Usch vilket trist väder. Dimman hänger tjockt utanför fönstret för fjärde dagen i rad. Det är + 5 grader, alldeles för varmt för årstiden. Det är blött, klafsigt, lerigt, grått och trist. Men jag tar mig i kragen på eftermiddagen, släpar ut mig själv. Far en tur upp på skogen tillsammans med hunden och kameran. Går längs en grusväg, följer en stig och kommer fram till en liten tjärn. Då händer något. Ur allt det gråa träder plötsligt fram färger. Dämpade men ändå starka jordfärger. Jag dras mot dem, ut på sviktande tuvor. Det slurpar för varje kliv när jag drar upp kängorna ur mossan. Det är alldeles stilla i luften, inte ett ljud från omgivningen.
Förvandlingen är total. Från det gråa trista intetsägande befinner jag mig nu i en fantastisk färgpalett. Jag är helt såld på myrar och myrvatten.
Och jag känner att vad har Grand Canyon,
Victoriafallen,
Ama Dablam
och Ayers Rock
att sätta upp mot myrkanten på Anngårdstjärnen en eftermiddag i november Det här måste vara den vackraste natur som finns.
Det gäller bara att huka sig ner lite.
"Den som kan glädja sig åt det lilla har mycket att vara glad för".
Ludvig Rasmussen skrev en gång en liten bok Om vikten att se med ögonen och höra med öronen. Du är i gott sällskap och småsakerna gläder länge dem som ser pch återupptäcker dem. Tack för att du delar med dig av vardagsglädjen.