

Plötsligt är jag på fjällvandring. Wow –WOW! Vilken lyckokänsla. Jag stegar iväg längs leden. Ryggsäcken sitter fint. Med den sista lyxen kom den upp i en bit över 10 kilo med mat för fem dagar. De senaste veckorna har jag tränat med 15 kilo på ryggen och det är stor skillnad att bära 10. Jag kände mig inte på hela turen plågad av ryggsäckens tyngd.

Enstaka kvistar i dvärgbjörksriset har bytt till skarpt gula och röda färgnyanser. Det är gott om blåbär. Att regnet strilar ner tänker jag inte låta slå ner min sinnesstämning. Det lättar nog på till kvällen tänker jag optimistiskt och fortsätter uppåt.

Jag kommer över något som känns som ett krön samtidigt som jag kommer upp i nivå med molnen. Terrängen växlar över till sten och block som på så många ställen i Jotunheimen och jag är glad att jag valde mina kraftiga Lundhagskängor trots att de inte passar in i en lättviktsutrustning. Dimman är tät och det dröjer inte länge innan jag har tappat bort leden. Jag får gå tillbaka en liten bit och söka innan jag åter finner på den. Eftersom marken är täckt av sten och block finns ingen upptrampad stig att följa utan man är hänvisad till de röda T-märken som visar ledens sträckning. Visst kan det locka, speciellt när man sitter hemma och planerar, att ge sig ut i orösad och omarkerad terräng, men just nu när sikten inte är mycket mer än tio meter är jag tacksam för de små tecken som visar att jag är på rätt väg.

Jag passerar ett par onamnade småsjöar och kommer så småningom upp på västra sidan av Kvitevattnet. Denna sjö är som namnet anger ljus men inte vit utan snarare ljust grönblå. Alla sjöar här har sin alldeles egna nyans, från mörkblå till ljusblå, grönblå eller grön, beroende på mängden glaciärslam som ständigt förs in av smältvattnen.

Efter sjön stiger leden upp på en höjdrygg. Ungefär här hade jag planerat att slå läger och även om det känns lite utsatt kan jag inte motstå möjligheten till utsikt åt tre väderstreck, om nu bara dimman och molnen ville lätta. Mellan ett par stora klippblock hittar jag en grusig och slät yta på 2-3 kvadratmeter, alldeles precis så att mitt lilla tält går att resa.

Jag får genast tillfälle att testa en liten uppfinning. Den ena av stormlinorna hittar jag nämligen ingen fästpunkt till. Det är bara slät klippa runt om. Men jag har tagit med en nätpåse, en sån där man ibland köper apelsiner i, och i den har jag fäst en liten snörögla. I påsen kan jag nu lägga en knytnävsstor sten, fästa påsen i stormlinan och sen låsa den med ett par stora stenar som jag rullar dit. Det fungerar perfekt. Linan går att sträcka och den visade sig hålla bra trots att det senare blåste ganska hårt.

Jag värmer mat och kryper sen in i tältet för att äta i skydd från regnet. Jag ordnar lite med utrustningen, skriver i anteckningsboken och försöker läsa lite men det blir snabbt för mörkt så jag får ta kväll.

Morgonen därpå har jag tänkt ge mig av tidigt men regnet och vinden sliter i tältduken och det känns lite trögt att krypa ur dunsovsäckens värme. Vid åttatiden är jag i alla fall klar för att ge mig iväg. Målet för dagen är att ge mig upp på Uranostind och tillbaka igen. Tältet får stå kvar med det mesta av utrustningen (basläger) och jag packar bara minimalt i en lätt midjeväska.

Den vanligaste leden upp till Uranostind går via östra sidan av berget. Men eftersom den går flera kilometer över glaciär så behöver man både utrustning och erfarenhet av glaciärvandring vilket jag inte har. Och man ska helst inte gå ensam över glaciärer så den vägen upp var utesluten för mig. En annan väg upp är att passera en lägre sydlig topp och sen klättra längs en mycket smal och brant kam upp mot toppen men även här krävs utrustning och erfarenhet jag inte har. Återstår för mig gör alltså att ta mig upp den lite illa beryktade västsidan av berget. Efter att ha läst några beskrivningar av turen på internet hade jag förstått att vägen inte var tekniskt svår men att terrängen var mycket svårframkomlig och lite otrevlig.

