Tre gånger tre

Framför mig tornar brösthöga stenblock upp sig, täckta av ett centimetertjockt lager snö. Jag sträcker på mig och tittar upp. Försöker gissa mig till toppen. Ingen hade nämnt den här klättringen. Varken den grupp Trondheimskvinnor som satt med oss vid middagsbordet i Jøldalshytta igår kväll, eller den stugvärd jag hade intervjuat på morgonen. De rekommenderade alla den mest utmanande av de tre rutterna till Trollheimshytta - över de tre topparna på Trolhøtta: "Definitivt i det här vädret. Utsikten där uppe är fantastisk."

Så gav vi oss iväg mot toppen i det vackraste solskenet i september. I bästa Sherpa-stil balanserade min följeslagare och fotograf Lars sin tunga utrustning och sitt bagage över leriga sluttningar och rasbranter uppför berget. Lagottohunden Rut hoppade glatt framför oss och visade oss vägen.

Fram till här. Nu sitter hon bredvid mig på den iskalla klippan, svag och med darrande ben, tittar på mig och verkar undra var vi egentligen har hamnat. För att komma vidare måste jag fortsätta att lyfta henne till nästa block och sedan klättra efter henne. En tuff och inte helt riskfri process för oss båda. Jag kommer senare att läsa att denna väg är olämplig för hundar.

Vackert, men mer krävande än väntat och inte riktigt lämplig för hundar: rutten över Trollhøttas tre toppar.

Jag bjuder Rut på lite mat och mig själv på en bit choklad. Sedan tar jag en titt på kartan och följer den rödmarkerade stigen över de smala höjdkurvorna. Toppen kan inte vara långt härifrån och det verkar inte bli brantare. Oron för att jag kanske måste vända tillbaka är borta för tillfället.

– Bara några meter till så har vi klarat det, säger jag till Rut.

Hon tittar skeptiskt upp och fortsätter att äta.

Faktum är att vi snart har det värsta bakom oss och passerar den högsta punkten Trollhøtta på 1 614 meter på en halvtimme. Vi äter vår kvällsmat på en klippig platå i lä för vinden och blickar ut över det fantastiska landskapet. Den lågt stående solen sveper in allt i ett orangefärgat ljus.

– Det vore trevligt om vi bara kunde slå upp vårt tält här, säger Lars skrattande och fortsätter:

– Det är nackdelen med en bekväm stugtur, att man inte spontant kan välja sin egen sovplats. 

Lars och Philipp vill gärna slå upp sitt tält i kvällssolen på sydvästra sidan av Trollhøtta. Med panorama över Trollheimens toppar.

Den legendariska triangeln

Vi befinner oss ungefär mitt i vår "Hytte-til-hytte"-vandring genom Trollheimen, ett av Norges mest kända fjällområden i Trøndelag. Från vår plats ser vi ut över fjällandskapet - topparna Snøta (1 668 meter) och Blåhøa (1 672 meter), de två dalgångarna med floderna Svartå och Folda, Gråsjön som Lars identifierar som en vattenreservoar på grund av dess markanta vattenlinje.

Ett antal vandringsleder går genom området, ofta markerade med det ikoniska röda "T" från Norska turistföreningen (DNT) som driver fem bemannade fjällstationer och fjorton andra enkla övernattningsstugor.

Trollheimen har också fått sitt namn av DNT: "Trollens hem" har sedan 1880-talet beskrivit den mystiska stämningen i det vilda, steniga landskapet. Trollet är närvarande överallt här. Flera platser hänvisar till det nordiska sagoväsendet. Från den mäktiga ”Trollhøtta" som vi just har erövrat till "Trollets öga", den lilla fjällsjön omgiven av branta sluttningar några hundra meter nedanför oss. Och den högsta toppen i området heter helt enkelt "Trolla" (1 842 meter).

Här vandrar vi "Trekanten i Trollheimen", som förbinder DNT-stugorna Gjevilvasshytta, Jøldalshytta och Trollheimshytta i tre etapper. Den anses vara en klassiker och en av de mest populära och vackraste turerna i Norge. Totalt handlar det om cirka 60 kilometer och - beroende på rutt - mellan 2 400 och 2 800 höjdmeter.

