Livet består inte bara av friluftsliv. Det här är det andra av planerat fyra av mina egna ”friare” texter som jag valt ut att testa på er här på Utsidan. Den här texten är betydligt lättsamare än den förra men bygger på samma tema - längtan om att starta om på nytt.

Det är fritt att komentera, kritisera och ge råd.

Texten tar ca 14 minuter att läsa igenom

Pär-August

Pär-August var less. Han satt med frånvarande blick och tittade ut genom fönstret. Det var försommar och egentligen ganska vackert ute. Men det var inte det som han såg. Han satt och väntade på att Husbonn skulle komma. Det var tre dagar sen han hade bestämt sig men två mornar i rad hade Husbonn haft hunden med sig och då var det kört. Han kunde inte ta den risken. Han drog en djup suck och bytte fot.

Efter vad han hade hört så hade han en ganska avundsvärd livssituation. Som ensam tupp i en stor hönsflock skulle man inte klaga. Mat fick man i överflöd, det var tryggt och säkert i hönsgården och så var det (just här sänkte alla rösten en aning) förståss alla hönorna…

Han borde alltså vara en lycklig varelse. Men han kunde för sitt liv inte känna det så. Den första tiden hade han trivts. Det hade varit mycket att ta tag i med en hel flock hönor. Han hade känt sig kreativ och såg sin uppgift som meningsfull. Konflikter skulle lösas, ordning upprätthållas, mat fördelas och rättvisa skipas. Det skulle galas med jämna mellanrum. Vakthållning skulle organiseras och sist men inte minst skulle hönornas behov av manlig fägring och uppvaktning tillgodoses.

Men så hade det vänt. Inte plötsligt utan det var mer en känsla som kommit krypande. Antagligen var det när han märkte att han inte hann med alla sina åtaganden och ändå såg att saker och ting löste sig av sig själv. Inte på det sätt han själv skulle valt utan på ett annat. Och hönorna verkade lika nöjda eller missnöjda som vid hans medverkan.

Det hade kanske kunnat upplevas som en lättnad men han tog det som ett personligt misslyckande. Ett nederlag i att inte vara oumbärlig. Känslan störde honom och han tappade koncentrationen. Det i sin tur gjorde att han hade svårare att klara av alla sina uppgifter och han fann sig snart i en nedåtgående spiral. Ungefär samtidigt började han också ana att hönorna talade bakom ryggen på honom. Han uppfattade att det gjordes jämförelser mellan honom och förre tuppen.

Zack hade varit en tupp av helt annan kaliber förstod han. Zack hade inte skött alla sina uppgifter så ansvarsfullt. Men med en blandning av charm, elegans, karisma och hormonstinna stjärtfjädrar lyckades han attrahera hönorna på ett helt annat plan än Pär-August. Zacks självklarhet hade inneburit att problem som Pär-August nu försökte lösa på diplomatisk väg under Zacks tid lösts bara genom hans kroppsliga närvaro.

Droppen kom när han förstod detta med namnet. Till att börja med hade han inte alls reflekterat över det men när självförtroendet sjönk insåg han också att namnet Pär-August var direkt nedgraderande för en tupp. Det var ett grymt skämt av Husbonn och Pär-Augusts tidigare känsla av ett slags kompanjonskap med honom hade svalnat och förbytts i ett bittert ogillande.

Han hade med tiden kommit att känna sig alltmer ensam. Samtidigt längtade han så kollosalt efter att verkligen få vara ensam. Nu fick han aldrig vara helt i fred. Detta ständiga kacklande om allt och inget. Hönornas käbbel om sittpinnar, hackordning och slagsmål om mat gjorde honom irriterad. För att inte tala om deras oändliga diskussioner om olika äggstorlek, äggform, skaltjocklek, ytegenskaper, färgskiftningar och hur jobbiga de var att pressa fram osv. osv. Han inbillade sig att de medvetet pratade öppet och ogenerat om detta i hans närhet för att riktigt visa honom att de minsann i motsats till honom producerade något reellt. De märkte säkert att Pär-August hade uppenbara problem att kombinera sina roller inom ”tjänstesektorn” med rollen som ”macho tupp” och detta ständiga äggprat var som att sticka med träflisor i ett varigt sår på honom.

Visst fanns det ljuspunkter. Framför allt när det kom nya unga hönor till gården. Då levde han upp en tid och gick in för sina arbetsuppgifter igen. Men alltför snart så hade även de nya hönsen inlemmats av de äldre och det dröjde inte länge förrän även de stod och gjorde jämförelser med Zack, en tupp de i själva verket bara hade hört talas om.

