Jag tror inte på spöken. Jag tror inte på troll, vittror, vättar och skogsrån heller. Knappt ens på tomten. Ändå finns det där, som ett inslag i friluftslivet. Eftersom man vistas ute, långt från elektriska ljuskällor och ofta är ute både kvällar, nätter och tidiga mornar. Där i gränslandet mellan ljus och mörker, när färgerna mattas av och allt går i gråskala. För min del också när jag passerar gränslandet mellan människans värld och naturen.

Där i naturens och kulturens rumsliga eller tidsmässiga överlapp och ingenmansland. Vid den förfallna ladan, torpruinen, vändplanen på skogsvägen eller vid den igenväxta inägan. Där kommer tankarna som starkast och förnimmelsen som påtagligast. Där vänder jag mig om. Eller känner obehag av att vända mig om. Där kan jag komma på mig själv med att hoppas att jag inget ska se.

Min farmor såg som barn en liten, liten tomte på väg till skolan. I vuxen ålder såg hon skogsrå två gånger. Min farfar såg skogsrå en gång och min morfar var med om något liknande. Men ingen jag känner i min generation har mött något ”övernaturligt”.

Jag minns att jag som barn var väldigt rädd för skogsrået. Hur rädslan ibland fick överhand och jag sprang sista biten ut ur skogen eller cyklade som besatt längs den smala grusvägen.  Dynamon ven och cykellyset gav en flackande och hoppande ljuskägla framför. Farmors berättelser målades upp i min fantasi och jag har än idag tydliga ”bilder” i minnet av hur det måste ha sett ut. Det sitter i.

Farmor såg, en kväll när hon var på väg ner till hönshuset, hur en kvinna kom längs landsvägen. Hon satt på huk med armarna slagna runt benen. Ändå hoppade hon på något sätt som en hare i hög fart och med blicken stelt riktad framåt.

Jag tror aldrig att det har påverkat mig så att jag på något sätt har inskränkt mitt friluftsliv men det har alltid funnits där som ett inslag tillsammans med alla andra känslor och tankar som väcks när man rör sig ute i naturen.