Det här inlägget handlar inte om friluftsliv. Det är det första av planerat fyra av mina ”friare” texter som jag valt ut. Jag tycker om att skriva och livet består ju inte bara av friluftsliv (Törs man säga så här på Utsidan?)
Jag börjar lite försiktigt med en kortare text som för mig på sätt och vis knyter an till en del av det som behandlas på Utsidan.
Texten tar ca 5 minuter att läsa. Det är givetvis fritt att kommentera.
Reino Högström
På drygt 3 800 meters höjd över havet är syrehalten i luften ganska låg. Det gör att en annars normalt vältränad person lätt kan bli andfådd vid minsta ansträngning.
Fiskeriintendent Reino Högström stannade upp och hämtade andan. Han stoppade handen i fickan och fick upp en bomullsnäsduk. När han tog av sina glasögon sved det starka ljuset och svetten som rann ner från pannan i ögonen. Han blev stående en lång stund och knep ihop ögonen medan han torkade av ansiktet. När ögonen vant sig vid ljuset igen väcktes hans nyfikenhet av ett monogram i ena hörnet av näsduken. Bokstäverna L. K. var sirligt broderade med en tunn blå tråd. Han hade inte tänkt på det förut. Vem kunde L. K. ha varit? En släkting? Inget namn dök upp som kunde stämma. Kanske hade näsduken följt med i någon fyndlåda från en auktion för länge sedan.
På något sätt var det lustfyllt att tillåta sig sådana tankar nu. Nu när han visste att han aldrig skulle få något svar. Han rullade ihop näsduken till en liten boll och lobbade iväg den i en vid båge in bland taggbuskarna. På väg genom luften vecklade den ut sig igen och fastnade på en gren. När vinden kom ikväll skulle den kanske slita med sig näsduken och föra den långt bort bland bergen.
Reino vände sig om och började åter gå uppför den steniga stigen. Det var påfrestande för knäna och han kände mjölksyran i både vader och lår. Den ojämna och branta stigen var bara en smal öppning i de grågröna taggiga buskagen som mestadels täckte bergssidan. Det var redan mycket varmt trots att det bara var förmiddag.
Efter en stund fick han syn på en smal, spetsig, klippa som sköt upp som ett jättefinger mot den mörkblåa himlen. Den var nog ett tjugotal meter hög. Han vek av från stigen och fastnade nästan omedelbart med kläderna i långa taggar. Han fick backa en bit och försöka på nytt. Sakta, sakta tog han sig igenom buskarna men det blev revor i byxorna och taggarna stack i skinnet. Men han kände att det här var rätt. Här var målet. Eller här var början.
Han skvatt till när en orm eller stor ödla rasslade iväg bland torra kvistar och löv. På ett ställe fick han själv lägga sig ned och krypa under buskarna för att överhuvudtaget komma fram. Uppe vid klippans fot vände han sig om och tittade nedåt. Han kunde inte se stigen längre. Inga människor, inga hus - ingenting.
Han gick in i skuggan under klippan. Här var det betydligt svalare. Nattens skarpa kyla satt kvar i stenarna. Reino Högström drog några djupa andetag, dels för att han var andfådd men också som en mental förberedelse. Han knäppte upp knapparna i den rutiga, kortärmade skjortan och tog den av sig. Han vek prydligt ihop den och la den på en liten sten framför sig. Han böjde sig fram och knöt upp vandrarkängorna. De var nyinköpta och inte alls slitna. Han tog av sig dem och strumporna som var mycket svettiga. Skorna ställde han bredvid stenen, strumporna vek han och la ovanpå skjortan. Nästan överdrivet lugnt och metodiskt knäppte han upp byxorna och tog dem av sig tillsammans med kalsongerna. Han hade gjort detta så många gånger i tankarna så det kändes nästan som deja-vu. Han tittade på klockan. En ganska fin klocka av märket Citizen. Den hade han fått av släkten i samband med att han disputerade sin avhandling. Kvart i elva stod den på när han knäppte upp boetten och drog den över handen. Han lade klockan överst på den prydliga klädhögen.
Nu var det bara glasögonen kvar. Det kändes lite svårt. Hans syn var inte särskilt dålig men han var så van att alltid ha dem på så han kände sig lite handikappad utan. Han fingrade ett litet tag på bågarna, såg en fläck på glaset och böjde sig ned för att torka bort den med kanten på skjortan. Sen vek han ihop dem och la glasögonen bredvid klockan.
Så reste han sig upp, klev runt klippan och kom ut i solen på andra sidan. Han blev stående och tittade ut över det fantastiska landskapet. Badande i sol hade han framför sig en flack dalgång beväxt med buskvegetation. Långt borta glimmade partier av en mindre flod. På andra sidan reste sig Cordillera Real vars toppar på över 6 000 meters höjd gnistrade av ren vit snö. Här och var också en blånande glaciärtunga som sträckte sig ned mot dalen samtidigt som den släppte sitt smältvatten i tunna skira vattenfall. Det var så vackert, så otroligt vackert.
Även detta hade han upplevt i sina drömmar och allt stämde in. Det enda han inte kunnat föreställa sig var ljuden. Han hade inte haft ljud med i sina drömmar och nu fångades hans uppmärksamhet av det enda ljud som just nu fanns här uppe. En tunn, vemodig fågelvissling som kom med jämna mellanrum. Han såg inte den lilla fågeln men den satt någonstans i buskarna och flöjtade. Han visste inte heller vad den hette men den påminde honom starkt om ljungpiparen, den ständige följeslagaren på hans många fjällturer. Det kändes bra. Det kändes som en slutgiltig bekräftelse på att allt var rätt.
