- Hon är stabil som en lastpråm, försäkrar kompisen Janne när vi hjälps åt att lasta av det som i mina ögon mest ser ut som ett blixtrande fartvidunder. Vi är i hamnen i Åmål och ska med kajak ta oss en tvådagars tur söderut på Vänern till Köpmannebro. Jag får en snabblektion i hur man packar, sätter på kapell och hanterar rodret. Nu har vi fått några åskådare och det känns lite genant när Janne tipsar om att jag håller paddeln uppochner. Men vips sitter jag i och glider ut på vattnet. Janne kliver i sin hembyggda träkajak som jag och alla vi möter slänger lystna blickar efter. Trä och båtar är en fin kombination. Det måste vara de mjukt böljande linjerna och formerna som gör sig så bra i trä.

Fullständigt nybörjare är jag faktiskt inte. När jag var i tonåren kom min pappa hemsläpande på ett träskrov till en kajak. Jag lyckades klä den med ny väv och måla upp den. Under ett par somrar gled jag runt hemma på ”vår” sjö med den. Men det börjar bli 30 år sen så någon direkt paddelvana kan jag inte åberopa.

Sträckan vi nu paddlar består av långsträckta skärgårdar som avlöser varandra. Mängder av öar, kobbar, skär och grynnor. Ganska snart inser jag att jag inte klarar av att orientera efter den medhavda kartan utan vi blir snart vilse. Men det spelar ingen större roll, vi ska söderut och vinden har vi för det mesta i ryggen.

Något som gör stort intryck på oss båda är den närmast ödsliga känslan där vi paddlar fram. Trots att upplevelsen är så havslik den kan bli med nästan 180 grader obruten vattenhorisont. Trots mängder av fina öar, sandstränder, badvikar, rundslipade hällar osv. ser vi inte mer än en handfull båtar på hela turen. Och ändå är det första helgen i juli. Det känns märkligt att glida fram i detta tysta ö-landskap och veta att 7-8 mil bort, på västkusten, är det så trångt med folk och båtar att varselväst är lika viktigt som flytväst om man paddlar.

En massa fina bilder från paddelturen blir det inte. Innan vi gav oss iväg velade jag länge om jag skulle våga ta med den dyra systemkameran eller den billiga och enkla kompaktkameran vars bilder man sällan blir glad av. Jag chansade och tog systemkameran, packad i vattentät påse. Nu höll jag mig på rätt köl hela turen men vid en av våra första raster, en bra bit upp på stranden, lyckades jag peta ner kameran i en liten klippskreva med decimeterdjupt vatten. Plupp! -så var det slut med det fotandet. (Kameran hämtade sig efter några dagars tork)

Vinden har vi snett i ryggen mest hela tiden. Inne mellan öarna är den mest till hjälp men vid några passager hamnar vi i mer exponerade lägen och då blir det snabbt lite läskigt.  Mjuk och fin tänker jag men känner mig mest som en stålfjäder där jag sitter och försöker parera. Trodde jag skulle bli trött i armarna men på kvällen är det rumpmusklerna som värker mest. Janne visar hur man kan utnyttja de större vågorna genom att försöka ligga kvar och surfa i dess framkanter. Det blev ett gott sug i magen när det funkade men när en kraftfull våg slår in över kajaken bakifrån och jag bara ser kepsen på Janne när vi båda befinner oss i vågdalarna är det inte lika kul.  Ett tag blåser vi iland och funderar på att slå upp tältet i hopp om bättre väder under morgondagen. Men efter lite blåbärsätande och överläggningar fortsätter vi en bit till.

Jag har en bild av tältet stående på en slät klipphäll i vattenbrynet. En bild jag säkert fått från någon tält- eller kajakreklam. Nu visar det sig att just där vi befinner oss är det inte så gott om perfekta hällar. Till slut hittar vi en som får duga. Inte perfekt men närapå. När vi sen paddlar vidare dagen därpå kommer vi snabbt in i ett område där det kryllar av sådana reklambildstälthällar.

Trutar, måsar, tärnor, fiskgjusar, skrakar, lommar, skäggdoppingar, drillsnäppor, strandskator, sädesärlor och svalor följer oss hela tiden. Möjligen ser vi stjärtfjädrarna på en havsörn som försvinner mellan
öarna och kanske, kanske en svarttärna men det kan ha varit motljuset som lurade oss. På skären blommar fackelblomstren i starka färger mot klippornas granit. Små vita bräckor klamrar sig fast i sprickorna utsatta för sol, vind och torka.

Hur är det då? Blir jag kajakfrälst från första paddeltagen? Innfinner sig den där känslan av att vara ett med kajaken. Att den och paddeln fungerar som en förlängning av kroppen? Nja… Inte när vågorna skummar och slår och kastar kajaken hit och dit. Men i de lugnare vattnen, när vi paddlar in i småvikar, snirklar mellan vassruggar och näckrosor, glider fram intill
klipphällar så nära att man kan sträcka ut handen mot deras slipade ytor. Då kommer den där känslan som jag tänker mig ska finnas där. En närhet som aldrig kan upplevas i större båtar och känslan av att kajaken rör sig som min kropp rör sig. Och visst ger turen mersmak. Jag vill ut igen. Jag vill paddla mer.

Ett stort tack till Janne som tog mig med.