Så var det dags för mig att skriva mitt livs första blogginlägg. Efter att ha tittat igenom blogglistan inser jag att ytterligare en blogg på temat ”tankar runt friluftsliv” knappast är nödvändigt. Det finns redan en lång rad existerande. Så min får väl bli en helt onödig. Men jag vill skriva för att jag tycker det är roligt att skriva och det är roligt om någon läser det jag skriver.

Till börja med kommer en liten utökad presentation av mig själv som komplement till den befintliga. Jag bor sedan 20 år i Värmland, närmare bestämt på landet, söder om Arvika, med min familj. Vi har fyra barn. Jag har egen firma och jobbar med arkeologi, några godmansuppdrag och en liten deltid som assistent för att få ekonomin att gå ihop. Familjelivet, snöskottning, vedhuggning, gräsklippning och husreparationer tar idag det mesta av min tid.

Som liten hade jag ett väldigt stort naturintresse. Jag hade rummet fullt av burkar och burar med flygande, krypande och simmande kryp. Ofta befann jag mig nere vid sjön eller vid någon myrgöl med håven i högsta hugg. Jag försökte lära mig vad de olika krypen hette, vilka som åt vilka och varför de olika arterna trivdes på olika ställen. Det var långt innan jag hade hört ordet ekologi.

I tonåren växlade intresset över mot äventyr och fotografering även om naturintresset hela tiden starkt låg kvar. Framförallt var det berg som lockade och en period hade jag och mina kompisar Reinhold Messners Till toppen utan syrgas som bibel. Vi for till Norge, ut i Europa och ännu längre bort och sökte oss alltid till bergstrakter. Men några jättestrapatser blev det väl aldrig av ska jag erkänna.

Så kom vändningar i livet och äventyrslustan och mycket av friluftslivet fick stå tillbaka för annat. Men idag har lusten och längtan kommit tillbaka. Fortfarande är tiden och möjligheterna knappa och eftersom resten av familjen inte delar intresset får jag försöka ”stjäla” mig till en stund då och då. Jag är också dålig på att prioritera friluftslivet. Periodvis har jag med nöd och näppe lyckats hålla näsan över vattenytan för att kunna kalla mig friluftsmänniska.

Näsan över vattenytan

Så det blir inga stora äventyr jag kommer att skriva om. Årslånga expeditioner i Sydamerika, Grönlandstraverser, övervintringar på Spetsbergen mm får någon annan skriva om. Jag kommer mest att hålla mig i ”blåbärsskogen”, vardagsfriluftliv i allra högsta grad. Någon ska ju skriva om det också och det görs redan väldigt bra av flera här på Utsidan. Min filosofi är att det är bättre att göra något utifrån sina förutsättningar än att inte göra något alls. Det är bättre att gå en långtur med hunden än att sitta här på Utsidan och sukta efter den där Sarekvandringen man inte kom iväg på.

Men jag är optimist och ser framför mig att om några år kommer situationen att vara annorlunda. Barnen flyttar hemifrån, huset är färdigrenoverat och då…. Huka er gubbar, då blir det isyxa i stället för vedyxa.

Huka er gubbar