Pinsamt! sa min 12 åriga dotter om följande text när jag läst upp den för henne. Och det är väl ett omdöme så gott som något.
I den tredje och sista av mina friare texter som jag valt ut att ta med på bloggen tas steget helt ut ur natur och friluftsliv och in på den kombinerade hotell-, konferens- och spaanläggningen Laguna Royal.

Texten tar 10 - 12 minuter att läsa och det är fritt att komentera.

Mellan skinkorna

Johan Ronald Stridh klev ut genom dörrarna på den kombinerade hotell-, konferens- och spaanläggningen Laguna Royal. Efter två timmar stillasittande behövde han fylla lungorna med frisk luft. Till sin besvikelse och irritation upptäckte han att det hade börjat regna och trappan framför ingången var full av konferensdeltagare som i två timmar inte bara kämpat mot träsmak och tråkiga talare utan framförallt mot sina egna nikotinabstinenser. De stod i små grupper och sög girigt i sig av den åtråvärda röken, höll den kvar och försökte absorbera så mycket som möjligt innan de motvilligt släppte ut den.

Johan fnyste föraktfullt inombords. Rökandet hade han alltid sett som ett ömkligt och irrationellt beteende, ett av många fenomen han velat stoppa in i den stora mänskliga skamvrån.

Just nu blev han extra irriterad. Han hade behövt frisk luft och han hade behövt vara helt ensam en liten stund. Bara en liten stund. Att gå ner i den lilla trädgården utanför hotellet var inte att tänka på. Gräset var vått av regnet och han hade lågskor. Dessutom skulle han få alltför många blickar riktade efter sig. Han var ju inte direkt anonym.

Han behövde bara någon liten minut helt för sig själv. Sittande på föredragen under morgontimmarna hade det nämligen börjat klia i rumpan. Han hade försökt byta ställning. Han hade så diskret som möjligt glidit fram och tillbaka mot stoldynan för att gnida bort den plågande känslan. Han hade till och med, under en applåd, lyckats med att dra upp kalsongerna mellan skinkorna, men det hjälpte inte. Det kliade intensivt och det var inte bra. Det störde hans uppladdning och fokusering.

Johan Ronald Stridh var förste talare efter den 20 minuter långa pausen. Han var väl förberedd och tvivlade inte på sin egen förmåga. Det gällde att vara tydlig och säker utan ett spår av tvekan. Koncernledningen hade stora förväntningar på honom idag. I ett halvårs tid hade han jobbat på det program han nu skulle lägga fram för att kunna övertyga de stora aktieinnehavarna om var bolagets framtid låg. Han njöt av utmaningen. Detta var vad han älskade. Här var han i sitt rätta element.

Men nu stördes alltså hans koncentration av ett outhärdligt kliande mellan skinkorna. Fullt av folk var det överallt och han kände många blickar riktade mot sig. Det gick inte bara att köra ner näven och krafsa. På trappan en bit ner stod dessutom en grupp som otvivelaktigt var journalister med kameror dinglande runt halsarna. Det skulle just vara fint att hamna i pressen med ena handen innanför byxlinningen.

Han drog sig därför in genom dörrarna igen och bort mot toaletterna. Som vanligt var deras antal underdimensionerat och han fick gott ställa sig i kö. Här kunde han inte hävda någon förtursregel. Irriterat tittade han på sitt dyrbara armbandsur. Det hade redan gått fem minuter av rasten.

Plötsligt dök en tanke upp. Katten! Johan Ronald Stridh var ingen djurvän. Han accepterade att det fanns och behövdes djur men han ville helst inte ha dem för nära inpå sig. Stora djur gick väl an men ju mindre de var desto svårare hade han att förlika sig med dem. Men ställd inför dotterns ultimatum om att endera blev det en katt eller också blev det dansmöss, hade han till slut låtit sig övertalas och gått med på det förra. Att frivilligt ta in möss i sitt hem tog han som idiotiskt. En katt kunde åtminstone hjälpa till med att hålla möss borta.

En vanlig katt, en bondkatt fick det bli. Inga märkvärdigheter. Löjliga raskatter och deras ägare hörde till livets tröttsamma fånigheter. Katt som katt.

Mirran fick hon heta och som alla katter hade hon en omisskännlig förmåga att välja sovplatser där man helst av allt inte vill ha dem. Mirrans favoritplats sen en tid tillbaka var Johans säng. Och nu dök ett minne från gårdagen upp då han hade hört sin yngsta dotter klaga på att Mirran hade många fästingar. Johan befattade sig inte med vare sig katten eller dess äckliga ohyra och hade inte heller tagit notis om klagomålet som var riktat till Anna.

