I mitt första blogginlägg skrev jag att jag mest kommer att röra mig i min odramatiska närnatur så här kommer en rapport direkt från blåbärsskogen.

Väckarklockan ringer 04.45. Det är söndag, sista dagen på sommarlovet för barnen och antagligen läge för sovmorgon. Men jag är urusel på sovmornar, får myror i kroppen av att ligga kvar för länge. Så istället tassar jag tyst upp och drar på mig kläderna. I köket står termosen, mackorna, bärplockaren och en hink som jag ställde i ordning i går kväll. Katten slinker in när jag öppnar köksdörren. Golvbräderna på verandan knakar onaturligt högt innan jag fått på mig stövlarna och tagit mig ut på trappan.

Himlen är ljus och blek men i marknivå är det fortfarande skumt. Dagg i gräset och jag är nära att gå in i elstängslet som vi spänt upp för att inte älgarna ska rasera äppelträden. Nästan i samma ögonblick ser jag också två stora mörka skuggor som med långa kliv men nästan ljudlöst glider bort över åkern och in i skogsbrynet.

Om man går en dryg kilometer rakt västerut från vårt hus kommer man upp på höjder med mycket hällar klädda i lavar i olika ljusa nyanser och med en gles men knotig tallskog. Mellan hällarna och några mindre myrar ligger smala kilar av öppen granskog med en tät matta av högvuxet blåbärsris. Det är hit jag söker mig denna morgon. På våren spelar tjädern här och orrarnas kutter hörs ända hem till oss om vinden ligger rätt. Men nu är det väldigt tyst. Jag hör någon enstaka trast som hastigt drar förbi och ett par gärdsmygar (tror jag) som varnar med ett metalliskt kvitter från riset under en tät gran.

Blåbär hade jag tänkt plocka så mycket av i år. Minst 20 liter, gärna 30. Men i början av säsongen var det så mycket annat som skulle göras och så var det lite för torrt. Plötsligt var det tvärt om Nu har det regnat var och varannan dag i flera veckor och mellan skurarna har luftfuktigheten legat på över 90 %. Blöta blåbär = svårrensade blåbär. Så likt Corax och de andra biggwall-grabbarna så har jag legat och väntat på en väderlucka för att kunna angripa mitt mål och idag har alltså en sån väderlucka uppstått.

Blåbär har ju blivit så himla nyttigt på sista tiden och fått status som ”supermat”. En stor del av de svenska blåbären går på export till Japan där man tillverkar dundermedicin av dem. Framförallt ska de visst vara bra för synen och ögonen. Även i Sverige säljer hälsokostbutikerna ”BlueBerry”-piller med unik sammansättning av blåbär. De innehåller massor av antioxidanter som motar bort de fria radikalerna, förhindrar cancer, ger oss bättre minne, botar oss från högt blodtryck, urinvägsbesvär, fnasig hud, gubbsjuka och gudvetallt. Glasögonen kan vi lämna till återvinningen. Jag kokar sylt av mina bär. Det är gott. Och nyttigt.

Några 20-30 liter blir det inte idag. Det är tunt mellan bären. Jag går lite på måfå och plockar lite här och lite där. Kanske är skogen ändå för tät här. Det verkar som om blåbär är känsliga för det. Blir det för mycket skugga utvecklas inga blommor på dem. Eller så har det varit några proffsplockare från Litauen eller Polen före mig. Jag försöker tänka att det är bra att de kommer hit och tar vara på bären som annars skulle förgås men visst känns det lite snopet om de har gått fram på ”mina ställen” och plockat ”mina bär”. Men det kan lika gärna vara grannen och det kvittar ju.

En halv hink blev det, inte mer, men man borde inte deppa för det. Nu har jag anledning att ta mig ut fler mornar. Och vill man se det väldigt positivt så är det dubbelt så roligt att rensa fem liter bär som att rensa tio.

I vinter kan jag dessutom känna mig extra nöjd när jag ställer fram blåbärssylten på frukostbordet. Hur jättenyttiga än hälsokostens superduperpiller än är så kommer de aldrig att få bråkdelen av den präktighetsfaktor som hemkokt sylt har.

Min bästa ”blåbärsbild”

Klart slut från min utsikt i Blåbärsskogen.