Problemet med popularitet

Triangel-vandringar som denna blir alltmer populära. Framgångsreceptet är förmodligen kombinationen av enkelhet, säkerhet och komfort: du börjar och slutar på samma ställe, kan sova i stugorna längs vägen och behöver därför inte nödvändigtvis släpa med dig tält, sovsäck, kök och stora måltider. Leden är väl skyltad och du är oftast inte ensam på stigen. Detta gör den särskilt intressant för vandrare som inte har så stor erfarenhet av att tälta. 

Den mest kända vandringstriangeln i Skandinavien är Jämtlandstriangeln mellan STF-stationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren (47 kilometer, 1.200 höjdmeter). Anledningen till att jag nu har bestämt mig för den norska motsvarigheten är dels den mer intensiva naturupplevelsen som Trollheimen utlovar, dels diskussionerna om den intensiva fjällturismen i Jämtland.

Utbyggnaden av stugor och stationer i Jämtland ledde till ett högt besökstryck på området, som ökade ännu mer under coronaperioden. Tidvis besökte över 30.000 personer de tre jämtländska fjällstationerna under ett år. Konsekvenserna var märkbara: upptrampade stigar, skräp, ökade fjällräddningsinsatser men framför allt fler människor och mindre ensamhet, som de skandinaviska fjällen är så välkända för. Dessutom blir logistiken för mat och avfall alltmer CO2-intensiv.

Jämfört med till exempel Alperna och andra välbesökta friluftsområden är detta kanske relativt - det finns ju fortfarande gott om utrymme i fjällen och de skandinaviska fjällstationerna är fortfarande mycket orörda och enkla. Men det är just dessa värden som motståndarna till den expansiva fjällturismen vill bevara. Dessutom kämpar de samiska renskötarna mot att det växande antalet vandrare inkräktar på deras renhjordar. För att kunna förlänga sina hyresavtal med Länsstyrelsen, som löpte ut 2023,  förhandlade STF  fram en kompromiss med de berörda samebyarna. Det innebar bland annat en kortare säsong, en minskning av restaurangutbudet och nedläggning av Gåsen fjällstuga.

Vi vill alltså inte öka besökstrycket i Jämtland utan istället titta på situationen i Trollheimen. Hur ser vandrings- och naturupplevelsen ut här, finns det ett liknande tryck och hur ser relationen ut till ursprungsbefolkningen och andra lokala aktörer i fjällen?

Möte med kulturlandskapet

– De flesta av våra gäster kommer fortfarande från Norge, men många kommer också från Tyskland, andra europeiska länder och allt oftare även från USA. Utländska besökare frågar sig: Vad gör norrmännen? Var vandrar de? I sitt sökande stöter de ofta på Trollheimen och Trekanten, säger Randi Horghagen, stugvärd på Gjevilvasshytta, som vi träffade igår morse innan vi vandrade iväg.

Randi har arbetat i DNT-stugan vid sjön Gjevilvatten i 24 år. Stugan är lättillgänglig med bil eller buss från Oppdal och är därför den föreslagna startpunkten för triangelvandringen. Gjevilvasshytta och Jøldalshytta hade vardera cirka tre tusen övernattningar år 2023, medan den mer avlägsna Trollheimshytta hade några hundra färre. Totalt utgör detta knappt en fjärdedel av gästerna på STF-stationerna i Jämtlandstriangeln. Siffrorna var stabila under många år och har sjunkit sedan pandemin.

Trenden här är därför något annorlunda. En viktig orsak till detta är att anläggningarnas kapacitet knappast har utökats under de senaste decennierna. Det traditionella utseendet med fina snickerier och klassisk DNT-interiör har också i stort sett bevarats. En annan orsak kan vara att Trekanten inte har marknadsförts med samma intensitet och att besöksströmmarna i Norge generellt är bättre fördelade.

Randi Horghagen, stugvärd på Gjevilvasshytta.

Men vad är det som gör vandring i det här området så speciellt? För Randi Horghagen är turerna mer än bara en naturupplevelse:

– Trollheimen är ett kulturlandskap som har vuxit fram under århundraden. Du vandrar genom dalar där du möter får, getter, kor och högre upp även renar. Detta jordbruk präglar naturen och möten med djuren är en del av Trollheimenupplevelsen. Här är det också viktigt att visa respekt, till exempel genom att hålla avstånd och hålla hundar kopplade.

