Framför mig breder ett hygge ut sig med jämngamla granplantor spretande ur snön. Skymningen kom tidigt eftersom blygrå moln hänger tungt strax över trädtopparna. Svetten på ryggen ångar sakta ut genom lager av ylle och dun. Det var jobbigt att pulsa upp hit med tunga skidor, hugga och släpa en björk, kapa och skotta. Jag har tagit med torr ved hemifrån men drygar ut och blandar med råbjörken, så det pyser och röker något alldeles vedervärdigt från brasan. Tårarna rinner i floder då den förut helt omärkliga vinden nu visar sig driva all den vassa röken rakt över mig.
Mörkret tätnar, brasan pyser och svetten ångar. Annars händer just ingenting. Tankarna vandrar. Det är tråkigt. Det är faktiskt väldigt tråkigt att sitta här och svettas, lyssna på survedspys och torka röktårar från kinderna. Men just nu kan jag inte känna att jag har tråkigt. När jag tänker efter är det nästan alltid tråkigt att vara ute så här, men det gör inget. Är det en skillnad på att det är tråkigt och på att man har tråkigt? Eller är det så att känslan av att ha tråkigt kan upplevas så olika beroende på miljö och omständigheter runt om en?
Jag grillar några korvar och klämmer ur senap ur den nästan tomma tuben. Det blir ingen större smaksensation. Tänker på reklamen för bl.a. de kläder jag har på mig. Den är alltid så otroligt snygg, actionfylld, häftig. Högpulsaktiviteter heter det. Och visst får även jag lite högre puls när jag ser de häftiga bilderna och filmklippen. Vet inte hur många gånger jag tittade igenom reklamtrailern för årets Banf. Det är lockande och attraktivt. Folk som kastar sig utför klippor, hänger i isyxor, störtar utför kanjons i små kajaker och kämpar upp mot de yttersta gränserna. Allt fångat i snabba klipp och till häftig musik.
Värmen från brasan får snön att smälta på kängorna och jag sparkar ihop dem några gånger för att vattendropparna inte ska tränga in och bilda ispansar under den kommande natten.
Tidningar, annan media och reklam vill få oss att tro att friluftslivet är så himla häftigt hela tiden. Det lockar och förför oss med adrenalinstinna äventyr, fantastiska utsikter och spännande möten och allt ser så snyggt och proffsigt ut. Att ha tråkigt är nästan bannlyst i vår kultur. Vi har all världens möjligheter runt om oss hela tiden. Har man tråkigt har man misslyckats och är man misslyckad är man en Looser.
Jag flyttar om bland vedträna och röken blir outhärdlig så jag får dricka mitt Liptonpåste stående. En stor jävla Looser. Ja, jag vet att en del skulle kalla en för det om man tillbringar en fredagkväll på det här viset. Jag känner en del av dem personligen. Men kanske är det detta som är verklighetens cliffhanger, en av de största utmaningar vi kan utsätta oss för. Att våga ha tråkigt. Våga avstå från yttre stimulanser och istället låta tankar tänkas klart. Våga möta det som kanske dyker upp från de inre känslorna och framförallt, låta det uppstå en stunds mentalt tomrum. Våga avstå från lockelsen att ta upp mobilen. Stanna upp och acceptera att man inte är på väg någonstans.
Nu är inte jag den som söker mig ut i naturen ”bara” för att uppleva andlighet, sinnesro eller mindfulness. Nej, jag hade gärna sett att mitt friluftsliv var lite äventyrligare, gärna upplevt och pressat gränserna lite mer. Men jag får för det mesta nöja mig med lugnare utflykter i skog och mark. Antagligen är jag för lat.
Det snöar lätt och jag packar ihop det mesta av min utrustning innan det är dags att krypa ner i sovsäcken. De fuktiga björkklabbarna glöder många timmar än. Sover lite halvtaskigt och natten blir lång. Det är inte kallt men snöflingorna kittlas i ansiktet hur jag än ligger.
En sparvuggla visslar mjukt i gryningen. Annars är det tyst, lugnt, stilla och väldigt händelselöst. Snöfallet har upphört men molnen hänger ännu lägre än igår och sveper in träden i ett grått dis. Äter en enkel frukost och packar ihop mitt läger. Nere på vägen igen får jag se färska tassavtryck i nysnön. Jag som hoppats få höra vargarna yla under natten och så har istället en av dem tyst följt mina skidspår sen kvällen innan och passerat bara hundra meter från mig där jag låg och sov.
Kanske, tänker jag när jag skidar tillbaka mot bilen, kanske är även mitt friluftsliv, om än på ett stillsamt vis, lite häftigt ibland.
(Bild 2,3 och 4 är knyckta från Internet)
Det är således en hel radda med märkliga visuella stationer och situationer för hur våra upplevelser skapas. Det är nog en del som tycker Internetbilderna är vackra...och därmed sanna.
Dom som ideligen ropar på vackra bilder borde nog få sig en tänkeställare här efter ha läst din tankvärda text.
Anders.
Att det "ska vara action"... Jaså? Friluftslivet blir ju vad man vill göra av det - hurtigt eller lugnt beroende på humör och preferenser. Jag var inte alls intresserad av randonné för ett par år sedan, än mindre isklättring, men efter att ha testat så har jag hittat stora värden i bådadera. Och det handlar så klart INTE om att få fina bilder med sig hem, utan går mycket, mycket djupare. Alldeles särskilt sådant som upplevs vara "på gränsen". "Man växer som person" brukar ju många säga, och då menar de inte egot utan saker som självkännedom, beslutsfattande, ansvarstagande... Jag förespråkar definitivt inte "action" jämt och ständigt utan tycker att allt har sin plats. En picnic på närmsta kulle kan också vara fantastisk, på sitt sätt.
Texten och bilderna i din blogg skildrar en helt annan miljö där det actionfyllda och spektakulära naturligt finns närvarande hela tiden.
Nej, jag hittar inte riktigt det ord jag letar efter. Viktig? Ja... för mig i alla fall. Den är tveeggad. Jag kan le igenkännande och tänka att så där skulle jag också skriva... om jag kunde. En stund senare kan jag känna mig lite, lite... träffad. Din text plockar ner mig på jorden igen - där jag ska vara. Du är en av få skribenter här på Utsidan som har förmåga att formulera en Insida också. Gött.
Ditt inlägg kom så bra i tid för mig. Jag tog en promenad på eftermiddagen i dag i ett fantastiskt fint väder. Men, jag kände mig faktiskt som en Looser. Varför vet jag inte. Tack för din text!
Men tack ska du ha.