Jag kände någonstans i bakhuvudet att vi borde ha ett fiskekort också, jag och min då sjuårige son Manne. Vi hade åkt ner till badplatsen vid Lesjön med vår nästan nya utrustning. Varsitt spö med rulle. Varsin reflex-spinnare och wobbler. Vi hade prövat ett par gånger förut men utan annat resultat än lite trassliga linor och några rejäla bottennapp. Som ung fiskade jag mycket eftersom jag växte upp vid en sjö men då såg jag det mer som ett tidsfördriv. Nu tänkte jag mig att kanske kunna så ett frö till ett framtida intresse hos Manne och något som vi kunde dela och göra tillsammans, far och son. Så där som det ska vara.
Solen sken, mörtarna simmade fram och tillbaka mellan stenarna nedanför oss och en och annan småabborre strök förbi men något napp verkade det inte bli den här gången heller. När vi så nästan var färdiga att ge upp och åka hem fick jag känna ett sugande motstånd i spöet och tänkte att det väl var ännu en ruska med sjögräs. Inte förrän alldeles inemot stranden fick jag syn på ryggen av en gädda som lojt lät sig vevas in.
- Jag har napp! Skrek jag upphetsat till Manne och inser plötsligt att det inte bara var fiskekortet som fattades. I sådana här situationer brukar man ha en håv också. Manne kom rusande och jag langade över spöet till honom innan jag plumsade ner bland stenarna i vattenbrynet. Den slöa gäddan fångade jag in med ett darrande grepp över ryggen med ena näven. Den var nog på knappa kilot men för Manne tedde den sig säkert jättestor och han skrek av upphetsning medan jag med yviga gester snubblade mig upp på stranden med vår fångst. Men vad gör man nu?
Med den lediga handen fick jag fatt i en lagom sten, tryckte gäddan mot marken och höjde armen. – Neeej! Skrek Manne… Men försent, min arm var redan på väg ner och med tyngden av stenen träffade jag strax bakom ögonen på gäddan. Ett dovt knastrande… och sen tystnad.
Vad har jag gjort? Här slår jag med berått mod ihjäl en stackars försvarslös varelse mitt framför ögonen på min sjuårige son. Jag vet allt det där med att de fina fiskfiléerna i kyldisken också har varit levande, sprittande fiskar innan de hamnar där men ändå. Jag kunde inte annat än känna mig som en usel antihjälte. Inte en rörelse kom över gäddan där den låg kvar i mitt grepp. Rött blod flöt skata ut över den gröna kroppen. Men inte från fisken sår. Det kom från min hand, mitt blod. Jag måste ha skurit mig på gäddans tänder, fenor eller på wobblerns krokar när jag fångade in den.
Jag är inte jättetuff när det gäller blod heller och kände en lätt yrsel men insåg att det inte var läge att börja beklaga sig. Av oss tre på stranden denna vackra försommardag var det inte mej det var mest synd om. I stället försökte jag i tröstande ton återigen ta detta med att äta eller ätas, den enes död, den andres bröd, det naturliga kretsloppet osv.
Jag pillrade loss krokarna och bröt en klyka att bära hem fångsten på. Manne repade mod och jag såg att han var ganska stolt när vi passerade några jämngamla barn som storögt följde oss när vi gick förbi badplatsen. Hemma blev fångsten beundrad av mamma och syskon medan jag fick plåstrat om tummen på toaletten. Men snart var uppståndelsen över och där stod jag med mitt prat om död och bröd.
När jag var liten kom ingen på tanken att vi skulle äta fisken själv. Den gick oavkortat till katterna i rått tillstånd. Men nu skulle alltså denna varelse tillagas på något sätt. Förtvivlat slog jag i kokböckerna men hittade bara ”rensning av strömming” och ”att filea en gös”. Det kändes som en gädda liknade en gös mer än en strömming så det blev till att försöka filea.
Jag skyller på kniven. Att ta ur klarade jag hjälpligt men efter att ha försökt både flå och på något sätt skiva upp fisken i skivor fick jag ge upp. Ben var det överallt och jag visste att om det kommer med ett aldrig så ynka litet ben i den färdiga maten skulle protesterna bli högljudda och matvägran unison bland barnen. Efter tre timmar (jag ljuger inte den här gången) hade jag med hjälp av kombinationstången lyckat dra ur de benstickor som jag lyckat klämma mig fram till. Fisken var i småbitar redan innan jag körde den i mixern till fiskfärs. Köket var nerkletat med fiskrens, fjäll och slamsor. Jag var svettig och humöret var inte på topp.
Gäddbullar. Stämningen vid matbordet var en aning tryckt. Alla åt snällt varsin med mycket lingonsylt på. Ingen tog om. Resten hamnade i frysboxen med en lapp och där låg de länge innan jag en dag långt senare tog upp dem och bjöd hönsen. Där var uppskattningen desto större.
Vi har allt gjort några fler turer till sjön för att fiska, jag och Manne. Men mest har vi fått på metspö. Jag börjar så sakteliga att åter vänja mig med att trä på maskar och bryta nackar även om jag i mitt stilla sinne samtidigt ber en bön till naturens andeväsen om förlåtelse för det jag gör.
Interssant och rolig läsning..
Jag har aldrig känt såna sympatier för fiskarna men jag har å andra sidan fiskat sedan barnsben och då var det naturligt att fiskan skulle dödas och bäras hem. På senare tid har jag mer och mer börjat släppa tillbaks fisken och tar bara hem det som ska ätas färskt eller (som du skriver) de som sitter fast så att dom börjar blöda.
Men huvudsaken är väl att man fiskar och att fisken behandlas med respekt!