Någon fördel ska man väl ha av att vara egenföretagare tänkte jag och beslöt enhälligt att ta en heldag för personalhälsovård. Tidigt på torsdagsmorgonen packade jag skidorna i bilen och for upp till Timanstorp i den allra sydligaste delen av Glaskogens naturreservat. Efter några dagar med blidväder hade det nu frusit på och ett tunt skarlager hade bildats, tillräkligt för att bära ett par breda skidor. Himlen ljusnade och snön var blå. Tio sköna kallgrader.

 Jag hade planerat in en slinga som gick mestadels på myrar, sjöar och mindre tjärnar men mellan dem gick det inte att undvika en del skogspartier. I skogen var det isigare, mer kuperat och dessutom låg många småbjörkar böjda med topparna nedtyngda av snö så att effektiva snubbelöglor bildades. Det gjorde att de kortare partierna genom skogen tog mycket längre tid än jag tänkt.

Det var en mycket stilla och tyst dag i skogen. Jag såg en ekorre, ett par orrar och en spillkråka som flög över mig. Annars var det gott om spår. Älg, rådjur, räv, hare, bäver, ekorre, mus och orre eller tjäder hade alla lämnat sina avtryck i snön. Det som tog ner känslan en bit var tanken på kommande helgs jakt. Förra året sköt de en vargtik alldeles i närheten av där jag nu åkte.

 Kan det bli mer klassiskt?

Här var det full aktivitet trots vinterkylan.

Jag snirklade mig fram efter min uppgjorda färdplan, stannade några gånger för att smälta snö att dricka eller för att värma mat.

Efter en förmiddag med blå himmel kom det in höga jämngrå moln. Det var helt vindstilla hela dagen. Från Östra Rödvattnet hade jag en tuff etapp över Rödvattenshöjden och ner till Holmtjärn. Uppför fick jag stundtals ta av mig skidorna och pulsa eftersom det var så brant. Någon nedförslöpa att glädja sig år var det inte heller med träd, ris och stupande klippor i vägen. Men på myrarna var det underbart att ta sig fram. Sjöarna är lite förrädiska, man får akta sig för stöp som sekundsnabbt kan förvandla skidorna till isklossar.

Fler bilder:

Bra ämne. Men till vad?

Den blå skymningen passerade och mörkret föll snabbt men jag hade inte långt kvar då jag gjorde ett misstag och följde fel bäckarm. Jag hamnade i en ravin med branta sidor och oländig terräng. Jag slet som ett djur och förstod inte varför det kändes så långt. Plötsligt kände jag igen mig, jag hade gått här i somras och då förstod jag också hur fel jag var. Nu var det för mörkt för att se något på kartan så jag fick gå på kompass så gott det gick. Jag kom upp på en drivningsväg och följde den först åt ena hållet men ändrade mig sen och åkte åt andra. Till slut stapplade jag ut på skogsvägen bara 50 meter från där bilen stod parkerad. Det var en trött och sliten man som efter åtta timmars skidåkande åkte hemåt i kvällsmörkret. Ingen inkomst denna dag men massor av frisk luft och näring åt både kropp och själ för ett tag framåt.