Plötsligt när jag kliver fram över de lavklädda hällarna känner jag mig betraktad. Jag vänder mig om men ser först bara de knotigt vridna tallarna. Så framträder ett ansikte ur en av stammarna. Jag går avvaktande fram mot det och inser att den första känslan var fel.  Jag är inte betraktad. Blicken går rakt igenom mig, ut över skogen där jag bara är en tillfällig gäst. Jag går en bit till och får plötsligt syn på ett ansikte till, ett som ropar men med ett budskap jag bara kan ana.

I ett tidigare blogginlägg kom jag in på det här med att lämna spår efter sig. Joakim skrev om när han ristat ett hjärta i en bokstam i Skåne. Många ondgör sig över att man lämnar spår, tex rösen i fjällen. Men att lämna spår kan också vara ett sätt att skapa en förhållning till en plats. Liksom vallpojkar förr ristade in meddelanden i trädstammarna sprayar dagens ”vallpojkar” sina tags i sin ”skog”.

Det finns en engelsk term, CMT, Culture Marked Trees. Det är träd som bär spår av mänsklig aktivitet. Förr var det mycket vanligare. Man ristade in bomärken, ägogränser och rågångar. Man markerade stigar och leder och man lämnade meddelanden. Man kunde rista in besvärjelser och ”sätta av” sjukdomar och värk i träden. Skogen var full av ristningar som kunde tolkas av de som rörde sig i den. Mycket av detta upphörde i början av 1900-talet och de sista av de träden har nu avverkats.

Vid en fältkurs i Grövelsjön var jag med om att hitta spår av samisk barktäckt på en gammal omkullfallen tall. Med hjälp av årsringar på trädet lyckades vi datera täkten till slutet av 1700-talet. Annars är det mesta som finns idag av CMT:s körskador av skogsmaskiner. Ristningar och märken i träd har blivit sällsynta fornlämningar.

Kåda har runnit och lavar har fått fotfäste. Sakta, sakta håller träden på att kapsla in ansiktena. Varje vår anläggs några cellager till och från kanterna rullar oändligt långsamt den nya veden in. Så småningom kommer den att sluta sig över och ansiktena döljs för alltid. Men borta blir de inte. De kommer att finnas kvar där, inneslutna i stammarna.

Jag vet inte hur många ansikten här är. De är svåra att upptäcka. Ibland ser jag bara något enstaka. Nästa gång jag går på samma ställe ser jag fler. Visst kan en ”orörd” vildmark kännas lockande. Men en skog med spår att förundras över ger också en upplevelse.