Den första etappen mellan Gjevilvasshytta och Jøldalshytta visar tydligt vad Randi menar. Här går leden till en början över betesmarker, genom glesa fjällbjörkskogar och förbi gamla lador med grästäckta tak. Alltid under fårens blickar och bräkande.

Ovanför trädgränsen stöter man på samiska platser: sommarvisten som redan är övergivna vid tiden för vår vandring, rester av kåtor - träkonstruktioner utan skrov med bara järnspisen kvar i mitten och öde inhägnader där renarna samlades in och räknades i slutet av sommaren. En surrealistisk och lite spöklik syn, särskilt när dimman täcker landskapet, som den gjorde under vår vandring.    

Strax innan man kommer fram till Jøjdalshytta passerar man fäboden Jelsætra. På sommaren strövar getter och några kor fritt över stigarna och ängarna här. På en skylt står det: "Klapp ej geit & Köp en ost”.

Vandring genom Trollheimens kulturlandskap

Avstånd till renarna

Den första dagen hade vi vårt eget personliga djurmöte. Ur en renhjord som passerade flera hundra meter från oss bröt sig plötsligt en ren loss och kom rakt emot oss. Hen fortsatte och fortsatte, med bjällran ringande allt högre runt halsen, helt oberörd av Ruts allt mer upphetsade skällande. Den stannade först inom klappavstånd från oss.

Den oväntade följeslagaren följde oss i några hundra meter, poserade villigt framför kameran och sprang sedan tillbaka till flocken, som rörde sig parallellt med oss på ett säkert avstånd.

De flesta renarna i Trollheimens kulturlandskap håller sig på avstånd från vandrare – och hundar. Men undantag bevisar regeln.

I debatten om turismens påverkan på renskötseln finns det de som tvivlar på att djuren överhuvudtaget störs av resenärer. Det kan också bero på möten som vårt, som ger intryck av att djuren inte har några problem med människor. Och ändå är de undantaget. Renar anses i regel vara skygga och - särskilt under kalvningsperioden på våren - mycket känsliga för störningar.

– Renskötarna i Trollheimen upplever också att djurens livsmiljöer är under press och ser den ökade turismen som en del av problemet, säger Frode Støre Bergrem, ordförande i Trondhjems Turistförening.

– Vi möter motstånd när vi till exempel vill utöka kapaciteten och utbudet. Samtidigt har vi vidtagit åtgärder för att minimera negativa effekter. Till exempel genom att använda ett bokningssystem som begränsar antalet övernattningar under känsliga perioder. Eller genom att omorganisera och delvis stänga rutter genom känsliga renområden.

Frode berömmer den goda dialogen med de andra aktörerna i Trollheimen:

– Vi träffas regelbundet i kommittéerna för användare av fjällområdena. Det finns flera årliga möten där alla har möjlighet att uttrycka sina egna åsikter och lära sig om andras perspektiv.

Han tror att det kommer att bli svårare att etablera nya anläggningar och vandringsleder i fjällen i framtiden.

Stugkultur och likasinnade människor

Detta gör det ännu viktigare att bevara de befintliga hyddorna. Exteriören, som gör byggnaderna till en naturlig del av landskapet. Och insidan, den norska stugkulturen som har vuxit fram här i mer än hundra år.

I går kväll satt vi vid ett stort bord i Jøjdalshütte tillsammans med ett tjugotal främlingar. Innan måltiden började höll värden Karl Olav Mærk det traditionella välkomsttalet. Hans team presenterade sedan de enskilda rätterna, alltid med små bakgrundshistorier om de lokala ingredienserna.

Och när allt var uppätet kände vi alla vid bordet: vännerna från Trøndelag som vandrade i motsatt riktning och redan hade erövrat Trollhøtta - utan hund. Den gamle norrmannen med sin son, med vilken han redan hade vandrat Trekanten för tjugofem år sedan. De två tyska väninnorna som studerat tillsammans i Trondheim och nu var här på en återföreningsresa.

