Bor med familjen (tre barn) på landet en mil söder om Glava i västra Värmland. Har nära till Glaskogens naturreservat. Uppväxt utanför Falun. Har egen firma där jag jobbar med paleobotanik, en naturvetenskaplig analysmetod inom arkeologisk forskning.
Längtar ut på äventyr men också efter frid och lugn i naturen.
Intressen: Fågelskådning, Expeditioner, Vandring, Långfärdsskridsko, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Hälsa, träning, skriva
Länkar:
Sista inlägget
Varje år när våren kommer vaknar den lille fågelskådaren i mig till liv. Jag packar termos, ostmacka, kamera och kikare och ger mig iväg ut för att bocka av några pippisar. Den här dagen är jag lite tidigt ute känner jag. Lärkor och tofsvipor flyger över en flock kanadagäss på åkern. Men strandängen där jag tar mig fram är frusen och ute på sjön ligger isen. I den fuktiga luften bildas dimma som driver in som tjocka sjok mot stranden.
För första gången i mitt liv
Ornitologer jagar gärna arter att kryssa för i sina fågelböcker. Botanikerna är också glada i att sätta kryss när de hittat en raritet. Men hur är det när man sett ett nytt däggdjur? Finns det föresten något som kallas däggdjursskådare? Människor som kastar sig i bilar och far iväg 30 mil för att det har siktats en Mindre dvärgnäbbmus eller liknande i trakterna av Årjäng.
Jag fick i alla fall häromdagen göra ett nytt däggdjurskryss. Jag var ute på en träningsrunda längs en skogsväg här i närheten då det plötsligt rasslade till från en tallstam invid vägkanten. Jag såg omedelbart att det var en mård. Jag har aldrig tidigare sett någon. Den påminde om en ekorre men kändes betydligt klumpigare då den närmast ”lufsade” upp för stammen. Lite skillnad mot ekorrarna som till synes upphäver tyngdlagen när de ”rinner” upp i ett träd. Men då kan en mård också väga 4-5 gånger så mycket som en ekorre.