Pär-August vaknade upp ur sina grubblerier. Husbonn var på väg ner mot hönshuset med en hink matrester. Han hade inte hunden med sig, om den nu inte kom släntrande efter. Pär-August satte ned båda fötterna på pinnen och stirrade intensivt ut genom fönstret. Nej, Husbonn kom ensam idag.

Det var länge sedan Pär-August hade månat om att komma ut först för att undanröja eventuella faror när luckan öppnades. Han brukade numera vänta till en av de sista. Men idag klämde han sig före i kön vilket förståss resulterade i en hel del upprört kacklande.

 Grinden stod på glänt. Nu gällde det. Han fick inte verka för målmedveten, inte dra uppmärksamhet till sig. Han krafsade och småskrockade sig bort mot grinden och friheten utanför. När han bara var någon meter ifrån den tittade han upp och såg ryggen på Husbonn.Det var ett magiskt ögonblick. Att ha all denna möjlighet inom räckhåll. Så nära, så lätt. Så hissnande, så oåterkalleligt, skrämmande och lockande på samma gång.

Han tryckte vingarna mot kroppen och rusade. Det var som om han egentligen aldrig tog det avgörande beslutet. Det var någon annan, något annat som tog det åt honom. Det gick så snabbt att han överraskade sig själv. Han kom in under buskarna och fortsatte genom öppningen till mörkret i den halvt igenfallna jordkällaren. Där bromsade han upp. Det var enligt hans plan. Inte rusa på och dra till sig uppmärksamhet. Han stod blick stilla med bultande hjärta och lyssnade till ljuden utanför. Hade de märkt något? Lugnet tydde på att de inte gjort det än. Han undrade hur länge det skulle ta innan någon la märke till att han saknades? Det sved lite vid tanken på att det kanske skulle dröja.

Ögonen vande sig sakta vid det dunkla ljuset under stenvalvet och plötsligt upptäckte han ett par stirrande gula ögon alldeles framför sig. Hjärtat nästan stannade. Det var Morgan, gårdens katt. En individ som Pär-August hade kluvna känslor inför. Morgan kunde vara dryg och självgod, retsam och ironisk. Samtidigt hade Pär-August börjat beundra kattens frihet och självkänsla. Dessutom hade Morgan också fungerat som ett slags välbehövligt ”hot” inför vilken Pär-August kunnat bevisa sitt mod och på så sätt tillfälligt återuppväckt hönornas beundran. Nu satt de alltså och stirrade in i varandras ögon på bara ett par meters avstånd. Och nu fanns det inget nät mellan dem.

-          Jasså, du är på rymmen.

Pär-August blev förstummad av kattens lugna och självklara slutledningsförmåga. Han kände sig i högsta grad avslöjad och naken.

-          Det var väl på tiden, fortsatte katten. Du borde ha stuckit för länge sen. Det kan inte vara hälsosamt att gå så där.

Pär-August försökte spåra ironi eller en nedvärderande ton hos katten men fann ingendera. Det lät ärligt och han kände att han slappnade av en aning. Men han kom fortfarande inte på något att säga tillbaka. Morgan fortsatte obehindrat.

-          Här har du ett råd grabben. Det som du gör nu kan du inte göra halvhjärtat. Det är fullt ut eller inget alls om gäller här ute.

Pär-August hann inte omedelbart smälta innebörden av detta. Dessutom bröts plötsligt tystnaden utanför av att Husbonn ropade med hög och befallande röst.

-          Rocky. Kom hit!

Pär-August stelnade till medan Morgan fortsatte med samma lugna röst.

-          Det är visst redan dags att sticka vidare pysen. Drevet går. Lägg benen på ryggen så tar jag hand om vovven.

Pär-August tvekade ett ögonblick men katten manade med bestämd röst:

-          Stick!

Samtidigt hörde han hundens flåsande någonstans i buskarna utanför och då var det återigen som om någon annan satt honom i rörelse och hans eget medvetande bara hade att hänga på.

Ut i det bländande ljuset igen. Högt gräs. Han såg inte mer än en halvmeter framför sig men rusade ändå så fort benen bar honom. Han försökte hålla rak kurs och undvika att flaxa med vingarna vilket skulle ha avslöjat honom på långt håll. Han hade ingen aning om var han var på väg. Skräcken steg i honom vid tanken på att hunden kanske var efter. Till det kom den obehagliga känslan av att ha öppen himmel över sig. Det flimrade för ögonen och hjärtat bultade våldsamt. Rusa, rusa. Bort från allt – mot inget.