Reino tog sikte mot en krök av floden och klev ut från klippan. Stenarna var heta och han kände solen mot hela sin nakna kropp. Han började leta sig fram mellan busksnåren. Detta var slutet. Och början. Han hade ingenting. Inga saker, inga kläder, inga vänner eller ovänner. Han hade inget namn, inte ens ett fungerande språk eller kulturell tillhörighet. Han var pånyttfödd. Han hade minnen men kände på något sätt att de redan hade börjat blekna bort. Han kunde inget annat än att börja om från början.
Kvarlevorna efter Reino Högström påträffades några år senare av ett par herdar tre kilometer utanför byn Chucuito, endast ett par mil från den klippa där han lämnat sina tillhörigheter. Identiteten fastställdes med tandavtryck. Polisen i Cuzco som utredde fallet ville inte utesluta att det kunde röra sig om ett rånmord eftersom personen inte hade några kläder eller föremål med sig. Men brott av det slaget är mycket ovanliga i bergstrakterna och obduktionen kunde inte heller visa att han utsatts för våld.
Reinos kläder, glasögon och klocka återfanns aldrig. De ligger kvar på en sten under en fingerliknande klippa på nästan 4 000 meters höjd i Cordillera Real i sydvästra Peru.
Hmm, nu blev man ju lite nyfiken.
Har du kommit på detta själv eller kommer det från någon bok?
Håller du själv på med någon sorts bok, eller?
Nyfiken i en strut!
Du är en mycket god berättare - det har man ju märkt redan av dina tidigare blogginlägg, men det här är ju nåt annat...
Först: Jag gillar verkligen det jag läser. Sen är det kanske lättare att sätta ord på sådant som "stör" än det som är bra. Tre delvis små saker tänkte jag på som - högst eventuellt - skulle göra texten ännu bättre.
1) Längden. Den borde varit längre - både för att öka spänningen och för att man som läsare ska hinna leva sig in.
2) "Han skvatt till" låter aningen dialektalt. Det är ju OK om man lärt känna Reino - om det är hans språk - men det vet inte jag som läsare.
3) Ordet "han" förekommer väldigt ofta. Jag vet - det är inte så lätt att ersätta och jag påstår inte att det är "fel" - bara att jag tänkte på det när jag läste texten.
Du efterlyste kommentarer. Skyll dig sjölv! ;-)
Ser fram emot de kommande tre.
Håkan
1) Längden. Jag är nog inte kapabel att skapa några längre berättelser (än). Och det är en stor konst att få med så mycket i en så kort text. De tre kommande är längre. Men det skapar ett problem eftersom läsare här knappast är inställda på att läsa och sätta sig in i längre texter. Det är därför jag uppger hur lång tid det tar att läsa texten så att den som ev. vill läsa kan förbereda sig på det.
2) En aningen dialektalt? Inte i mina öron men det kan det säkert vara. Uttrycket "kill your darlings" är viktigt när man skriver. Men det måste man få hjälp med, tex av komentarsvilliga bloggläsare.
3) Han gick, han stannade, han svettades.... Jag vet. Det är sådana små saker man behöver brottas med. Och det är en jättehjälp om man har någon som kan läsa igenom och rödmarkera allt sånt. Det är viktigt för texten. Små detaljer som detta kan fullständigt störa ut en text av det här slaget. Inte så nödvändigt kanske i de texter vi i vanliga fall producerar här, där en annan typ av inneåll är viktigt. Tack igen.
Jag tycker inte det är så viktigt. Inte för dig själv.
Du bevisar ju inte bara för dig själv att du skapar texter med innehållsmässig substans.
Du kan inte skriva texter eller berätta, om du frågar andra ‘vad dom tycker’. Då är du nog lite fel ute...
Berättelsen andas ju mer vilja och innehåll än att du behöver oroa dig över vad andra tycker i det här fallet.
Ett typiskt exempel på hur svårt det kan vara att få fram det man vill uttrycka i en text. Det är väldigt nyttigt att andra läser det man skriver så att man "ser" sånt.
Annars har jag nog med åren tappat lite av respekten för att låta någon läsa det jag skriver. Inte minst sen jag började skriva här på Utsidan där man snabbt får flera hundra läsare på en text.
Tack ska du ha.
Väntar med spänning på nästa text!!
/H
Men det spelar inte så stor roll. Jag tror du vill experimentera och "pröva vingarna". Det är mycket tilltalande och även jag tycker att du skriver intressant och bra. Jag kan lätt ge exempel på s k etablerade författare som skriver betydligt sämre.
Om jag får ge ett råd på vägen så är det: läs det du skriver, om och om igen. Smaka på ord och formuleringar flera gånger. Ofta känner man på sig vad som kommer att fånga läsaren och vad som inte kommer att göra det. Men man behöver tid att komma på det.
Utsidan verkar fungera bra som en växtplats för seriösa författarförsök. Det finns fler än du som antytt liknande ambitioner. Väldigt roligt, tycker jag. Här kanske den framtida naturskildningen håller på att skapas?
Det är spännande att försöka skriva. Jag har inga stora ambitioner utan tycker mest att skrivandet inte bara behöver överlåtas på "proffs". Jag tror allt skapande är bra för oss, vare sig man sprayar graffiti stickar sockar, skriver bloggar, täljer eller bygger tågbanor.
Internet erbjuder fantastiska möjligheter att prova sina texter mot en läsekrets utan att som förr, komma förbi nålsögat hos en förläggare. Vi som läsare får ta det för vad det är:-)