Jag vaknar till av ett ihärdigt prasslande. De ryckiga rörelserna skvallrar om att det är en liten gnagare av något slag. Jag reser mig upp på armbågen. Vindskyddet är kolsvart förutom de allra yttersta mjukt slitna sittbrädorna som den högt stående halvmånen färgar i silvergrå-blått. Längs ena sidan har jag staplat upp en del av innehållet i ryggsäcken, bl.a. en påse med ostmackor och en annan med mysli till morgonens yoghurt.
Efter en stund tystnar prasslet och ut i månstrimman kommer på ljudlösa små tassar en liten skogsmus. Den springer snabbt fram till sovsäcken. ”Du skulle bara våga ta dig en tugga av min dyra Mountain Equipment” tänker jag innan den tar ett skutt upp. Men tydligen blir den paff över det fluffiga underlaget så i nästa bråkdel skuttar den bakåt igen och tassar sen in i mörkret mot mig.
Tystnad… Stillhet… Så förnimmer jag en rörelse mot handryggen eller så är det bara inbillning. Men för musen är det inte inbillning. Den pilar förskräckt iväg och försvinner över kanten på golvet och ut i månljuset utanför. Jag lägger mig ner och somnar så småningom om.
En timme eller två senare vaknar jag återigen av samma ryckiga prasslande. Den här gången lyfter jag båda fötterna och släpper ner dem med en duns som får vindskyddet att skaka och ljudet att eka över den lilla tjärnen nedanför. Sen blir det knäpptyst. Skönt tänker jag, vänder på mig och somnar nöjd om.
Prassel… Prassel… Prasselprassel! Månen har flyttat på sig men det är fortfarande många timmar till morgonen. Jag ger upp, kravlar ur sovsäcken och fram till matförrådet. Tömmer ur en rejäl näve mysli med 50 % nötter och frukt på kanten av vindskyddet och kryper sen tillbaka till värmen. En liten uppoffring för mig och ett dunderkalas för min lilla muskompis.
Bilderna är tagna vid en övernattning på Glaskogen i helgen.
Kvällsljuset speglar sig i den lilla tjärnen och ger en närmast metallisk skimmer i myrkanten.
Utsikt från Rödvattensberget när solen går ner över skogen.
Stora Gla skymtar mellan träden.
Solen går upp över horisonten och tänder eld på dimman. Men skådespelet vara bara några minuter.
Vaknar till en fin morgon där dimman kryper upp från myrstråk och vattendrag. Orrarna kan inte hålla sig utan "tjuvspelar" trots att det är långt kvar till vårvintern.
Inte mycket konkurens men frågan är hur framtidsutsikterna ser ut för den här björken.
Fortsätt med dina fina personliga artiklar/berättelser!
Mvh Curt
Kul at tfler än jag värnar de små gnagarna med lite extramat.
Jag hajade till för ett prepositionsval. Du skrev att bilderna är tagna vid en övernattning "på Glaskogen". Är det så man säger? Alltså inte "i Glaskogen"? Jag känner till ett par ställen i Skåne där den rätta prepositionen är just "på". Man bor "på Limhamn" och "på Råå".
Att säga på Glaskogen känns rätt för mig och så säger nog de flesta här. Jag antar att det är samma "på" som används i "på sjön" "på åkern" och "på fjället". När det gäller skogen kan jag tänka mig att säga både på skogen och i skogen liksom jag säger på stan och i stan. Möjligen finns det en skillnad som gör att man använder ena eller andra prepositionen i olika sammanhang men det är överkurs för mig.
Glaskogen är ju ett egennamn men slutar på -skogen så jag tror det är därför vi använder på här. Det kanske också har att göra med att Glaskogen ligger högt i förhållande till omgivande bebyggelse så att det blir "uppe på".
Bilderna blickar mot något större. Fantastiskt och förföriskt vackra.
I måtta är det väl kanske just detta man kanske vill se och läsa här på Utsidan.
Jag blir samtidigt förvånad över det enkla och samtidigt unika i ditt seende, då jag läser saker här i diskussionstrådar och ämnen som aldrig berör naturen i sig. Det mesta skjuter bredvid.
Jag frågar mig. Är folk aldrig ute och upplever detta?
På nått vis värnar du oss lika mycket som det du ser och upplever.
Stort tack.
Det enkla och lilla är ofta det som är lättast att bli berörd och engagerad av. Det stora kan vara svårt att ta till sig. Fenomenet känns igen från rapportering av katastrofer ute i värden där vi inte klarar att ta in förrän det kommer ner på en nära och liten nivå. Det kan nog till viss mån även gälla för det possitiva.
Att välja ut en liten detalj att beskriva som här ovan istället för att beskriva hela turen ger en liten annan vinkling och bidrar också till att det blir lättare att beröras. Det är ju inte helt lätt att skriva om friluftsliv på så många olika sätt.
Likadant är det med bilder. Storslagna vyer är inte alltid de bilder man fastnar för utan det kan lika gärna vara en närbild, en detalj som väcker en känsla inom en.
Angående om folk aldrig är ute om upplever naturen så tror jag att förr så bestod "äventyr" av tre delar, mötet med den vilda naturen, mötet med främmande kulturer och den egna prestationen. Idag väljer många att istället specialisera sig, renodla, och tex bara satsa på den egna prestationen när det gäller friluftsliv.
Mvh
J