Det sa ”poff” och sen sjönk ena lungan snabbt ihop som en liten urvriden disktrasa. Smärtan fick mig att kippa efter andan, en anda som inte var lätt att hålla eftersom luften gick rakt igenom.

Innan jag fortsätter ska jag först ”ursäkta” mig lite för att jag varit så frånvarnade här en tid. Mitt Utsidande har släpat efter. Plötsligt inser man att man inte hänger med. Altför många fina artiklar och blogginlägg ligger olästa. Ett styng av dåligt samvete smyger sig på.

Men nu har jag fått tid, massor av tid, till att bläddra bakåt och läsa igenom era äventyr och funderingar. Tid att i drömmarna slå följe med er genom klafsiga videsnår, över vindpinade fjällhedar och längs med spångade leder i vackra naturreservat. Jag får ”tjuvlyssna” på ljudet från blixtlåsen i era tält och gasbrännarnas väsande. Får följa era vägval och era reflektioner över landskapets växlingar, känna regnvätan krypa in under kläderna och lusten att se vad som finns bakom nästa krön.

Tid till detta har jag nu fått massor av eftersom jag ligger i en sjuksäng. Fjättrad som en medeltida straffånge med en gummislang genom bröstkorgen kopplad till en vakuumsug i väggen bakom har jag en rörelsevidd på 1,5 meter och dagarna blir lååååånga. Ena lungan brast. Spontan Pneumothorax heter det visst och som en slags tröst så drabbar det främst unga, långa, smala och vältränade män. Pumpen ska hjälpa till att spänna ut lungan tills hålet förhoppningsvis självläker. Men det tar tid. Eller ger tid. Tid att läsa, skriva…..och rita.

Undrar vad det är för något i det där smärtstillande medlet som de pumpar i mig.

Men har detta något som helst med friluftsliv att göra? Är det något att blogga på Utsidan om? Kanske. Några dagar innan det hände var jag med en kompis på en dags havskajakpaddling. Med start i Hamburgsund paddlade vi oss i sicksack genom skärgården upp mot Grebbestad. Vädret var fantastiskt fint. Förutsättningarna var de bästa tänkbara. Vattnet lugnt, solen lyste. Trutarna seglade runt oss och vi såg en säl på håll. Tången böljade drömskt i havets regelbundna hävningar. Det var en underbar dag, inget snack om saken. Men jag är ingen van paddlare. Jag var ärligt talat helt slut efteråt.

Möjligen. Kanske. Det är en helt egen teori, att ansträngningen i bröstmuskulaturen i kombinationen med vridmomentet vid paddlingen och påfrestad andning gav en utmattningsskada på lungan. En skada som efter några dygn brast, bara sådär, medans jag låg och sov (jag vaknade av ”poffet”).

Men läkarna tittar skeptiskt på mig när jag lägger fram teorin och det behöver inte alls ha ett sammanhang. Så jag får nog erkänna att jag mest skriver om det för att få några tröstande ”tyck synd om” och ”krya på dig”-kommentarer där jag ligger nedbäddad mellan lakan från Tvätteriet i Västra Götalandsregionen och längtansfullt tittar ut genom fönstret där de blånande bergen på Glaskogen skymtar i horisonten.

Mörksuggor ser man inte så ofta nuförtiden.