Varje år när våren kommer vaknar den lille fågelskådaren i mig till liv. Jag packar termos, ostmacka, kamera och kikare och ger mig iväg ut för att bocka av några pippisar. Den här dagen är jag lite tidigt ute känner jag. Lärkor och tofsvipor flyger över en flock kanadagäss på åkern. Men strandängen där jag tar mig fram är frusen och ute på sjön ligger isen. I den fuktiga luften bildas dimma som driver in som tjocka sjok mot stranden.

Tranor ropar någonstans och inifrån skogen hörs en ringduva pumpa på. En ormvråk seglar på stilla vingar och strax efter får jag syn på en brun kärrhök som lyfter från en stängselstolpe och svävar bort över vassruggarna tätt åtföljd av ett par kråkor.

Kikaren är en gammal trotjänare som jag köpte i tonåren. Då till en för mig svindlande hög summa. Ändå blev det ingen Kowa som de finaste hette, utan en betydligt billigare Mirador. Men den har hängt med bra genom åren. Med axelstativet klarar jag skapligt att hålla den trots att 22X-okularet sitter på. Det blir en godtagbar kompromiss mellan handkikarens rörlighet och tubkikarens förstorning.

Grågässen är på sin vakt och ger hals på långt håll när jag närmar mig utloppet på ån och den lilla biten öppet vatten utanför. Skuggor rör sig över vattenytan därute i dimman. Av kväkandet att döma rör det sig mest om gräsänder. Men plötsligt glider fyra krickor ut ur dimman och klättrar upp på iskanten en bit ut.

Längre uppför ån simmar ett par knipor. Honan först, hanen med sitt hysteriskt gula öga ett par meter bakom. Rätt som det är kastar han huvudet bakåt och utstöter sitt lite löjeväckande kvi-riik.

Jag hade hoppats får se strömstaren häruppe, men icke. Däremot är det inte bara koltrastens flöjtande toner inne bland alarna utan även årets första starar som sitter i en topp och bubblar ut sin vårglädje.

Jag lyckas få ihop 29 arter under turen, inga sensationer, utan de flesta ganska förväntade. Sen var det förståss ett antal UFO:s (oidentifierade flygande objekt) i buskarna. Jag kan långt ifrån alla, ens så här års. Och värre blir det frampå vårkanten när fler och fler små pippisar med konstiga trudelutter dyker upp. Då blir det för svårt för mig och jag tappar gnistan och lusten för fågelskådning – till nästa vår.

Jag har så smått börjat acceptera att jag är sån. Jag kan en hel del, provar gärna nytt, men blir på min höjd medelmåttig på allt. Om detta kan man spekulera vidare om man vill.

Just när jag ska äntra cykeln för hemfärd sveper fyra sångsvanar in med vinande vingspetsar. De kommer så lågt över mig att jag nästan duckar. Någon kikare eller kamera hinner jag inte få upp.

Sista inlägget? Ja, åtminstone för ett tag drar jag mig tillbaka från Utsidans blogg. (Ligger pinsamt högt i kottetoppen det senaste halvåret) Kanske återkommer jag när jag samlat på mig lite fler upplevelser och funderingar.

Det är fantastiskt att varje inlägg får hundratals, ibland över tusen läsare. Men det klart roligaste och mest stimulerande har varit kommentarerna. Kalla mig bekräftelseberoende men jag tror det är så för de flesta som skriver och lägger upp bilder här, att kommentarerna är viktiga som drivkraft. Så min sista insats blir att jag slår ett slag för fler kommentarer och kommentarer av fler. Det behöver inte vara så märkvärdigt, några ord gör mycket.