Anna, hans hustru, knipsade däremot fästingar lika obesvärat som hon plockade blommor, spolade ned dem i toaletten och gosade sen med katten som ivrigt kurrade och strök av sina korta hår mot allt den kom i närheten av.

Mirran hade fästingar och låg i hans säng. Johan Ronald Stridh kände en snabb ilning längs ryggraden. Han kunde inte låta bli att nervöst börja trampa runt på stället. Han slängde en blick till på klockan och konstaterade att det var tretton minuter kvar tills han skulle äntra scenen.

Just då blev det ledigt och han stegade bestämt fram och formligen ryckte dörren ur handen på en förskräckt, ung och välkammad man i smörig italiensk kostym. Med ilsken blick stängde han dörren om sig och vred om låset. Toalettrummet var kaklat i mintgrönt och någon hade klämt in en Yuccapalm av plast i hörnet. Det luktade hotelltvål och rakvatten.

Johan drog ner byxorna och kunde äntligen klia sig ordentligt. Det var underbart skönt men han kände nästan omedelbart att där var något som inte skulle vara där. Mitt mellan skinkorna. En liten upphöjning i skinnet med en prick i mitten. En typisk fästing.

Han vände och vred på sig men det var förståss lönlöst. Detta var ju också ett av naturens irriterande misstag. Att skapa ytor på människokroppen som man inte kunde komma åt att se, hur mycket man än böjde och åbäkade sig.

Tanken på att ett sånt där äckligt litet kryp satt sig fast och borrat in sin snabel genom skinnet för suga av hans blod fick det knyta sig i magen på honom. Han kunde inte gå in och ställa sig framför 140 personer och hålla ett föredrag med en fästing i rumpan. Där gick gränsen även för honom.

Nu gällde det att ta snabba beslut och agera. Att i sista stund försöka få skjuta på sitt framförande till senare under dagen hade kanske varit en möjlighet men det skulle inte ha uppskattats av ledningen och det skulle ge upphov till spekulationer. Nej, det gällde att få bort det lilla aset och det fort. Johan fiskade upp sin Schweiziska armékniv ur innerfickan på kavajen. Han fällde ut den större av de två skruvmejslarna och gick loss på skruvarna runt badrumsspegeln. Det tog inte många sekunder innan han kunde plocka ned den från dess fästen. Han la den på toalettsitsen, drog av sig skor och byxor och ställde sig med viss möda gränsle över. Det var då för in i bövelen vad hårig man var i rumpan. Inte förrän han satte upp ena foten på papperskorgen och lutade sig snett fram mot vänster lyckades han spegla in lite ljus så att han kunde se något. Han la upp slipsen över axeln och böjde sig ned mot spegeln för att syna det avfödans kräket till fästing. En köttrosa bakkropp, brunt huvud och en massa ben som spretade åt alla håll. För ett ögonblick kände han sig lite yr och knäsvag där han stod i sin konstiga dubbelvikta ställning inne på toaletten på hotell-, konferens- och spaanläggning Laguna Royal.

Men en snabb blick på klockan visade att han hade drygt tio minuter på sig att få bort eländet och ilskan tog överhand. Han försökte knipa om den med fingrarna. Mycket till naglar hade han inte. Han provade olika grepp men det var inte lätt att komma åt. Den bastarden visste tydligen precis var den skulle sätta sig. Till slut tappade han ballansen och höll på att slå näsan i handfatet när han vacklade till. Då fick han syn på fickkniven som låg på golvet. Han fällde ut knivbladet och ställde sig återigen i sin obskyra ställning över spegeln på toalettstolen. Med det vassa bladet försökte han skrapa bort fästingen. Men icke, den satt som berget. Den sprattlade med benen men släppte taget gjorde den inte. Att skära loss den var inte att tänka på eftersom han inte fick något grepp om den. Och han ville inte ställa sig framför konferensdeltagarna med ett blödande skärsår innanför kalsongerna.

En pincett var vad han behövde mest av allt just nu. En gång hade det setat en pincett och en tandpetare i kniven. Men de var förståss borta sedan länge. Många gånger hade Johan tänkt att skulle man bli riktigt rik på ett lätt sätt så skulle man börja pirattillverka just dessa två komponenter, pincetten och tandpetaren och sen sälja dem till de miljontals ägare av schweiziska arméknivar som tappat bort sina.

