Jag står på vargens sida. Det är lika bra att skriva det från början. Jag bor i Värmland, på landsbygden, i ytterkanten på ett av länets till ytan största vargrevir. Men jag är inte jägare. Jag känner ibland ett behov av att visa var jag står i vargfrågan.
Jag vill att det ska finnas varg och andra rovdjur i skogarna där vi bor. Utan rovdjur känns naturen stympad. Möjligheten att få se spår efter varg och lo höjer upplevelsen många pinnhål när man rör sig ute i markerna.
Jag har svårt att känna igen mig i den ödesmättade beskrivningen av situationen som många rovdjursmotståndare målar upp. Att rovdjurens återkomst till skogarna skulle innebära en så kraftigt försämrad livskvalité och påskynda landsbygdens avfolkning.
Funderingar i vargskogen.
”Älgjakten var allt vi hade att leva för och nu är allt förstört”. Ett påstående man ofta får höra. Men det är lite märkligt. Jägare har i alla tider bedyrat att det inte är skjutandet utan gemenskapen och naturupplevelsen som är det viktiga. Som jag ser det finns det närmast obegränsade möjligheter att bedriva viltvård i ett område med rovdjursstam. Och där kommer jakten in som en viktig del.
Människan och vargens behov kommer alltid att delvis ligga i konflikt. Jag är övertygad om att vi för att skydda våra intressen kommer att behöva begränsa vargstammen vid en viss nivå. Våra förfäder kämpade med att utrota vargen. Det kan nog stämma. Men en stor skillnad är att vi idag är så förkrossande överlägsna i styrka. Med mängder av vapen, kikarsikten, bilar, fyrhjulingar, snöskotrar och till och med helikoptrar, mobiltelefoner och pejlingsutrustningar. Med all den överlägsna styrkan och kunskapen följer också ett ansvar att axla.
Vargmotståndaren Nils Norlén skriver i sin bok Avslöjandet ”Folk vill åter kunna njuta av frid och ro vid någon vacker skogssjö, vilket inte har varit möjligt under senare år” Jag har svårt att känna igen mig i detta påstående. Bilden är tagen förra sommaren mitt i hjärtat av Glaskogens vargrevir.
Mycket av konflikten runt vargen tror jag beror på att man pratar om olika saker. Vargförespråkarna pratar ekologi medan vargmotståndarna pratar demokrati. Därför har vi så svårt att mötas. Olika synsätt på rovdjur beror också på hur vi ser på vår egen roll i ekosystemet. Jag citerar vargmotståndaren Nils Norlén igen. ”Vanvettet att låta varg och lodjur sprida sig bland älg och rådjur är som att släppa ut gäddor i en ädelfiskdamm.” Och det är klart, vill man att naturen ska vara som en ädelfiskdamm, strikt kontrollerad och hanterbar för oss människor att skörda ur, då passar inte rovdjuren in alls.
Vargförespråkaren Henrik Ekman sammanfattar enkelt och effektivt i sin bok Vargen, den jagade jägaren. ”Naturen blir vildare med rovdjur.” Kanske är det därför, som jag uppfattar det, så stor del av Utsidans medlemmar är positiva till varg. Det är många av oss som vill att naturen ska vara vild, som tycker att det ger ett mervärde. Att livskvalitén ökar i stället för minskar med rovdjur.
Visst kan jag känna oro för att släppa iväg barnen ensamma i mörkret till skolbussen. Men inte för att de ska bli uppätna av varg utan för att det är en 80-väg där dessutom många kör mycket snabbare än så. Jag vill inte påstå att vargen är ett helt ofarligt djur men man kan heller inte gå och oroa sig för att blixten ska slå ner i huvudet på en.
I måndags hittade vi ett lodjursrivet rådjur bara hundra meter från huset. De runda tassavtrycken i snön visade att det var en hona med två ungar som varit där. Även om här är relativt rovdjurstätt så är det långt från något vardagligt utan spännande även för mig. Barnen var med och tittade. Visst var det lite ”äckligt” med den uppslitna magen och trasiga strupen men snart var det bortglömt och de satt och klappade rådjuret på nosen och de fina, mjuka öronen. Saga petade in ett lönnlöv i munnen på rådjuret som en sista måltid. Dagen efter var det bara lite skinn och avgnagda ben kvar.
Efter nattens kalas var det bara lite skinn och ben kvar.
Lämna gärna en kommentar eller din egen uppfattning nedan. Men för traditionsenlig vargdiskussion á la pajkastning hänvisar jag till befintliga trådar på forumet.
Å andra sidan är det ju inte lagligt att låta hunden kuta fritt ens idag, vilket säkert många skulle vara snabb att påpeka.
Renkött är mums,tycker både jag och vargen.Om jag inte betalar för det renkött jag äter så blir säkert renägaren ocksa väldigt arg på mej.
I norditalen är de ju rätt frekventa och emellanåt skymtar man någon. I SW USA hör man ofta Coyotes på kvällen. De finns där, man ser dem sällan. I vargtätare områden är det givetvis så att ihärdiga ser mer än spåren av varg.
Konflikten kommer alltid att finnas där, men visst har vi plats för Zeke, även om vi inte vill ha honom i stugan.
Men drömmen om ädelodlingen finns nog hos fler än en, tyvärr.
Kan man slippa hundskatten om man håller varg? För Dragos följeslagare får tanken att flyga, även om det är en myt. Kippling snuddade vid vårt ursprung om vem som tog hand om vem.
Erik.