Vissa landskap har man inom sig, de är som delar av ens själ och identitet. Kulturlandskapet, stadslandskapet, granskogslandskapet eller myrlandskapet. Man känner sig helt enkelt som hemma i vissa landskap.

 Vid havet har jag däremot alltid varit en tillfällig besökare. Jag kommer dit, blickar ut mot horisonten säger ”Åååh! Så fint” och reser sen hem igen. Jag förundras, fascineras och känner mig nyfiken på kusten och havet, men det är inte mitt landskap. Jag hör inte dit och havet hör inte hemma hos mig. Skillnaden är tydlig mot min fru som under uppväxten tillbringat somrarna på västkusten. Hon har ett förbund med landskapet där ute som jag saknar och hon har inom sig en ständig längtan dit.

Själv tillhör jag skogen myrarna och förmodligen också det mellansvenska glesbygdslandskapet. Där har jag min klangbotten. Men också fjällen, trots att jag sammanlagt inte tillbringat så mycket tid där. Så det kan inte bara vara avhängigt tiden huruvida man knyter an till ett landskap. Antagligen bygger man in olika landskap i sin identitet utifrån upplevelser, erfarenheter och intressen. Jag har förstått att tillochmed en stadsdel eller några kvarter kan få den betydelsen för de som växer upp eller lever länge där.

I slutet av september åkte jag ner till västkusten, till naturreservatet Ramsvik, strax söder om Hunnebostrand, för att under några dagar i lugn och ro strosa runt bland klipporna, bara vara, ta in landskapet och fotografera. Kanske, tänkte jag, kan jag knyta ett starkare band till miljön om jag bara vistas där lite mer, lite längre, lite intensivare, bara jag och havet.

Solen lyste från en höstklar himmel och en lätt frånlandsvind gjorde att havet låg nästan blankt första dagen. Jag ställde bilen vid Fykan och vandrade söderut över klipporna, genom snår av björnbär, slån, nypon och rönn som alla lyste med sina vackra bär. Uppe på de vindpinade höjderna blir det snabbt kargt och lite fjälliknande. Vid södra änden av reservatet tog jag av mig och vadade över ett smalt sund ut till Tryggö.

På toppen av ön ligger ett imponerande men tydligt rekonstruerat bronsåldersröse. Nedanför breder flacka hällar och klippor ut sig mot havet. Jag rullade ut liggunderlaget och sovsäcken så nära vattnet det gick och när mörkret kom välvde sig en fantastisk stjärnhimmel över och havets lugna hävningar fick mig att sova gott.

Det är skillnad på havet och sjöar. Hur stilla det än är på havet så finns ändå någon slags grundrörelse i det som gör att havet mer känns som ett väsen än vad en sjö gör.

På morgonen går fiskebåtarna ut för att vittja hummertinorna. Under dagen vandrar jag norrut på klipporna så nära vattnet som bara går. Försöker ta in så mycket som möjligt av intrycken. Formerna och linjerna på de rundslipade hällarna är fantastiska, som muskler på en vältränad kropp. Jag går också med en blandning av förskräckelse och nyfikenhet runt bland hopdrivet skräp, plastbackar, skor, rep, sprayburkar och allsköns bråte, så kallade strandfynd.

Böjer mig ibland ned över små vattensamlingar i klipporna och ser en mikrovärd öppna sig med alger, svampdjur, räkor och snäckor. På eftermiddagen kommer sju sälar insimmande i viken där jag sitter. De dyker runt och letar efter mat, fnyser lite när vinden driver min vittring ut över vattnet, försvinner med ett bäverlikt plask men kommer snart upp igen, tydligt nyfikna.

Vädret slår om till kvällen. Åskan rullar in över klipporna och jag slår upp tältet lagom innan regnet kommer. Vinden ligger på och driver upp vågorna. Det blir halt på de blöta och släta hällarna. Gränsen mellan hav och land blir mer diffus.

Morgonen efter har det klarnat igen och jag har turen att hamna mitt i en ringmärkning av flyttfågel. Svarthättor, sävsparvar och gransångare vägs, mäts och får sin fettreserv uppskattad innan ringen nyps på plats och de släpps för att få fortsätta sin långa resa mot södern.

Själv återvänder jag till bilen för resan hemåt mot norr, mot granskogen och myrarna. Hur gick det då? Lyckades jag knyta an till havet? Ja, svaret var ju givet redan från början. Något quick-fix för detta finns inte och att ta till sig ett landskap innebär nog så oändligt mycket mer än att bara ströva runt i naturen några dagar. Så vid havet är och förblir jag en tillfällig besökare. Men det är ju inte helt fel det heller.

Jag kan verkligen rekommendera Ramsvik för den som vill ut till västkusten. Gärna ”off season”. Där finns ett fint vandrarhem (Ramsviks Övergård) där man kan bo.