Jag vänder på mig och byter ställning för säkert trettionde gången. Bädden av mossa och lavar som såg så mjuk, plan och inbjudande ut i går kväll visade sig dölja en knöl som hamnade strax nedanför skulderbladen. Och den har gett sig till känna i ordets rätta bemärkelse.

 Förhoppningen var att få vakna till tjäderspel men under hela morgonen hördes inte en ”sissning”, inte en ”knäppning” och inte ens ett avlägset, dovt ”klunk”. Men direkt tyst är det inte i skogen för det. Orrar, duvor, tranor, lom, trast, göken och långt bort även vår egen tupps morgongalning. Jag sitter kvar i säcken, äter frukosten och tittar ut över de lavklädda hällmarkerna med sina knotiga tallar. Kanske är jag sent ute på säsongen eller också håller de till på någon annan plats den här morgonen. När jag en stund senare ger mig av hemåt brakar det ändå till av tunga vingar från en talltopp, bara ett par hundra meter från mitt nattläger.

Det här var ju inte mycket att skriva ett blogginlägg om så jag plockar in ett gammalt tjäderminne.

En vårvinter i början 80-talet hade vi en spelgalen tjäder i närheten av där jag bodde. Det blev flera besök med kameran och ju längre på säsongen det gick desto galnare blev tuppen. Från att försöka komma i bra läge fick man inrikta sig på att hålla den på avstånd.

Ibland är man inte så tuff som man tror. Sinnesnärvaron tröt och jag lyckades inte alltid ställa in skärpan rätt. (Det var manuella kameror på den tiden)

Sista gången jag såg tjädern jagade den mig flygandes genom skogen. Jag föll huvudstupa ner i ett dike och slog hakan i en vass sten. Ett litet ärr, som minne av händelsen, kan jag fortfarande skönja.

Tjäderkranium.