Men Johan Ronald Stridh var inte intresserad av lätta sätt att bli rik. Han hade alltid haft tillräckligt med pengar för att inte ägna dem något större intresse. Drivkraften för honom var i stället att göra det han var bra på och att göra det jävligt bra.

Men nu höll det förbannade lilla kreaturet på att lägga krokben för honom. Röd i ansiktet av ansträngning och med små svettdroppar i pannan rätade han på sig, ställde ned spegeln på golvet och drog på sig kläderna igen. Han tog ett djupt andetag, låste upp dörren och stegade ut i korridoren med blicken fästad mot receptionen en bit bort.

I receptionen stod förståss en ung och söt tjej, irriterande ung och söt, och log mot honom med vita tandställningstillrättade tänder.

Jag skulle behöva en pincett sa Johan.

En pincett? Flickan log fortfarande sitt intränade leende men ögonen tappade genast sin receptionsvänliga lyster och blev en aning flackande.

Ja, en pincett. En liten enkel stålpincett.

Jag ska titta efter vad vi har sa flickan, böjde sig ned och plockade fram en korg med pennor, pappersklämmor, gummisnoddar, nyckelknippor, kammar, gem, något som såg ut som billiga julgransprydnader och allsköns annat krafs. Hon rafsade runt en liten stund men tittade sen upp, denna gång med ett lätt nervöst leende.

Neej. Det ser inte ut som vi har något här. Vad skulle du ha den till?

Det ska du skita i din fjäskiga lilla nolla. För det har inte du det minsta lilla att göra med. Dessutom ingår det inte i ditt jobb att snoka i gästernas förehavanden.

Han sa det inte, bara tänkte. Men den blick han samtidigt gav henne var nog för att hon skulle förstå.

Ett ögonblick. Snabbt dröp hon iväg in till det lilla kontoret bakom receptionen.

Johan stod kvar och trummade med fingrarna mot disken. Han tittade på klockan och såg att ytterligare tre minuter av rasten hade gått och folk i foajén började dra sig mot ingången till hörsal B.

Ytterligare en minut gick och han kände svetten klibba under armarna när flickan återigen dök upp, nu med det tillrättalagda leendet på plats igen.

Här fann jag en, kvittrade hon och höll upp en liten silverglänsande pincett mellan sina smala fingrar.

Tack, mumlade Johan, tog pincetten och vände om mot toaletterna. På vägen förbi hörsalen såg han hur folk tog plats på stolarna. Han såg podiet där han snart skulle stå och den stora vita projektionsduken bakom. Måtte det nu inte vara kö till toa igen. Men han hade tur. De flesta hade klarat av sina besök i den delen av korridoren och toaletten han nyss varit inne på stod ledig.

Han låste om sig, la upp spegeln på toastolen och drog återigen av sig byxorna. Med sitt silverglänsande vapen, hopkurad och ballanserande på ett ben med det andra som stöd mot papperskorgen gav han sig av på jakt i snårskogen. Han fann sitt byte, den lilla uslingen och efter några fumliga försök lyckades han få grepp om den med pincetten. Han nöp till och drog. Det sved till ordentligt när fästingen med ett litet ”pick” tvingades släppa sitt lystna grepp.

Nu du ditt satansbeläte. Johan släppte fästingen på golvet och mosade den grundligt med klacken på ena skon. Det knastrade ljuvligt mot det hårda klinkergolvet. Det var en sån lättnad och tillfredsställelse att han för ett ögonblick glömde bort sin tidspressade situation. Men så reste han sig snabbt upp och drog på sig alla kläder igen, rättade till skjortan och slipsen, borstade av byxorna som blivit lite skrynkliga och drog snabbt kammen genom håret. Han tittade på klockan, en minut och tjugo sekunder kvar. Spegeln fick ligga kvar. Han sköljde snabbt av handsvetten och gav sig sen ut i korridoren som vid det här laget var nästan folktom.

Johan Ronald Stridh äntrade podiet i exakt rätt tid. Han höll ett strålande föredrag. På ett övertygande sätt målade han upp visioner och förklarade flödesscheman. Han la tyngdpunkterna precis rätt och lyckades lägga fokus på de viktigaste frågorna. Koncernledningen var mycket nöjda med hans insats under dagen.

Familjen Stridh bjöds på en treveckors semester i San Fransisco. Någon kattvakt behövde de inte skaffa för Mirran försvann bara någon dag efter Johans föredrag på bolagsstämman och dök aldrig upp igen.