Svart kärnis. Nattgammal och oljigt blank. Ådrad och marmorerad av sprickor. Det väsande ljudet av de egna skridskorna som glider fram och det mer klangfulla av medåkarnas. Fartkänslan när frostrosorna rusar en tillmötes.

Jag vet. Jag har upplevt det. Men inte så många gånger, för jag är en fegis på isen. Uppväxt vid en sjö har jag åkt ganska mycket skridskor. Men vi hade stor respekt för isen. Pappa gick före och högg upp hål med yxan för att kontrollera tjockleken. En decimeter skulle det vara, minst. Han högg upp en halvcirkel en bit utifrån stranden och därinnanför skulle vi hålla oss.

Känslan sitter i. Om inte isen är minst en decimeter känns den tunn. Jag vet att den ska hålla bra mycket tidigare om den är nyfrusen. Att vissa åker bredbent för att öka bärigheten. Men jag känner lätt obehag om det börjar knaka och knastra och det förtar hela den goda känslan med en gång. Någon tror kanske efter mitt förrförra inlägg att jag inte bekymrar mig om ett eller annat kallvattendopp. Men det är stor skillnad på att göra något sådant frivilligt. Och kanske är det också erfarenheten av hur kroppen reagerar i det kalla vattnet som gör mig mer försiktig.

Så vad gör man om man är en fegis. Jo man väntar några dagar till. Och vad händer då. Jo det kommer förståss snö uppe på isen.

Jag gjorde ett tappert försök i morse och gav mig ut. Skridskorna plöjde fram genom snön som nådde en bit upp på kängorna. Glidet var inte direkt njutbart. Jag stannade med jämna mellanrum och hackade med den nyinköpta ispiken. En isande vind kom svepande över sjön och när kameran började krångla och inte ville exponera som jag hade tänkt dröjde det inte länge innan fingertopparna började värka mot den kalla metallen. Då var det väldigt gott med några koppar varmt te, en ostmacka och en bit mjuk pepparkaka.

Men det var bara att inse att skridskosäsongen har gått mig förbi i år igen. Så är det om man är en fegis på isen.