Jag vadar över utloppet från Kvitevattnet och kommer sen snabbt till den punkt där jag måste lämna den markerade leden. Jag fortsätter in i en stor gryta i berget där vatten sipprar över gröna mosskuddar. Det är klafsigt och blött. Den kraftiga isranunkeln blommar i låga köttfärgade tuvor. Enligt beskrivningarna ska man söka sig uppåt på bergssidan till en långsträckt hyllformation markerad av rödaktiga klippblock. Det gäller att undvika att komma ut på de branta svahällar som finns här och var på bergssidan. Jag kommer till att börja med lite högt och får sen söka mig snett nedåt innan jag kommer ut på hyllan och ”red rock band”, det långa stråk av röd, hård klippa som antagligen orsakat att det bildats en längsgående hylla som sträcker sig flera kilometer i nordsydlig riktning längs bergssidan. Nedanför den röda klippan stupar det brant ner i Uradalsvattnet. Hyllan är någorlunda plan men består av stora stenar och block som rasat från bergsbranten längre upp. I regnet blir de slippriga och hala och långt ifrån alla ligger så stabilt som man förväntar sig att så stora stenar ska göra. Det tar en och en halv timme att gå, hoppa och klättra lika många kilometer innan jag når den punkt på hyllan, en extra kraftig puckel av röd klippa, där man enligt beskrivningarna ska börja ta sig uppåt igen.

Här ska man ta sig så högt som möjligt via små klippavsatser med gräs, grus och mossa och sen fortsätta norrut på skrå. Allt för att undvika svahällarna. Här får jag övergå till det som på engelska kallas scrambling, d.v.s. man klättrar med hjälp av alla fyra. Man får en intensiv kontakt med berget som man rör sig på och måste planera inte bara de närmaste 50 metrarnas väg utan också de närmaste 2-3 metrarna och nästa grepp eller kliv. Var kan jag sätta foten, kan jag använda den sprickan?

Enstaka små rösen, ett par, tre små stenar staplade på varandra visar att här har någon passerat tidigare. Det är inte mycket att orientera sig efter men det känns ändå tacksamt att se att någon annan har tagit den här vägen (och förhoppningsvis tagit sig fram). Jag sätter själv upp några små rösen medan jag hämtar andan. Det är slipprigt och blött. Vatten tränger fram överallt. Kraftiga knippen med rosenrot växer här och där. De har övergått i pastelliknande rosa och rosalila höstfärger, vackert mot den intensivt gröna mossan och de mörka klipporna.

När klipporna blir för branta viker jag av norrut och kommer ut på en lös rasbrant. Block, stenar och grus hänger på bergssidan. Partier med större stenar och block är någorlunda fasta att kliva på medan de med mindre sten är i ständig rörelse under fötterna. Varje steg startar ett mindre ras som rasslar iväg nedför. Här och var klamrar sig fält med smutsig, hård snö kvar. Jag ska passera tre större sådana innan jag åter ska vända uppåt. De är ett hundratal meter breda, branta och avslutas längst ner med stora klippblock så här hade det inte varit dumt med stegjärn och en isyxa till hjälp. I stället får jag ta en vass sten i vardera handen och hugga in dem i snön ovanför mig som säkring medan jag flyttar fötterna. Det är jobbigt och mjölksyran kokar i både armar och ben. Inför det tredje och största snöfältet väljer jag att i stället ta mig upp till dess överkant, där det har smält loss från klippan. Genom att greppa om dess skarpa, isiga överkant förflyttar jag mig, sakta och omständigt, sidledes över till andra sidan.