 Det kändes som en evighet där han sprang. Kanske fanns inget annat än gräs åt detta håll. Kanske sprang han i cirkel och var på väg tillbaka. Plötsligt började ändå marken att luta lite utför och han skymtade ett buskage över det höga gräset. Han tog i av alla krafter men benen bar knappast längre så han tog tillslut hjälp av vingarna. Med ett väldigt flaxande störtade han in i buskarna och blev halvt om halvt hängande i de snåriga grenarna innan han sjönk ner i skuggan mot marken.

Han andades våldsamt, hjärtat bultade med dubbelslag, adrenalinet och mjölksyran kokade i kroppen. Han var nära att kräkas. Konditionen var verkligen inte den bästa. Efter en stund återhämtade sig andningen något och han började spänt lyssna efter hundens flåsande. Han koncentrerade sig till det yttersta. På avstånd hörde han någon ropa. Det var Husbonns röst men han kunde inte urskilja orden. Han låg kvar i samma ställning i flera timmar. Musklerna värkte och kroppen kändes alldeles stel. Pär-August kände slutligen hur tröttheten efter anspänningen tog över och hur han sakta sjönk ner i sömn.

När han vaknade igen stod solen högt på himlen. Det var varmt och stilla i luften. Några småfåglar kvittrade i buskarna och det surrade av insekter i gräset. Hans öron fångade också ett svagt porlande av vatten och han kände med ens hur törstig han var. När han reste sig upp vacklade han först till, oförbredd på stelheten i de ömmande benen. Med stapplande steg tog han sig längre in i buskarna. Här var luften fuktigare och svalare. Han kom fram till en liten bäck som slingrade sig mellan grova alrötter. Alltihop var inbäddat av buskar som släppte in solljuset i spridda strålar, silade genom bladverket. Ljusgröna ormbunkar rullade upp sina blad mot lövtaket ovanför. Det var underbart vackert.

Han klev ned bland de vissna bladen i kanten på bäcken och ut i det friska vattnet. Han drack och drack. Det kändes ljuvligt när det kalla vattnet rann nedför strupen och han kände hur livskraften återvände. Sanden på botten var guldgul och killade mellan tårna. Han stod länge och fascinerades av strömvirvlarna. Något sådant hade han aldrig sett tidigare. I hönsgården hade det bara funnits grunda pölar med stillastående grumligt regnvatten. Det här var något helt annat. Han klev längre ut och vattnet steg högre upp på benen. När det nådde ända upp till magen tappade han plötsligt fotfästet. För några ögonblick svävade han iväg på vattnet upplyft av en luftkudde i fjäderdräkten. Känslan innan han åter fick tag i botten med tårna var hissnande. Upphetsat fnittrande provade han igen. Tanken på att några av hönorna skulle se honom nu fick honom att rodna. Men strunt i det, här var det bara han.

Han kunde inte se sig mätt på bäcken. Och inte blev det mindre intressant när han upptäckte att det fanns små larver och andra kryp i vattnet. Men det var svårt att fånga något under vattnet. Han förstod sig inte på ljusbrytningen i vattenytan men märkte tillslut att han måste sikta lite närmare sig själv än vad man först kunde tro för att ha en chans att träffa rätt. Borta var alla tankar på hönorna och hönsgården, Husbonn och Rocky. Nu var han helt uppslukad av detta nya element. Hela eftermiddagen och kvällen höll han sig i bäckens närhet, vadade och plockade bland löven i strandkanten. Här fanns ett överflöd av exotiska små läckerheter, fjärran från hönsgårdens pullfor, havre och matrester. Han lärde sig hur man lirkar ut husmasken ur sitt gömsle, hur sländelarverna gömmer sig i tussar med sjögräs och hur blixtsnabb man måste vara för att fånga de silverglänsande virvelbaggarna. Gång på gång tog han en klunk av det svalkande vattnet och förundrades över dess stärkande och vederkvickande effekt. Det liv han levt fram till samma dags morgon ägnade han inte en tanke.

När kvällen och skymningen kom hoppade han upp på några genar som hängde ut över bäcken och lät sig sövas till porlandet och kluckandet från vattnet som letade sig fram mellan stenar och trädrötter under honom.

