Ta bara foton, lämna bara fotspår. Det ställer nog de flesta av oss upp på. Men vi lämnar faktiskt spår efter oss i naturen, kanske mer än vi tror.

Nej, jag tänker inte ägna bloggen åt att ondgöra mig över konservburkar, karamellpapper, fimpar och uttjänta skavsårsplåster som man alltför ofta hittar och som tar ner naturupplevelsen flera pinnhål. Nej, jag tänkte berätta om en speciell typ av spår som vi lämnar efter oss. Spår efter vårt friluftsliv som kan bli kvar i naturen inte bara i månader och år utan fascinerande nog i hundratals och tusentals år.

Konservburkarna och de flesta andra metallförpackningarna är troligtvis borta om hundra år, även de flesta plaster. Möjligen kommer glas som vi lämnar i naturen att kunna finnas kvar om tusen år. Men inte lämnar väl du och jag glas i naturen? Vad jag är ute efter är i stället ett organiskt material som vi sällan tänker på som skräp eller avfall för det hör liksom naturen till – träkol.

När ved omvandlas till träkol förbränns en del av den lättillgängliga energin. Kolet som blir kvar är mycket energirikt men energin är så hårt bunden i komplexa kemiska föreningar att nästan inga organismer klarar att bryta ner och tillgodogöra sig den. Det är t.ex. på grund av den hårt bundna energin svårt att tända grillkol utan att använda tändvätska med lättillgänglig energi.

Träkol är däremot skört och enkelt att smula sönder. Men får det ligga någorlunda skyddat och ostört finns möjligheten att det bevaras länge, mycket länge.

Vid arkeologiska utgrävningar av boplatser och gravfält hör kol till det absolut vanligaste fyndmaterialet. Man hittar träkol från härdar, kokgropar och ugnar av olika slag som många gånger visar sig vara tusentals år gamla, alltså både från sten-, brons- och järnålder. Sverige var täckt av inlandsis fram till för 10-12 000 år sedan och de äldsta eldstäderna är faktiskt så gamla. Människan följde i stort den avsmältande isen och elden bar hon med sig.

Det är inte bara så att kolet bevaras länge, det bevaras oförskämt bra. I mitt jobb studerar jag kol från arkeologiska utgrävningar och i mikroskopet kan jag se bevarade detaljer i cellväggarnas uppbyggnad. Detaljer som är artspecifika. Det räcker med en bara några millimeter stor kolbit för att det ska gå att se vilket trädslag det kommer från. Och då har veden först bränts och sedan kanske legat i jorden i flera tusen år innan pyramiderna byggdes.

Så här ser tusenårigt kol av björk ut i mikroskopet

Tillbaka då till friluftslivet. När vi sitter där vid elden i skogen och känner oss som ett med naturen. Då lämnar vi alltså spår efter oss för flera tusen år framåt. Är det något att skämmas för? Ska vi sluta elda och hålla oss till gas och T-sprit i fortsättningen. Nej, sitt du och njut, ta vetskapen om kolets fantastiska motståndskraft som en extra förundran över tiden och tingen. Lägg eventuellt lite snö eller mossa över så att näste man slipper se dina spår. Kanske kommer ett gäng arkeologer om ett par tusen år att sitta hukade över resterna av din brasa i ett försök att kartlägga 2000-tals människans friluftsliv. För det vi skriver här på Utsidan och alla bilder vi lägger upp, konverterat till digitala ettor och nollor, kommer säkert att vara raderade långt innan de sista kolresterna i skogen har smulats sönder.

Gott nytt friluftsår.