Jag har precis haft en väldigt tuff period, förlorade nyligen någon som jag tyckte mycket om. Det blev en ordentlig knock av livet, life rules men shit vad bökigt det kan vara. Mitt i allt slog det mig ändå att mycket av de metoder och mekanismer man använder för att traggla sig igenom livet när det bråkar med en så här är samma som i alla fall jag jobbar med i bergen.

Innan jag går vidare vill jag snabbt nämna att det finns sätt att hjälpa kroppen att acklimatiseras fortare. Ett kanonbra knep är att se till att man hela tiden har bra vätskebalans i kroppen, dvs. att dricka mycket. Det finns dock en medicin som används av många, Diamox. Den gör att vissa processer i kroppen som har med acklimatiseringen att göra går fortare, dvs. vi acklimatiseras fortare. När man väl är acklimatiserad så är man acklimatiserad, man blir inte oacklimatiserad för att man slutar att ta medicinen.

Det är en del av alla rundor. Att gå vilse och att göra misstag. Även att brottas med dem, varken man inser det eller inte, och förhoppningsvis en dag bli vän med dem. Både inre och yttre rundor.

"Det verkar numera vardag att folk ifrågasätter claims av diverse världsrekord och "world firsts" hit och dit, vilket iofs inte är så konstigt när många inte ens kan komma överens om vad alpin stil eller solo faktiskt innebär. Efter allt tjat fram och tillbaka mellan parterna som ska bevisa/motbevisa så känns det som att den ursprungliga charmen i själva klättringen som utfördes har försvunnit när debatten väl lagt sig. Själv beundrar jag folk som Urubko och Moro som låter deras prestationer tala för sig själva ("rekord" eller ej). Din prestation att klättra Muztagh Ata på det sättet du gjorde va fantastiskt stark. Hoppas du inte förlorar känslan din prestation gav dig just för att du ger dig in i "rekord/icke rekord" debatten. Rekord eller ej så kvarstår faktum att du gjorde en fantastisk prestation."

Solen strålade över oss nästan konstant när jag i 13 dagar kämpade mig uppför hans rygg. Det blev en blåsig natt på toppen men sen kunde jag ge mig ner i samma solgass. Det blev 3 natter over 7 000 m och efter natten på toppen, min GPS visade 7 516 m, var jag som alldeles förlamad i kroppen av svaghet så det var nära nog jobbigare ner än upp. 2 dagar behövde jag för att ta mig ner.