Innan jag tar mig uppåt och in i molnen igen stannar jag och tittar på den regndisiga utsikten över Uradalen som är en djup U-dal formad av forna tiders glaciärer och inlandsisar.  Den i sin tur ”rinner” så småningom ut i den stora Utladalen där också Vettisforsen kastar sig ut i ett nästan 300 meter högt vattenfall.

Jag fortsätter rakt uppför, över ett par mindre snöfält och snart börjar marken att plana ut och rätt som det är så är jag uppe på sadeln mellan Slingsbytind och Uranostind. Den förra inte så imponerande bredvid sin granne men döpt efter en av de stora pionjärerna inom norsk alpinism, engelsmannen W.C. Slingsby, som gjorde många förstagångsbestigningar av berg i Jotunheimen och andra ställen i Norge. Sadeln är här på sin lägsta punkt ett trettiotal meter bred och består som överallt av klippor, block och stora stenar.

Jag vänder min kallfrusna näsa söderut mot toppen. Sadeln går över i en markerad rygg och högre upp i en kam med branta sidor. Till slut smalnar den av så mycket att det inte längre känns bra att gå upprätt. Jag sätter mig ned gränsle över kammen och förflyttar mig sakta framåt. På ena sidan dinglar benet över glaciären 350 meter längre ned. Det andra benet hänger nedför bergssidan som stupar mot sjön drygt 800 meter längre ned. Det är förbaskat synd att sikten är så dålig. Det hade varit en mäktig syn. Men konstigt nog kan jag förnimma rymden och luftigheten runt om mig. Kanske är det ljuset som studsar mot glaciärens is och sjöns yta och kommer underifrån, kanske är det ljuden eller något annat. Kanske är det inbillning men upplevelsen är stark. Ändå känner jag mig inte rädd.

Plötsligt framträder toppröset ur dimman ett tiotal meter framför mig på den smala kammen. Vinden som pressas uppför bergssidan piskar i de tibetanska böneflaggor som är knutna i det. Jag stannar. Jag hade bestämt mig redan innan jag åkte. Jag ska inte ända upp på toppen. Jag ska aldrig mer klättra ända upp. Berg ska man inte besegra, övervinna, ta som troféer. Berg ska man vistas i med ödmjukhet. Man ska vara tacksam för att de visar en hur liten och sårbar man är där man rör sig likt en liten, liten myra på deras väldiga kroppar. Jag bugar i stillhet och tackar för att jag fått komma så långt.

En del tar med sig champagne upp för att fira. Jag har en påse hasselnötter och ett par krossade torra knäckebrödsskivor i midjeväskan. Jag tar några bilder, försöker ringa hem eftersom jag här för första gången har en aning av mobiltäcknig tillräckligt för att släppa fram några skrapiga signaler men ingen svarar. Jag får avnjuta min stund själv. Vinden och regnet sliter i kläderna och jag minns bilder jag sett tagna från toppen av milsvida utsikter åt alla håll. Fjälltoppar, glaciärer och djupt liggande sjöar i olika färger som gnistrande ädelstenar. Långt borta i väster ska Hurrungane resa sig, den mest högalpina delen av Jotunheimen och hela Nordeuropa. Där var jag för 25 år sedan med en kompis. Vi hade ungefär samma väder då vill jag minnas och alldeles för lite utrustning, kunskap och vett.

Efter en liten stund är jag alldeles stelfrusen och får vända om nedåt igen. Uppför bergsryggen var det inga problem med riktningen, det var bara uppför som gällde. Det är något svårare när jag ska ned eftersom det lutar nedåt åt många håll. Jag får förlita mig på kompassen. Hur var det då med den tunna luften? Här på drygt 2 100 meter över havet är syremängden i luften ca 80 % av vad vi är vana att andas. Man får ta fem andetag i stället för fyra. Det är knappt märkbart och jag tycker att luften är känns ovanligt lätt (vilket den också är) och att den känns frisk att dra ner i lungorna.

