Nu i våras inträffade en händelse som fick mig att minnas min första fotoexpedition. Jag var runt 16 och hade blivit med kamera, systemkamera. Nu skulle jag bli som min stora idol, Jan Lindblad, och såg framför mig ett kringflackande liv där flertalet nätter tillbringades i olika fotogömslen runt om i världen.
Rådjur, grodor och andra småkryp fastnade ibland på filmen men så ville jag ha något lite mer exklusivt. Bävern hade ännu inte blivit vanlig i mina hemtrakter utanför Falun men min morbror hade en jaktkoja i norra Värmland där det fanns gott om bäver. Han skjutsade ut mig och lämnade av mig vid kojan en eftermiddag i början av hösten. Jag skulle tillbringa två nätter där själv och det kändes lite småkymigt vill jag minnas. Några mobiltelefonerfanns ju inte på den tiden.
Bäverhydda
Bävrar var det gott om. På dagarna kunde jag se deras byggnadsverk och följa spåren av deras födosök och på kvällarna, hukande vid någon vassrugge fick jag se dem. En silverstrimma som klöv vattnet, närmare och närmare. KLICK! Otroligt vad en kameraslutare kan låta högt när man inte vill. PLASK! Bävern slog med svansen och dök.
Jo, det är en bäver som simmar där.
Plask, så dök den och fotandet var över.
Teleobjektivet var ljussvagt och mossan och träden åt upp det mesta av ljuset från kvällshimlen. Så trots att jag pressade filmen i många steg vid framkallningen blev negativen tunna och kontrastlösa. Visst fick jag se bäver och visst fick jag flera fina och spännande minnen från de där dagarna men bildresultaten var en besvikelse. Så blev jag inte heller någon ny Jan Lindblad :-)
När bävern äntligen kom ut i ljuset, så missade jag med skärpan:-(
Den bästa bilden från de dagarna blev inte på bäver utan på tre tranor som kom inflygande över en myr i tidigt morgonljus.
Så var det händelsen som väckte minnet till liv. Ja, det var en bäver som besökte oss en morgon nu i våras. Något oväntat eftersom vi har en kilometer till närmaste sjö dök den upp på gräsmattan.
Så fick jag mig slutligen en om inte bra så åtminstone rolig bäverbild.