Allt som allt en bra blandning, men alla rätt så vältränade människor med frilufts- och fjällerfarenhet som också skulle kunna vandra med tält och sovsäck. Men Trekantens stugtur verkar också handla om något annat än den rena naturupplevelsen: att helt enkelt ha trevligt tillsammans under tre dagar. Vandra tillsammans genom fjällen under dagen, äta tillsammans på kvällen och sova i en avslappnad atmosfär. I stället för att kanske kämpa med ett tält och ett gasolkök i halvmörkret i snöslasket.

Naturligtvis kräver denna fjällkomfort - som vid Jämtlands fjällstationer - en del logistik.

– Vi försöker minimera transporterna så mycket som möjligt, säger Karl Olav Mærk.

– Vi brukar klara oss med två stora leveranser per säsong. På Jøjdalshytta transporteras varorna med traktor och släpvagn, i samarbete med våra grannar. Situationen är annorlunda på den avlägsna Trollhytta, där en helikopter behövs.

 Karl Olav Mærk, stugvärd Jøydalshytta. 

Dramatiska Trollheimen

När Trollhyttan äntligen dyker upp i ljuset från Lars pannlampa är det redan sent och stationen är obemannad denna septemberhelg. Huvudbyggnaden och köket är stängda, men vi har DNT-nyckel till uthuset. Här träffar vi våra två tyska kamrater igen, som just är på väg till sängs. De har valt den lättare vägen via Geithøtta och var framme en dryg timme före oss. Precis som den norska far och son-duon, som redan snarkar i sitt rum.

Istället för en trerättersmiddag äter vi idag en "varm kopp" med nudlar från skafferiet. Efteråt går vi trötta till sängs. Ruth sover redan djupt på en filt på golvet framför oss. Jag låter henne slippa buren idag, vilket brukar vara obligatoriskt i DNT:s hundrum. Hon kommer ändå inte att röra sig efter den här dagen.

Nästa morgon, efter en kopp snabbkaffe och en god portion gröt med honung, ger vi oss iväg tidigt. Trollhytta ligger mitt i Svartåmoens naturreservat, ett urskogsområde med upp till 500 år gamla tallar, vars skönhet vi tyvärr bara kunde skymta i mörkret igår. En bro leder oss över den brusande Slettåaälven som vi följer en liten bit upp på berget för att sedan kämpa oss upp på Mellomfjellet.

Här uppe visar Trollheimen sitt mest dramatiska ansikte: en stenstäpp med omväxlande gräs- och snöytor mellan fjällsjöar som förbinds av små floder. I perioder drar stormiga vindar och regn i våra kläder och gör det omöjligt att prata. Vita och mörkgråa moln mot en delvis blå himmel. Den vida, imponerande utsikten över Trollheimens hav av toppar.

Vi söker skydd bakom en sten, äter oväntat goda knäckebröd med tubost från Trollhyttans självhushållsskåp och pratar om hur olika de tre etapperna under vandringen varit. Vad Trollheimen hade att erbjuda oss. Både när det gäller väder, landskap och möten.

Trollheimens mest dramatiska ansikte på den sista etappen

Sjö i sikte

Strax därefter dyker sjön Gjevillvatnet upp framför oss. De sista kilometrarna genom de leriga bergsängarna visar de tydligaste spåren av de många vandrarna. Stigarna sträcker sig ner i dalen som ett floddelta. För att lösa problemet anlägger man just nu en grusväg.

Manja, Clara och Sandra möter oss strax före mållinjen. De tre vännerna från Chemnitz i Tyskland har precis påbörjat sitt Trollheimen-äventyr. De har vandrat i Norges fjällvärld många gånger, bland annat runt Hardangervidda och genom Jotunheimen. Trekanten stod fortfarande på deras önskelista - men utan övernattning i stugor. Så de går upp på berget med sina stora ryggsäckar, på gott humör och låter sig inte avskräckas av de mörkgrå molnen.

Jag tror att det kan vara lite långt till Trollhyttan vid den här tiden på dagen. Och förhoppningsvis har de någorlunda tur med vädret. Hur som helst, de kan ju bara krypa in i tältet när leden känns för lång, platsen är vackrast eller snöslasket tyngst. De kommer förmodligen att ha det trevligt tillsammans på "Trekanten i Trollheimen" även utan trerätters och mjuka sängar.

Det är jag nästan helt säker på. 

Trekanten-vandrarna Manja, Clara och Sandra från Chemnitz.

Mer informationer om vandringen och stugorna hittar du på här.