Han sov tungt och länge och när han tillslut vaknade var det redan fullt dagsljus. Han sträckte på sig och började en ordentlig morgonputs av fjädrarna. Där han satt en bit upp från bäcken hörde han ljud från omgivningen betydligt bättre än han gjort dagen innan när han hållit till nere vid bäckfåran. Nu hörde han ljud från gården. Hunden skällde några gånger. Kanske hörde han Husbonns röst och alldeles säker hörde han några av hönornas gälla kacklande när de annonserade ut att de värpt dagens ägg. Ljuden fyllde honom med olustkänslor. Igår hade han känt sig som om han kommit till en annan värld. Nu insåg han att han inte var långt borta från gården och det gamla livet. Gården låg där på andra sidan åkern.

Han tänkte på Morgans ord om att det inte gick att göra det här halvhjärtat. Pär-August förstod att det inte skulle gå att stanna här. Flykten var inte över bara för att han kommit utanför hönsgården. Flykten var en process, en resa som han just bara hade påbörjat. Han hade fortfarande inte något mål men visste att nu måste han vidare. Det måste finnas fler bäckar, fler möjligheter längre fram på något sätt. Han hoppade ner från grenen och krafsade fram lite frukost. Den inre stillheten från igår var borta och han hade en oro inom sig som drog i honom. Han vadade över bäcken och fortsatte upp på andra sidan. Här var det inte åker utan skog. Först lövskog med mycket gräs och småbuskar. Där var det också ganska trevligt och det var gott om mat. Men ju längre bort från bäcken och ju längre upp i sluttningen på andra sidan han kom desto mer övergick skogen i barrskog.

Efter ett tag fann han sig helt omsluten av stora mörka granar. Marken bestod av mossa, lågt ris och stenblock. Han klättrade upp och ner och hade svårt att hålla sig till någon bestämd riktning. Solen nådde sällan ned till marken. Det kändes tomt och tyst i skogen och han blev illa till mods. Här trivdes han inte. Ensamheten igår hade varit som balsam till själen. Nu var den inte alls lustbetonad utan gnagde honom obehagligt. Han var helt enkelt rädd. Rädd för vart han var på väg, rädd för vad han hade gjort och det oåterkalliga i det. Visst skulle han teoretiskt sett kunna hitta tillbaka till hönsgården. Men livet där med krossade illusioner och hönornas spekulationer skulle innebära hans mentala död.

 Mycket mat hittade han inte den dagen. När kvällen kom klättrade han så högt upp han kunde komma i en risig gran och satte sig tryckt mot stammen. Han var modfälld och nedslagen, gripen av de dystra trädens vemod. Den natten sov han också oroligt och vaknade flera gånger av sina egna mardrömmar.

Tidigt nästa morgon innan sommarnattens dunkel släppt sitt grepp om skogen vaknade Pär-August och frös. Han tryckte sig in mot stammen och kurade olustigt. Han drog sig för att påbörja dagens vandring och sökande efter mat.

Plötsligt blev han varse en rörelse någonstans bland mossan och småriset en bit bort. Han stelnade till och stirrade med ett öga i taget. Hjärtat bultade. Tänk om det var en räv. Eller något ännu värre. Han kände skräcken stegra sig samtidigt som han försökte urskilja något i halvdunklet. Där var det igen. Något som rörde sig lite grann. Han fick först ingen form och avgränsning på det. Vad det än var så rörde det sig inte fort. Inte nu i alla fall. Han satt på helspänn och vågade inte röra en fjäder.

Rätt som det var bröt en solstråle igenom och lyste in mellan träden. Den föll över stenblocken och mossan framför honom och nu såg han. Fram ur riset kom en höna. Hon var rundnätt och hade korta ben med fjädrar på. Hon saknade kam och fjäderdräkten var spräcklig i gult, brunt, vitt och svart. Hennes ögon lyste svarta. Hon var den vackraste varelse Pär-August någonsin hade sett. Nu såg han också att hon inte var ensam. Runt henne i riset rörde det sig av små dunbollar. Hur många lyckades han inte räkna. Kycklingar med sin moders färger och teckning. Han satt lika stelt som förut men skräcken hade nu förbytts mot hänförelse. Hennes rörelser, hennes små lockande på kycklingarna. Hennes självklarhet och harmoni med omgivningen. Hon utstrålade trygghet. Hon var den naturvarelse han nu insåg att han letat efter i hela sitt liv.

Det fanns egentligen inget val. Inga alternativ. Nu fick det bära eller brista. Allt eller inget. Det var tillsammans med henne han ville tillbringa resten av sina dagar . Pär-August drog ett djupt andetag och började sen hoppa nedför grenarna.