Nere på sadeln igen får jag höra röster i dimman. De kommer nedifrån glaciären. Jag överväger en stund att vänta in dem för att få en pratstund men inser att jag inte har en aning om hur lång tid de har kvar att ta sig upp och att jag redan är alldeles för frusen för att stå stilla mer. Jag lokaliserar istället platsen jag kom upp på och ger mig nu nedför bergssidan. Jag hade tänkt försöka följa samma väg ned som jag gick upp men ser snart att det bara går i grova drag. Att ta sig nedför ett brant berg är ofta svårare än att ta sig upp. Man måste vända ryggen mot bergssidan för att kunna planera färden och eventuella grepp och fotsteg är svårare att se ovanifrån.

Det är halt, slipprigt, löst och otrevligt. Vid ett tillfälle råkar jag lösgöra ett klippblock som faller och landar med ett dovt knastrande snett bakom mig. Blocket slår runt något varv och landar sen på ett snöfält där det kanar iväg ett hundratal meter innan det med en ny dov duns slår in i klipporna längre ner. Jag uppskattar att det vägde flera hundra kilo och jag känner mig väldigt glad att det inte landade på mitt ben. Tanken på att försöka ta sig ned för den här branten med ett krossat ben känns inte bra alls. Rädslan för att halka och slå ett knä hårt i en vass sten är tillräcklig. Det här är svårt nog som det är.

Jag korsar återigen snöfälten, tar mig nedför och kommer tillslut åter ner till hyllan och ”red rock band”. Nu är den svåraste biten avklarad. Jag börjar känna mig trött och mör i kroppen och har nu ”bara” några timmars klängande uppför och nedför block och stora stenar kvar. På återvägen finner jag en krossad bår av mycket gammal modell med gråaktiga rester av segelduk hängande från trästänger och smidda beslag. Jag undrar i vilket sammanhang den har använts och varför den övergavs här. Så småningom kommer jag till änden av bergshyllan och ner i grytan samma väg som jag kom upp. Vid sextiden, efter tio timmars hoppande, klättrande och klängande på sten och block är jag så åter vid tältet.

Kläderna är blöta, det blåser hårt och är bara 2-3 grader varmt så medan maten värms i trangiaköket får jag hoppa runt och göra åkarbrasor för att få upp värmen i kroppen men blodsockret är lågt så det går trögt. Det tar lite tid i sovsäcken innan jag har blivit så varm att jag kan slappna av och somna. Under natten blåser det ändå mer och regnar oavbrutet. Det blir fuktigt i tältet.

Morgonen därpå känner jag tydligt att jag har en förkylning på gång. Jag hoppas att det inte är svininfluensan i alla fall. Kokar gröt och packar ihop. Torkar av tältet så gott det går med en wettextrasa innan jag packar ihop det. På lite högre höjd har nederbörden kommit som snö och jag hade kanske tur med vädret i alla fall under gårdagen. Jag tvivlar på att jag hade kunnat ta mig fram i den terrängen om det dessutom hade legat ett lager blöt nysnö över stenar och klippor.

Är lite osäker på hur jag nu ska gå men känner att det nog är bäst att jag drar mig ner mot mer befolkade trakter om jag skulle bli sämre. Vid vadet av utloppet från Uradalsvattnet möter jag en stor grupp norrmän med ryggsäckar, stegjärn, isyxor och rep. Jag antar att det är en av de guidade turer som anordnas av professionella bergsförare som är på väg mot toppen. På andra sidan vadet är terrängen flackare och bitvis upptrampad till en tydlig stig. Till höger om mig ser jag ibland skymten av Falketind, ett annat av områdets mer berömda berg. Själva toppen ligger hela tiden insvept i moln men det väldiga stupet nedanför kan jag ana. Längre söderut kommer jag fram till en grusväg som går från Tyinholmen och upp mot ett litet kraftverk. Tillbaka till civilisationen. Här står några bilar parkerade och efter en stund möter jag den första av flera grupper norrmän som vad jag kan bedöma av skodona tänker hålla sig till grusvägen under sin fjällvandring. Emellanåt lättar molnen något och under en kort stund bryter solen fram. Det blir väldigt starkt ljus och ångande varmt i regnkläderna. Jag försöker få syn på Uranostinds topp men det är som att bergen suger molnen till sig och snart sluts de över mig igen.

