Lyckades pricka in årets hittills kallaste natt när jag i fredags kväll tog sovsäckarna med mig och knatade den dryga kilometern genom skogen ner till sjön. Den lilla ön Hönsholmen låg som en svart jätteval och badade i det skarpa månljuset. Tände en brasa för mysfaktorns skull och rullade ut liggunderlag och säckar. En svag men ändå isande nordanvind gjorde att jag valde lite lä bakom en knotig tall. Månen stod över Orion, min väktare i vinternatten.
Hela natten igenom ger isen ifrån sig de mest fantastiska ljud. Den knastrar, skjuter, råmar, piper, knorrar som en hungrig mage och sjunger som valar i havsdjupen. Som en köldens symfoni. Visst blir det lite kallt om näsan när temperaturen kryper en bit under -20C men det hör ju till.
Ligger och tänker på en annan natt, i våras, när jag sov ute under helt andra förhållanden. Då låg jag och tittade upp i ett blommande äppelträd och lyssnade på en strävsam humla med kvällsskift, trastar som sjöng och morkullor som flög sina stråk över den ljusa kvällshimlen. Uteliv kan verkligen vara varierat.
Andra och mörkare tankar som dök upp var också de på alla människor, framförallt i Östeuropa, som liksom jag låg ute denna natt men inte av fri vilja. Människor som inte har någon sovsäck, inte har något hem att gå till om det blir för kallt, inte har magen full med energirik mat när de lägger sig. Människor för vilka detta kanske är tionde kalla natten på rad, som inte vet hur många kalla nätter till de ska ligga ute. Som inte vet om detta är deras sista natt.
Uteliv är lyx som vi som har allt kan unna oss i lagoma portioner. Vi kan frivilligt välja att utsätta oss och tryggt tänja på gränserna och sedan återvända till vår uppvärmda bekväma vardag. Med sådana tankar känns inte den egna ”prestationen” särskilt märkvärdig.
Det går lite trögt att ta sig ur sovsäcken på morgonen. Ligger kvar och äter frukostmackan som legat nere i fotänden under natten. Det bär emot att krypa upp ur värmen och dra på de iskalla, stenhårda kängorna. Jag går en runda på isen och fotograferar innan jag tar mig hemåt igen i den uppåtgående solen.
Bitande kallt, hajtänder i isen:-)
Det här med den närmast orättvisa lyxen att kunna unna sig friluftsliv medan andra människor fryser ofrivilligt och utan större hopp om förbättring håller jag med om. Även många andra saker som andra inte har möjlighet till gör vi för vårt nöjes eller vår bekvämlighets skull.
"Hajtänder i isen" gillar jag skarpt. :-)
Jag kunde känna hur fötterna blev kalla nere i botten av sovsäcken. Hur benen fick tampas med kängor, byxor och annan bråte i trängseln...
Viktiga funderingar fick du avklara också... fint!
Jo, det förstår jag. Bilden talade sitt tydliga språk!
/H
Tack för att du delar med dig
Har själv ej upplevt dessa temperaturer, långt ifrån.
att vara utfryst är bland det kyligaste man kan uppleva tror jag. jag upplever din berättelse som en resa - en yttre och en inre. en resa är väl en resa oavsett längd. kanske är det "det nya" som är resan. din resa den natten har du låtit bli andras eventuella parallella resa - tack vare din generositet. och hajtänder - dom är ju vackra som få. /J