Jag kommer till slut ner till fjällstationen igen. Härifrån kan jag ringa hem och berätta att allt är bra. Köper en ostmacka, en chokladkaka och några vykort till hutlöst pris och ger mig sen ut igen, medveten om att det inte blir lättare för att man stannat längre i stugvärmen. Under eftermiddagen går jag ytterligare en bit söderut längs vägen och stranden av den stora sjön Tyin. Det blåser skummande vågor som slår in mot de steniga stränderna. Sen ger jag mig upp på det flacka fjället för att hitta någonstans att slå upp tältet. Men det är väldigt blött i sluttningen. Det porlar, rinner och klafsar. Videsnåren är bitvis täta och jag söker mig högre och högre upp. Till slut hittar jag en liten moränkulle som är någorlunda torr, plan och fri från växtlighet. Utsikten ned mot sjön är fin. Trött i kroppen slår jag läger och ligger sen och läser en stund innan det blir mörkt.

Nästa morgon känner jag mig ganska risig. Förkyld och ont i kroppen. Vädret är som vanligt, regn och blåst. Efter att ha ätit och packat ihop söker jag mig på skrå snett nedåt fjällsidan. Försöker undvika att hamna i för täta videsnår eller på alltför blöt myr. Jag hade tänkt ta mig ganska snabbt ner men det tar flera timmar innan jag snubblar över diket och kommer ut på vägen igen. Nu har jag knappt två mil lättgången grusväg framför mig men genom att jag är så förkyld och har börjat få ont i ryggen (vilket på mig kommer så fort jag får en infektion) så känns dagen ganska plågsam. Någon enstaka fyrhjulig bil dundrar förbi och jag funderar ibland på att sträcka upp tummen och få lift men det känns inte riktigt rätt. Jag är ju här för att vandra.

Vid slutet av dagen kommer jag ner i fjällbjörksskogen och fram till det stora fjällstugeområdet Tyinkrysset. Nu är det definitivt slut på vildmarkskänslan. Även om bergen är branta, forsarna brusar och utsikten storslagen finns också dundrande lastbilar, bensinstation och affär. Efter att ha inhandlat bröd, yoghurt och ett stort pack med pappersnäsdukar drar jag mig undan för att hitta någonstans att slå upp tältet. Överallt är det små och stora ”hytter” med mer eller mindre gräslig nationalromantisk stil. Jätteknotiga tallstammar som bär upp taken på verandor och överdådiga fönsterfoder. Kraften och modet sinar och till slut slår jag upp tältet bredvid några rostiga oljefat på en grusplan. En presenning på ett bygge i närheten fladdrar nu i takt med väven på mitt tält. Vågor av frossa går genom kroppen och jag stoppar i mig ett par huvudvärkstabletter innan jag somnar.

På morgonen känner jag mig så eländig att det är med stor möda jag kommer ur sovsäcken. En lång stund står jag på alla fyra inne i tältet och tycker bedrövligt synd om mig själv innan jag kommer på fötter. Efter frukost mår jag lite bättre. Uppe vid busshållplatsen finns en vägkrog som också gör anspråk på att vara något slags fjällcentrum??? Jag lånar toaletten och tvättar av mig den värsta smutsen i ett handfat. Strax efteråt sitter jag åter på bussen mot Oslo. Därifrån tar jag tåget mot Arvika. Hittills har allt gått enligt planerna men tåget är några minuter sent in och trots att jag springer över perrongen och bort mot busstationen hinner jag lagom se bakändan av min buss svänga ut ur rondellen och försvinna. Lite snopet får jag ringa min fru och en dryg halvtimme senare dyker hon upp med bilen för att hämta mig. Hon som varit hemma hela tiden och tagit det stora lasset - att se till att vardagen fortsatt medan jag var ute på äventyr.